HYRESGÄSTEN
En tidig vinterkväll promenerade en lång kvinna längs trottoaren i ett bostadsområde i Malmö. Ännu var det ljust ute och kvällen bjöd på ett ovanligt fint väder för årstiden. Lite småkyligt, men solen hade lyst hela dagen och gav snön ett extra glitter när den nu dalade mot horisonten. Sista solstrålarna gnistrade i de frostiga snöflingorna, vackert så det nästan gjorde ont.
Kvinnan Siv Johansson trivdes med vädret och tog det lugnt framåt. Lång, reslig och definitivt inte purung, strax över sextio, spatserade hon fram i sina blanka stövlar och den päls hon stolt bar. Både gammal charm och en touch av högdraget självförtroende hängde kvar i hennes min. Välvårdad, och definitivt med koll på sitt värde.
Så vad gjorde det att ungdom och romantik hörde historien till? Siv, ja hon njöt fortfarande av livet i fulla drag, pensionärsliv till trots. Maken hade gått bort för tio år sedan, vilket såklart blev en sorglig period ett långt, fint liv ihop lämnar sitt spår när det tar slut. Men tillsammans hade de fått en fantastisk son.
Sonen hade flyttat till Göteborg för studier och blev kvar där. Gift sig, gett Siv två barnbarn, men eftersom han jobbade flitigt blev besöken till Skåne sällsynta. Siv hängde förstås med via videosamtal och så vidare, och nog klarade hon sig bra ändå. Hon ägde två lägenheter. Pensionen var inte tjock, men den räckte gott speciellt eftersom sonen ibland swishade över lite pengar, trots att Siv spelade hård och alltid tackade nej.
Vid nyår hade sonen och familjen hälsat på, och överlämnat en kunglig present: den magnifika päls som Siv nu bar, stolt som en påfågel. Hon drog ut på sin promenad bara för känslan och för att glänsa det var ju inte varje dag en pensionär i Malmö såg ut som en tv-stjärna.
Hon hade dock ärenden att uträtta. Siv skulle nämligen hämta hyran från sina hyresgäster. Själv bodde hon i en tvårummare, och hyrde ut sin enrumslägenhet i Limhamn till ett ungt par, vars liv nu även inkluderade ett litet barn. När hon först hyrde ut lägenheten var de barnlösa, men efter fem år gick det att hitta en liten korv till unge i hallen. Han var redan två år och självklart hade Siv stoppar ner en Marabou-choklad i sin nätta handväska, som hon tänkt överlämna till pojken.
Erfarenheten hade lärt henne att bra hyresgäster inte växer på träd. Några gånger hade hon bränt sig redan dörrar som gått sönder, hyror och avgifter som släpats efter, och ibland chock efter att ha sett lägenheten fullständigt uppochnervänd. Så nu kom Siv varje månad personligen och hämtade hyran, kikade igenom lägenheten och såg till att räkningarna var betalda. Med de nuvarande hyresgästerna, Lisa och hennes man, kände hon sig dock tryggare och Lisas ordning och reda var svårslagen.
Lisa såg ut som en skolungdom, fast Siv full koll på folkbokföringen visste att tjejen var tjugofyra. Men så tunn, så ljus och klarblåögd ibland undrade Siv hur de lyckats trolla fram det där runda lilla barnet tillsammans.
Lägenheten var alltid i tipp-topp. Lisa var vänlig och mån om att allt betalades i tid. Gällande maken, ja honom såg Siv sällan. Han låg gärna i soffan framför tv:n, grymtade till hälsning när han orkade och var annars nästan osynlig. Ibland hade Siv misstänkt att han luktade aningen mycket snaps, men det var knappast hennes bekymmer. Som hyresgäst fanns inga klagomål.
På väg till höghuset nio våningar, naturligtvis stod Siv i hissen, och funderade på vilken lyxig delikatess hon skulle unna sig när hyran var insamlad. Det var de pengarna som höll hennes lilla lyxintag flytande lax, räkor, kanske rent av lite ål. Kunde man, så varför inte passa på? Vad skulle hon annars spara till, nu när det ändå var pensionsliv på riktigt?
Siv hann knappt tänka klart på sin favoritröding förrän hon tryckte på ringklockan. Hon hade en extranyckel till lägenheten, men sånt var överflödigt när hyresgästerna skötte sig ingen anledning till att storma in oväntat. Hon ringde alltid och väntade snällt på att bli insläppt.
