I åratal har jag haft en komplicerad relation med min mamma, men jag kunde aldrig föreställa mig att det skulle gå så här långt. Jag har två barn — en dotter på 9 och en son på 6. Jag har bott ensam med dem sedan separationen och trots att jag alltid tagit ansvar, jobbat hårt och varit mycket omtänksam gentemot mina barn, har min mamma ständigt hävdat att jag inte duger som mamma. Varje gång hon kom på besök granskade hon allt — öppnade kylskåpet, letade efter damm, klagade om kläderna inte var vikta som hon ville, eller om barnen inte var helt tysta medan hon var där. Förra veckan kom hon för att ”hjälpa till” eftersom min son var förkyld och det var meningen att hon skulle stanna i två dagar. En eftermiddag, när hon var och handlade, letade jag efter ett kvitto i en av tv-bänkslådorna… Och då såg jag den: en svart tjock anteckningsbok med röd flik. Jag trodde det var min — en av de jag brukar skriva utgifter i — men nej. Handstilen var hennes. På första sidan stod det: ”Register — för säkerhets skull, om det skulle bli aktuellt med juridiska åtgärder.” Jag bläddrade… och såg exakta datum med sådant som hon ansåg vara mina ”brister som mamma”. Exempelvis: • ”3 september: barnen åt uppvärmt ris.” • ”18 oktober: flickan gick och la sig kl 22:00 — alldeles för sent för hennes ålder.” • ”22 november: fanns vik-tvätt i vardagsrummet.” • ”15 december: såg henne trött — olämpligt för barnuppfostran.” Allt jag gjorde, varje detalj i hemmet — precis allting — skrev hon ner som om det vore brott. Och där fanns rena påhitt också: ”29 november: lämnade barnet själv i 40 minuter.” Det har aldrig hänt. Det obehagligaste var ändå en avdelning som hette ”Reservplan”. Där stod mostrar och släktingar som kunde ”bekräfta” att jag lever under stress — sådant de aldrig sagt. Där fanns också utskrivna meddelanden där jag bett henne säga till innan hon kom, eftersom jag hade mycket att göra — hon sparade dem som ”bevis” på att jag ”avvisar hjälp”. Till och med ett stycke om att hon, om hon lyckades ”bevisa” att jag är slarvig eller oorganiserad mamma, skulle kunna begära tillfällig vårdnad om barnen ”för deras trygghet.” När hon kom tillbaka från affären skakade jag. Jag visste inte om jag skulle konfrontera henne, vara tyst eller fly. Jag la tillbaka anteckningsboken precis där jag hittat den. Samma kväll gjorde hon en till synes oskyldig kommentar: ”Kanske barnen skulle må bättre med någon som är mer ordningsam…” Då fattade jag: anteckningsboken var ingen infallsgrej — det var en planering. Noggrant organiserad. Medveten. Målinriktad. Jag sa inget om att jag sett den. Jag vet att om jag gör det kommer hon förneka allt, vända allt mot mig — och bara göra situationen farligare. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är rädd. Och jag är sårad ända in i själen.

I flera år har jag och mamma haft en rätt skakig relation, men jag hade aldrig kunnat ana att det skulle bli såhär illa. Jag har två barn Freja som är nio och lillebror Axel som är sex. Sedan skilsmässan bor jag ensam med dem, och trots att jag alltid varit ordningsam, jobbat hårt och tagit hand om barnen, har mamma alltid påstått att jag inte duger som mamma. Varje gång hon hälsade på var det samma visa hon öppnade kylskåpet, letade efter damm under soffan och skällde ut mig om kläderna inte var vikta precis som hon ville, eller om barnen råkade låta lite för mycket när hon var där.

Förra veckan kom hon över för att hjälpa till, eftersom Axel var förkyld. Hon sa att hon skulle stanna i två dagar. En eftermiddag när hon var ute på ICA letade jag efter ett kvitto i tv-bänken, och plötsligt fick jag syn på en svart, tjock anteckningsbok med röd märkflik. Tänkte att det var min jag brukar skriva upp utgifter men nej, det var hennes handstil. På första sidan stod:

Jag bläddrade och blev iskall. Datum efter datum, med detaljerade bevis på mina så kallade brister:
3 september: barnen åt uppvärmt ris.
18 oktober: Freja gick och la sig 22.00 alldeles för sent.
22 november: kläder låg osorterade i vardagsrummet.
15 december: såg henne trött olämpligt för barnuppfostran.

Varenda litet misstag, varje skrymsle i mitt hem hon skrev ner allt som om det var brott. Och en hel del var rena fantasier:
29 november: lämnade barnen ensamma i fyrtio minuter.
Det har aldrig hänt.

Det som gjorde mig ännu mer rädd var nästa del, kallad Reservplan. Hon hade skrivit upp namn på mostrar och fastrar som skulle kunna bekräfta att jag lever i stress trots att de aldrig sagt ett ord om det. Det fanns till och med utskrivna sms där jag bett henne att inte komma förbi oannonserat för att jag haft fullt upp som om det var bevis på att jag tackar nej till hjälp.

Det värsta: ett stycke där hon skrivit att om hon kan visa att jag är slarvig eller oförmögen som mamma, skulle hon kunna söka tillfällig vårdnad om barnen för deras bästa.

När hon kom hem från ICA skakade jag och visste inte om jag skulle konfrontera henne, hålla tyst eller bara springa därifrån. Jag la tillbaka boken där jag hittat den.

Samma kväll slängde hon ur sig något i förbifarten:
Kanske barnen skulle ha det bättre hos någon som har det lite ordningsamt

Då förstod jag den där boken var inte nåt infall. Det är en plan. Genomtänkt, målmedveten och organiserad.

Jag har inte sagt ett ord till henne om att jag vet. Jag vet att om jag gör det kommer hon att förneka allt, vända det emot mig, och det skulle bara göra allting ännu värre.

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra nu.
Jag är rädd.
Och jag är sårad, ända in i själen.