I trettiofem år satt jag som ordförande för FMR (Försäkringsmedicinska Rådet) i ett stort svenskt län. Jag kapade skoningslöst sjukersättningen för alla som hade minsta arbetsförmåga kvar. Och jag var löjligt stolt över att spara pengar åt staten. Men när min egen make fick en stroke och mina kollegor glatt nekade honom blöjor med orden “Men han kan ju fortfarande röra på handen!” förstod jag att jag hade varit systemets trogna vakthund, en springare i ett maskineri som avskyr allt vad ålder och svaghet heter.
I Sverige får man inget medlidande på köpet. Sjukersättning får du slita dig till med tänderna, och jag var själva väggen där många tänder fick sättas i högar.
Jag heter Märta Ekström. Jag är sextioåtta år. Fram till förra året var jag ordförande för FMR i Uppsala, Sveriges mysigaste studentstad. Det har passerat tusentals personer genom mitt kontor: benlösa, blinda, cancersjuka, diabetiker.
Min käpphäst var att ingen skulle lura systemet. Jag såg igenom alla tjuvtricks och bullriga försök till “extra rabatt på EL-bolaget” eller “grädde på pensionsmoset”. Skulle statsbidragen gå upp i rök för varje nys eller artros i vänster pekfinger? Inte på min vakt! Färre sjuka högre bonus till ledningen.
Så jag drog in ersättningen för folk som saknade tumme. “Du har ju en hand kvar, eller hur?” sa jag, rätt i ögonen. “Portvakt på ett kontor? Man måste ju kunna svara i telefonen, eller hur? Staten har ingen skyldighet att göda dig. Vi nedgraderar till lägre ersättning. Nästa!”
Jag sade nej till mammor med barn med CP, när de bad om svindyra importerade rullstolar. Jag föreslog stabila “svenska klassiker” sådana som barnen skrek av smärta i. “Så dåliga är de väl ändå inte? Vi har svenska regler.”
Jag sov gott. Jag trodde på min uppgift. Lönen var strålande, chefen höll mig om ryggen, tjänstebilen glänste ute på uppfarten, och huset var lagom ljust och fräscht.
Tills livet sparkade in dörren hos mig.
Pang.
Min man, Lennart, blev sextionio. Fin, kraftfull karl, alltid med en kvick kommentar, jobbat som ingenjör på ABB hela sitt liv. Vi hade tänkt att pensionera oss, köpa stuga i Roslagen och retas med barnbarn.
Allt tog slut på ett soligt julimorgon på landet. En massiv stroke.
Jag kastade mig till Akademiska. Läkaren undvek min blick.
Märta, du är ju själv läkare Hela högra sidan borta. Han kan inte svälja. Kan inte prata. Han överlever, men… det är omfattande skada, säger läkaren.
Efter en månad tog jag hem min Lennart. Min stolte, starke man hade blivit ett hjälplöst barn i en stor gubbes kropp. Han låg och stirrade i taket med ett livfullt öga, saliven rann ur mungipan.
Helvetet började, det helvete som varje kvinna som tar hand om en sängliggande känner till. Vända varannan timme för att slippa liggsår. Byta blöja. Mata med puré ur spruta. Jag tappade tio kilo på två månader, pajade ryggen och kunde glömma vad sömn innebar.
Pengarna flög. Lennarts pension gick direkt till vikariesköterska när jag skulle jobba lite resten på läkemedel. Vi behövde maximal sjukersättning. Och ett individuellt rehabiliteringsprogram från Försäkringskassan, så vi skulle få gratismatch blöjor, madrass mot sår och en sjukhussäng.
Jag fixade alla papper. Gick till min gamla kommission. Nästa rum bort.
På andra sidan bordet.
Ordförande i mötet var min gamla stenhårda vice, Eivor. Hon som jag hade lärt upp i hårdhetens ädla konst.
Jag rullade in Lennart i en söndrig lånad rullstol.
Eivor drog på sig glasögonen, tittade kallt över dem. Dömde oss med samma isande blick som jag använt i trettiofem år.
