När jag berättade för min man att jag var gravid, var hans reaktion helt utan synbar glädje. Jag hade förväntat mig att han skulle vara överlycklig, men så blev det inte. Vi hade länge drömt om att bli föräldrar och genomgått många undersökningar och behandlingar för att försöka få barn. När jag slutligen blev gravid hade han antagligen redan börjat acceptera tanken att föräldraskap inte skulle bli en del av vår framtid. Det intressanta var att innan jag visste om graviditeten hade han till och med talat om att adoptera ett barn. Och ändå satt han där med en bister min. Jag trodde han behövde tid att smälta beskedet och att det var en svår period för honom. Men min egen glädje förblev obruten.
Jag svävade på moln av lycka; det som jag så länge hoppats på var äntligen verklighet. Tyvärr blev graviditeten svår. Jag tillbringade mycket tid på sjukhuset och till slut fick jag säga upp mig från jobbet av nödvändighet. Trots det visade min man ingen glädje, och vägrade stödja mig. Han blev mer och mer irriterad och aggressiv, och avfärdade hur viktig graviditeten var för oss. Att vara gravid är inget jobb, du bär ju inte något hela dagen. Jag behöver en fru. Jag är trött på att sköta hela hushållet, att jobba som en oxe från morgon till kväll, sa han gång på gång. Jag försökte förklara: Läkarna har sagt att jag inte ska anstränga mig eller lyfta tungt på grund av risken för barnet, men inget jag sa hjälpte. Han förstod inte, hur mycket jag än försökte.
Till slut blev jag inlagd på sjukhuset. Min man ringde inte, uttryckte ingen oro, och han kom inte på besök. Det slutade med ett akutsnitt och vårt barn föddes för tidigt, men tack och lov frisk. Med glädje ringde jag och berättade om födseln för min man. Hans svar, Grattis, var de vackraste orden jag någonsin hört från honom. Men när jag kom hem från sjukhuset var han borta. Rädsla och sorg sköljde över mig, men för mitt barns skull samlade jag mig. Jag lovade mig själv att jag skulle göra allt för att både jag och mitt barn skulle få ett gott och lyckligt liv.
I Sverige får vi ofta höra att vi ska klara oss själva, men det är styrka i att våga söka hjälp och bygga sig ett liv på nytt. Det viktigaste är att aldrig förlora hoppet om framtiden, för varje mörk tid tar slut och ger utrymme åt något bättre.
