På bussen utbröt ett litet drama när en kvinna med två barn plötsligt krävde att en ung kille skulle lämna sin plats men det som hände sen fick hela bussen att tappa hakan
Bussen var proppfull. De flesta i bussen var äldre; några höll i ICA-kassar, andra pratade stilla om vädret och om hur kaffet hade blivit dyrare. På ett säte intill gången satt en ung kille, kanske arton år gammal. Han hade tatueringar på underarmen och halsen, lite skäggstubb, och såg ut som om han precis avslutat ett maraton. Hans svarta t-shirt skrek sista tvätten var förra veckan och han satt där tyst och stirrade rakt fram.
Vid nästa hållplats steg en mamma ombord med två små barn. Ena barnet klamrade sig fast vid hennes hand, det andra höll sig tätt intill hennes sida. Matsalarna var lika fulla som ett fik på en regnig dag i Göteborg. Kvinnan svepte blicken över sätet och låste säkerhetsmässigt på killen.
Hon steg bestämt fram och sa, lagom högljutt så halva bussen kunde höra, med den där tonen bara föräldrar på gränsen till nervsammanbrott kan få till:
Ursäkta, kan du resa dig? Jag har två små barn.
Bussen tystnade långsamt, som när någon pausar Allsång på Skansen i tv-soffan. Några pensionärer vände lite nyfiket på huvudet. Killen tittade lugnt upp på henne men blev sittande.
Ser du inte att jag har två barn? höjde hon rösten, nu så att även busschauffören hörde. Har du ingen känsla alls?
Det prasslades lite i påsar och folk började vända sig om. Hon sa rakt ut i salongen, så alla i Kungsholmen måste ha hört:
Dagens ungdom, alltså Ingen respekt! Här sitter du brett och bekvämt medan en mamma med två barn får stå.
Killen svarade sakligt:
Jag har inte varit otrevlig mot någon.
Kvinnan avbröt snabbt:
Då kan du visa lite hyfs och resa dig. En riktig karl sitter inte ner när det står en mamma med småbarn.
Någon äldre dam nickade instämmande, och kvinnan fortsatte spänstigt:
Är det svårt att ställa sig upp? Du är ung och frisk. Eller är det tatueringarna som tar emot?
Killen såg rakt på henne:
Tycker du verkligen du förtjänar platsen bara för att du har barn?
Självklart! röt hon. Jag är mamma. Eller tycker du själv att du förtjänar den?
Stämningen blev sådär stel som när någon spiller kaffe på en vit soffa. Killen reste sig långsamt och grep tag i staghandtaget.
Ser du? Det gick ju galant, sa mamman triumferande. Så svårt var det väl inte.
Men just då gjorde killen något som fick hela bussen att frysa till is. Fortsättning följer i första kommentaren Vad tycker du vem har egentligen rätt här?
Precis när han rest sig drog han upp ena byxbenet. Under byxan blänkte ett metallprotes i lampans sken betydligt mer hightech än någonting på Medeltidsmuseet. Någon drog efter andan, en äldre herre sänkte blicken och en dam höll handen för munnen.
Kvinnan blev kritvit i ansiktet, sättet sista bullen i korgen-vit. Den kaxiga tonen rann av henne och hon försökte hitta ord, men lyckades inte. Barnen tryckte sig ännu närmare henne.
Killen drog lugnt ner byxbenet och satte sig igen. Han sa inte mer, såg sig inte omkring och skämdes inte på något vis. I hans ansikte syntes bara trötthet, ingen ilska.
En obekväm tystnad la sig över hela vagnen. Till sist sa någon i bänkraden försiktigt att man inte ska döma folk efter tatueringar eller ålder. Några instämde mumlande.
Kvinnan krävde inte plats längre. Hon stod tyst och stirrade ut genom fönstret förmodligen och hoppades att hållplatsen skulle komma fortare än vanligt.