Hon gick fram till Lennart, bad honom lyfta vänster arm. Skakande och mödosamt gled den upp.
Men Märta du ser, han har ju utveckling! Vänster sida funkar. Alla reflexer finns!
Snälla Eivor, han kissar på sig! Han kan inte prata! Vi måste ha maximal gruppersättning och madrass, han får redan sår!
Eivor såg på mig och log milt och medlidande, som jag brukade göra.
Märta, du vet vad riktlinjerna säger. Full sjukersättning får bara den som är totalt och fullständigt hjälplös. Lennart kan ju föra skeden till munnen med vänstern. Då får man bara andra sjukersättningsgruppen. Madrass är inte berättigad. Blöjor? Tre om dagen på andra gruppen. Vårt budget är inte elastiskt, Märta. Det här har du själv lärt mig. Nästa!
Bumerangen slog till.
Jag drog ut Lennart i korridoren.
Därute satt tiotals andra. Gamla med käppar, kvinnor utan hår efter cellgifter, mammor med rullstolsbarn. De satt i timmar i den instängda, grå korridoren och väntade på att få bevisa för några välfönade damer i vita rockar att de hade ont. Att de ville leva.
Jag såg på dem. Och plötsligt mindes jag alla.
Den enbente krigsveteranen från Afghanistan, som jag nekade fin tysk protes “du är ändå gammal, du klarar dig med en svensk hemma”. Han grät i mitt rum.
Kvinnan med bröstcancer i fjärde stadiet, som bara fick andra arbetsgruppen: “Du kan ju sy hemma, numera kan nästan allt behandlas.” Hon dog två månader efter.
Jag insåg: det var inte pengar jag sparade alla dessa år. Jag tog ifrån gamla och svaga deras sista bit värdighet. Jag var skruven i en sadistisk maskin, som tvingade sjuka att be om ursäkt för sin sjukdom.
Nu malde samma maskin ner mig.
Jag satte mig på huk vid Lennarts rullstol. Min man, min starke, vackre Lennart, han som brukat lyfta mig på armarna, satt nu med dregel på hakan och kunde inget säga. Men hans öga levde. Och där rann en ensam, bitter tår. Han förstod. Han förstod att han var borträknad. Att fyrtio år av skattepengar var värda mindre än en extra blöja.
Förlåt mig, Lennart, snyftade jag rakt ner i hans knän, mitt i denna otäcka korridor. Förlåt mig ni alla. Herregud, förlåt mig.
Botgörelse.
Dagen efter skrev jag min egen avskedsansökan. Avstod från förmånliga pensionen, lämnade kontoret med ett mindre brak.
Sålde bilen. Köpte en riktigt bra säng och tysk specialmadrass åt Lennart. Blöjor betalar jag själv.
Men det är inte allt.
Nu arbetar jag gratis, som ideell jurist för sjuka och funktionshindrade.
Jag följer gamlingar till dessa eländiga möten, kan alla påhitt, alla kryphål och paragrafer skyhögt bättre än någon annan. När nästa “järnlady” försöker neka en mormor som fått stroke att få blöjor, då slänger jag lagtexter på bordet och hotar med IVO. Jag begär ut hjälpmedel, medicin, rehabilitering. Slår systemet med dess eget vapen.
Min Lennart kommer aldrig kunna ställa sig igen. Läkarna säger att han inte har länge kvar.
Men varje gång jag lyckas fixa maximal ersättning åt en annan gammal man, sätter jag mig vid Lennarts säng, tar hans varma passiva hand och säger:
Idag har vi räddat en till, Lennart.
Jag tycker nästan att han ler.
Vi lever i ett tufft land, där ålderdom och svaghet betraktas som skamligt. Men klockan klämtar för oss alla, förr eller senare. Inga titlar eller kontakter skyddar dig mot stroke eller cancer.
Och nekar du någon medlidande idag, bli inte förvånad när systemet kliver över dig i morgon.
Och du då har du stött på byråkratins kalla hand när du eller nära behövt sjukersättning? Varför tappar folk med lite makt så snabbt medkänslan är det systemet som gör dem sådana, eller blir vi bara så?
