I tre dagar hade Agnes skurat varenda vrå av huset som om det inte var dammet som var fienden, utan tiden som skiljt henne från hennes son. Hon hade vaknat före gryningen, trots att bussen inte skulle komma till byn förrän på eftermiddagen. Hon kunde inte sova ändå. Karl skulle komma hem efter fem år i Spanien. Fem år då hon bara sett honom på sällsynta fotografier och i videosamtal med dålig uppkoppling.
I köket jäste degarna för lussekatter under en ren handduk. Hon hade förberett köttfärsen till kåldolmar kvällen innan, rullat dem en efter en till långt in på natten. Kåldolmarna hade puttrat på svag värme i timmar och fyllt huset med dofterna från Karls barndom. Hon hade också gjort en ostkaka, precis som han tyckte om när han var liten.
Agnes stod nu framför spegeln i sovrummet. Hon hade kammat sig noga och satt på sig en ny sjal, köpt speciellt för tillfället på marknaden. Hon studerade rynkorna vid ögonvrårna. De åttiofem åren hade satt sina spår, liksom arbetet på åkern, omsorgen om hushållet och längtan efter hennes ende son.
“Kommer han att känna igen mig?” undrade hon, men skrattade sedan åt tankens dumhet. Hon var ju hans mor. Men han? Hade Spanien förändrat honom? Talade han fortfarande svenska som förr? Skämdes han för det gamla huset, för byns dammiga vägar?
Grannarna hade gått förbi grinden hela morgonen, låtsats som om de hade ärenden, men i själva verket ville de se förberedelserna. “Agnes pojke kommer hem,” viskade de. “Han har blivit en fin herre där nere hos spanjorerna.”
Bara de som upplevt att barn växer upp och sedan lämnar hemmet vet att varje väntedag känns som en liten evighet.
Vid lunchtid började hon duka bordet i stora rummet, det som bara användes vid högtider. Broderad duk, polerade bestick, de fina tallrikarna ur skåpet som annars stod stängt. Mitt på bordet ställde hon en vas med blommor hon plockat i trädgården.
När hon var klar gick hon ut på gården och satte sig på bänken under valnötsträdet. Härifrån kunde hon se huvudvägen och höra bussen när den stannade i byn. Det var fortfarande några timmar kvar, men hon var redo att vänta. Hjärtat slog som en ung flickas inför ett första möte.
Hur många föräldrar som hon väntade i Sveriges byar? Hur många mödrar räknade dagarna mellan sina barns besök? Inget uppoffring verkade för stor för att hennes son skulle få ett bättre liv, men priset av ensamhet var ibland tungt att bära.
Vid kvart i fyra hörde hon bussen tuta i fjärran. Hon reste sig, rättade till klänningen och rörde vid sitt hår. Ett ögonblick stod hon orörlig, som om hon samlade kraft från marken under sig, och gick sedan mot grinden.
Bussen stannade på bytorget och virvlade upp ett dammoln. Ur den klev några människor en gammal kvinna med kassar, två tonåringar, en medelålders man. Och sist, en lång ung man i mörkblå kostym, med en väska i ena handen och en bukett blommor i den andra.
Agnes stelnade till. Det var han, men ändå inte. Längre än hon mindes honom, smalare, med kortklippt hår och en hållning som fick honom att se främmande ut i byns landskap. Ett ögonblick av osäkerhet vällde över henne.
Sedan tittade mannen i kostymen upp. Hans ögon lystes upp, leendet förvandlade hans ansikte. Han lade ifrån sig väskan och började springa mot henne.
“Mamma!” ropade han på långt håll.
Plötsligt spelade den fina kostymen ingen roll. Det var hennes lille pojke som sprang hem från skolan, tonåringen som hjälpte henne i trädgården, den unge mannen som lovat att han skulle komma tillbaka hur långt han än reste. I hans ögon såg Agnes samma värme, samma kärlek.
När han nådde fram stannade Karl ett ögonblick, som om han ville betrakta henne, försäkra sig om att det var samma kvinna. Sedan slog han armarna om henne och höll henne så hårt att hon knappt kunde andas.
“Mamma,” viskade han med ansiktet begravt i hennes axel. “Min mamma.”
Agnes kände tårarna rinna. Hon kunde inte säga ett ord. Hon höll honom hårt, som när han var liten och hon var rädd att tappa honom i en folkmassa. Han luktade annorlunda av dyr rakvatten och främmande länder, men det var fortfarande hennes son.
“Kom hem,” sa Agnes till slut och torkade tårarna. “Jag har väntat.”
Karl räckte henne buketten vita rosor. Han tog väskan och erbjöd henne sin arm. Tillsammans gick de längs byvägen, mot huset som väntade med öppna fönster och ett dukat bord för sonens återkomst.
Medan de gick långsamt längs den dammiga vägen kände Agnes hur åren av ensamhet smälte som snö under vårsolen. Det spelade ingen roll hur länge han stannade. Det spelade ingen roll om han åkte igen. Nu var han här, bredvid henne, och i detta ögonblick var världen perfekt.
