Agnes anlände till Stockholms centralstation från den lilla byn där hon vuxit upp. Hon släpade på två tunga väskor, och trots att besöken till familjen blivit allt mer sällsynta hade hon lagt sina sista kronor på presenter med hopp om att sprida lite glädje. Hon kom aldrig tomhänt, men denna gången hade hon överträffat sig själv. Varje väska vägde nästan tio kilo och tågresan, lång och krävande, hade inte stoppat henne inte när tanken på att få omfamna sin son väntade vid perrongen.
Men när tågdörrarna öppnades och folkmassan skingrades stod hon där ensam. Inget bekant ansikte, ingen son på perrongen. Hennes hjärta började bulta nervöst. Agnes ställde ifrån sig väskorna, letade upp mobilen och slog hans nummer med fumliga fingrar.
Signalerna gick en, två tio. Långt om länge svarade han, med en röst av förvåning och skuld.
Oj, mamma Förlåt, jag glömde helt bort att du skulle komma idag. Vi stack spontant iväg till Elins föräldrar i Skåne, vi blir borta hela veckan. Det blev sådär hastigt, vi tänkte inte på det. Förlåt. Det är lika bra att du vänder hem igen.
Agnes teg. Tårarna brände bakom ögonlocken men rösten var stadig när hon svarade:
Jag förstår, sa hon kort.
Sedan la hon på, blinkade bort gråten och såg sig omkring. Med ömmande armar närmade hon sig några hemlösa vid stationens utgång och räckte dem presenterna hon orkade inte bära hem dem, och ville hellre ge än släpa. Agnes log svagt åt deras förvånade tack, men i hjärtat gapade en ny tomhet.
Hon nämnde aldrig sveket för sin son. Han förstod aldrig att hans glömska rev upp gamla sår, eller hur mycket av hennes liv ogeneröst satts åt sidan för hans skull. En månad senare ringde hennes svärdotter, ville ha barnvakt över helgen så de kunde åka på bröllop. Den här gången skakade Agnes långsamt på huvudet och svarade nej. Nu fick de komma ihåg henne när de verkligen saknade henne hon var trött på att bara bli ihågkommen när hon behövdes.
