Lotta satt vid köksbordet med händerna djupt begravda i håret. “Viktor, vad är det som fattas dig? Kolla här – svenskan underkänt, mattematik F, och från litteraturen smet du bara! Varför läser du inte och skolkar hela tiden? Vad ska jag göra med dig, min lilla olycka!” Hennes röst darrade av frustration när hon bläddrade i sonens skoldagbok.
“Vet inte.” Tonåringen ryckte på axlarna och vände bort blicken.
“Lotta, släpp pojken nu! Litteratur, biologi… Jag sket också i skolan när jag var ung, och se på mig – en riktig karl ändå!” Det var hennes make Eriks sluddriga röst från vardagsrummet, där han låg utsträckt på soffan.
“Det syns ju! Istället för att prata man emellan med din son så dricker du bara – tre dagar i rad nu!” skrek Lotta tillbaka.
“Och? Har jag inte rätt till det? Jag köper ju min egen sprit! Dessutom var det ju Mickes 50-årsfest! Skål!” Eriks huvud fög tillbaka mot kudden, och snart hördes hans snarkningar igen.
…Lotta hade vuxit upp i en bildad familj. Hennes föräldrar hade inte bara lärt henne goda manér utan sett till att hon fick en ordentlig uppfostran. Hon pluggade hårt i skolan och kom in på en prestigefylld linje på universitetet. Men genom ödets ironi träffade hon Erik.
De möttes på en studentfest. Lotta var fjärdeårsstudent, medan Erik redan gått ut yrkeshögskolan och börjat jobba på fabriken. Han var snygg, med intensiva ögon som fångade hennes blick, men såg äldre ut än han var. Då anade hon inte hur den här mannen skulle förstöra hennes välordnade liv.
De började träffas och gifte sig samma sommar Lotta tog sin examen. Till en början var allt bra, men hon tyckte redan då illa om att Erik aldrig missade en fest. Varje liten anledning blev en ursäkt för supande…
Efter några år insåg Lotta sitt misstag – de passade inte ihop. Hon funderade på skilsmässa. Men ödet hade andra planer: hon upptäckte att hon var gravid.
Att göra abort kändes omöjligt. Att låta barnet växa upp utan far var inte heller ett alternativ. Lotta, alltid optimistisk, trodde att Erik skulle lugna ner sig när de fick barn. Men när han drack sig full och kom rusande till BB insåg hon med bitterhet – han skulle aldrig förändras.
Och så blev det. Erik drack ofta och mycket. Han skötte hushållet halvhjärtat, för han var antingen ute med polarna eller återhämtade sig efter en fest.
Lotta klagade inte. Hon bar allt på sina axlar: jobbade hårt och tjänade bra, höll lägenheten ren och mysig, ägnade sonen Viktor uppmärksamhet. Men ju äldre pojken blev, desto mer liknade han sin far. Lotta kände inte igen sig i honom: Viktor läste motvilligt, vägrade gå på fritidsaktiviteter.
Vid högstadiet hade han gått helt över gränsen.
“Lotta, ni måste prata med Viktor. Han är oförskämd mot lärare, lyssnar inte, och betygen… jag vet inte ens var jag ska börja.” Sån här feedback fick hon hela tiden från hans mentor.
Efter varje utvecklingssamtal gick hon hem och skällde på sig själv – var hade det gått fel?
Till en början lovade Viktor att skärpa sig, att plugga hårdare. Men orden var tomma.
När han gick ut nian var gymnasiet inte ens på kartan. Yrkesutbildning var enda alternativet. Lotta fylldes av fasa – hennes son gick rakt i sin fars fotspår. Och Erik var nu en kronisk alkoholist. Lotta fick hela tiden hämta honom från fyllan, stå ut med skrikande gräl, och – värst av allt – gå till fabriken och be chefen att inte sparka honom.
På yrkeslinjen gick det inte bättre. Viktor skolkade, var oartig mot lärarna, bråkade med klasskamraterna. Hemma sa han bara att han inte gillade skolan.
“Mamma, kan jag inte sluta och börja jobba med pappa på fabriken? Då får jag ju pengar direkt,” sa Viktor en dag.
“Viktor, vad pratar du om? Vilka ‘pengar’? Såna där fula ord… Du måste få en utbildning, sen kan du alltid plugga vidare. Vill du verkligen bli som din pappa?”
“Vadå, är det nåt fel med pappa?”
“Precis! Vadå ‘fel’? Sluta tjata på pojken! Om han vill jobba, låt honom jobba! Vi har ju kontakter,” hojtade Erik från köket.
Lotta lyckades ändå övertala Viktor att fortsätta. Hon gick till lärarna och bad, nästan tiggde, om att de skulle ge honom en chans till.
När han till slut tog examen ville han genast börja på fabriken. Lotta försökte avråda honom – hon visste precis hur det skulle sluta. Dessutom var Viktor en kopia av sin far, både i utseende och personlighet. Med fasa insåg hon att det inte fanns något av henne kvar i honom. Det här var Eriks son.
Men som vilken mamma som helst hoppades hon till sist att han skulle vakna och undvika det värsta. Men ödet var inte nådigt. Hennes värsta farhågor besannades – Viktor började på samma skift som Erik, och snart drack de tillsammans.
En kväll kom Lotta hem från jobbet. I hallen snubblade hon över något och höll på att tappa balansen. Hon trevade efter ljusknappen…
Där låg Viktor, redlös. Hon föll på knä och skakade honom.
“Viktor, lilla vän, vad är det? Är du sjuk?” Paniken steg inom henne, och hon var nära att ringa ambulansen.
“Åh, mamma… Lägg av. Låt mig sova…” Han viftade bort henne och slöt ögonen igen.
Doften av sprit slog emot henne. Han var full – så full att han inte ens orkat ta sig till sitt rum. Precis som Erik gjort förr i tiden.
Hon gick in i köket. Där satt Erik, däckad över bordet. Hon ville skrika på honom, men hejdade sig i sista stund.
Istället tog hon väskan och gick ut. Hon vandrade utan mål, ingenstans att ta vägen. Nära vänner hade hon inte längre, ingen att gråta hos eller sova över hos. Hon satte sig på en bänk i en park. Hösten var mild, folk promenerade omkring henne. Hon såg på deras glada ansikten – vad hade hon gjort för att förtjäna detta?
Plötsligt kom en hund sprungande med en röd boll i munnen. Lotta ryckte till.
“Ursäkta! Skrämde han dig? Frej, kom här!” ropade en man, och hunden lydde genast.
“Ja, lite… det var oväntat,” sa Lotta och torkade tårarna.
“Har det hänt något? Kan jag hjälpa dig?” Han såg uppriktigt bekymrad ut.
“Nej, nej… det är lugnt.” Hon försökte dölja gråten.
“Jag heter Tobias, förresten. Och du?”
“Lotta.”
“Vackert namn. Och det”Vill du följa med och ta en kaffe?” frågade Tobias, och plötsligt kände Lotta en svag men tydlig gnista av hopp om att livet kanske ändå kunde bli annorlunda.
