Så, du vet min vän Elin? Hon är från en liten by långt upp i Västerbotten. Det var där kärleken slog till, som en vacker nyårsraket hon träffade Erik, och han blev lika förälskad tillbaka. De bestämde sig för att dra iväg från sitt lilla hem och flytta till Stockholm. När de berättade för sina föräldrar sa de att de skulle till huvudstaden för att jobba ihop pengar till bröllopsfesten. Och de jobbade verkligen, men ganska snart insåg de att de hellre ville lägga slantarna på något smartare än ett stort bröllop.
Du har väl hört om Stockholmare de kommer till bröllopet i sneakers och jeans, önskar sig bara Swish-betalningar och ordnar buffé istället för festmiddag, eller nöjer sig med en digital tillställning, och pengarna går direkt till amorteringen på lägenheten. Det gjorde Elin och Erik med. Fast deras mammor, när de kom hem till byn, bjöd ändå på ett litet smörgåsbord för släkten. Och de hade knappt några kompisar i Stockholm. Men det är egentligen inte så viktigt jag berättar det bara så du ska få en känsla av vilka de är.
Nu har det gått fem år sedan bröllopet. De sköt på barnplanerna och jobbade på att betala av bolånet tillsammans. Elins mamma, som levt ensam och uppfostrat sin dotter, var alltid på hugget varje gång de pratade i telefon påminde hon om att hon var redo för barnbarn. Men Elin visste att om hon flyttade hem till mamma så skulle det aldrig funka; de skulle tröttna på varandra direkt. Så de tog det lugnt med barn, ingen brådska.
Plötsligt började Elin känna sig småsur på Erik, fast det var egentligen känslor hon haft tidigare också, men förr kunde hon alltid skifta fokus. Hon ringde mig:
Han pratar länge i telefon med andra, men med mig blir det bara Hej då och inget mer…
Men när han kommer hem från jobbet kan ni ju snacka massor?
Jag vill bara titta på en mysig film om kärlek efter jobbet, men han sätter på skräckfilm direkt!
Hur många TV-apparater har ni? Fast man kan ju kolla på datorn med hörlurar nu för tiden. Men ändå, det känns inte som familjeliv om man sitter bredvid varandra men är helt i olika världar.
Exakt! Jag tror Erik fattar inte riktigt mig!
Typisk svensk klagan, haha.
Vad skrattar du åt?
Okej, jag ska sluta.
Elin, när har ni det bra tillsammans då?
När vi är på semester eller har folk över… Då är han så omtänksam.
Vi pratade en timme. Hon berättade om hur de träffades, och hur hon var lite avundsjuk på andra tjejer. Jag började förstå Elin saknade att glänsa bland folk, hon hade ingen att visa upp sig för, varken i Stockholm eller hemma. Det var ett problem, och så…
Elin, hur ser du på drömäktenskapet?
Det ska absolut vara med barn.
Tja, folk snackar alltid om barn, men många par går ju ifrån varandra efter att barnen kommer…
Min man ska vara intresserad av mitt humör, veta hur det går på jobbet… Kunna ge komplimanger för mina kläder och maten jag lagat…
Får du inget sånt?
Nej, han säger Det var gott, men jag vill ha mer.
Berätta exakt… Han kommer hem, du bjuder på potatismos och köttbullar, och då?
Då gnuggar han händerna och ler stort.
Men det är väl ändå en sorts komplimang?! Värre hade ju varit om han puttat bort tallriken och sagt att han inte var hungrig…
Elin blev tyst, jag tror inte hon riktigt insåg hela grejen. Men hon var missnöjd ändå, det var tydligt. Jag ville dubbelkolla och frågade om hennes relation till sin mamma.
Hon sa att mamman var känslosam, alltid med hundra frågor, och när något gick snett så peppade hon och försäkrade att allt skulle gå bra.
Visst har man hört att folk gifter sig med någon som påminner om sina föräldrar eller någon som ger mycket kärlek. Elin hade ingen pappa, så hon tänkte aldrig på att inte alla är så duktiga på att uttrycka känslor.
Jag sa till henne att hon nästan gift sig med sin mamma de senaste fem åren och förväntar sig att Erik ska bete sig likadant. Först blev hon paff, men sen sa hon att det faktiskt stämmer.
Hur gör jag för att separera från min mamma då?
Det är enkelt. Varje gång du känner dig sur, påminn dig att det inte är Eriks fel det är din mamma som är där och har orimliga krav. Erik är sin egen person och behöver inte tävla med henne!
Och så enkelt är det?
Japp! Och då kommer du märka att surheten släpper undan för undan!
Så, ibland behöver man bara tänka till lite och släppa taget om gamla mönster.