Den här gången dröjde det ovanligt länge innan dörren öppnades. Siv tänkte nästan dra, men så släpade Lisa sig fram och öppnade ändå. Men Lisa såg ut som… ja, usch. De röda ögonen var glansiga och svullna, händerna darrade.
Vad har hänt Lisa? Du ser förfärlig ut. Är allt okej? undrade Siv medan hon klev in.
Hon sneglade mot Lisa, misstänkte att tjejen antingen var bakis eller rejält förkyld. Kunde nyårsfirandet ha hållit i sig hela veckan, eller?
Nej, Siv, det är inte alls okej, suckade Lisa och släpade sig in i vardagsrummet.
Siv följde efter, noterade att Lisas man var borta och att lägenheten som vanligtvis såg ut som ett IKEA-showroom var stökig. Leksaker låg huller om buller på golvet, kläder stack upp ur lådor, Niklas lekte bland högarna. Halva garderoben var tom.
Lisa släppte ner hyresavierna i Sivs hand, med skakiga fingrar.
Allt är betalt, men jag kan inte betala hyran den här månaden. Pengarna är slut. Kan jag ligga efter lite? Jag och Niklas, vi flyttar redan imorgon.
Hennes ansikte spändes ut i en grimas, men tårarna var borta. Siv förstod plötsligt det var gråt, inte snaps Lisa hade gråtit så hon såg ut som en tennisboll i ansiktet.
Men vad i hela friden har hänt? Varför ska ni flytta? Var är din man, Lisa? Vad har ni ställt till med? ropade Siv spontant.
Lisa sjönk ner på soffkanten, tryckte händerna mot ansiktet och flåsade fram några meningar.
Jag är sjuk, Siv. Känt mig usel i ett halvår. Trött, svag. Men du vet, småbarn… Man hinner ju aldrig kolla sig. Men nu när Niklas fått plats på dagis gick jag till vårdcentralen. De tog prover. De säger att det är cancer, Siv.
Hon blev tyst, axlarna skakade med små ryckningar, men händerna lämnade inte ansiktet. Efter en stund fortsatte hon:
Min man, när han fick höra, packade och försvann. Skrek att han inte tänker gå igenom sånt igen hans faster dog i cancer och han vill slippa. Han sa att han vill skiljas. Och jag är pank. Dagsersättningen från Försäkringskassan är skrattretande. Allt gick till el och avgifter. Ingen hyra till dig, Siv. Kan jag snälla få några dagar? Jag orkar inte mer just nu.
Siv stod som förstenad. Lisa satt, tanig som en höstfågel, och såg ut att vilja försvinna. Niklas lekte glatt, ovetande. Ja, det såg inte ut att bli någon rökt lax på surdegsbrödet på ett tag, Siv kunde lika gärna vänja sig vid blodpudding. Fast hon ångrade sig snabbt över att ens ha sådana tankar med Lisas katastrof framför sig.
Hon satte sig bredvid Lisa, lade handen på hennes axel.
Se på mig nu, hör du det? Nu räcker det med gråt. Ja, det är skitjobbigt och tragiskt. Men nu har du din son, det gäller att hålla ihop för hans skull. Vad är planen nu? Får du vård, har du kollat behandling? Vart ska du ta vägen?
Lisa såg upp på Siv, grimaserade dock när ordet “plan” nämndes.
Vilken plan? Imorgon måste jag in till onkologen på biopsi. Men jag har ingen barnvakt, ingenstans att bo. Min enda släkting är min mormor i en liten by utanför Ystad och hon är nästan hundra bast. Jag får åka dit. Kan inte lägga in mig på lasarettet.
Men Lisa! Vad snackar du om? Vad skulle distriktssköterskan i byn kunna göra? Tänker du bara ge upp? Ska din son, som redan blivit övergiven av sin pappa, bli ensam på riktigt?
Vad ska jag göra då, Siv? Jag kan väl skicka Niklas till mormor, men hon fixar ju inte det… Och pengarna är slut. Det är liksom det, jag behöver bara någon som kan passa honom några dagar medan jag är inne för provtagning. Men jag har ingen.
Men snälla nån, är du på savannen, eller? Det finns folk! Alla är inte svin som din snubbe. Jag stannar här med Niklas. Du lägger in dig och så tar vi det därifrån. Lägg hyran åt sidan, det löser sig väl. Nu får du sluta grina och istället röja upp lite. Jag går hem nu men kommer hit imorgon bitti. Berätta då vilket dagis Niklas går till. Oroa dig inte, jag löser honom.
Lisa stirrade på Siv med halvöppna fiskögon. Inte i sin vildaste fantasi hade hon trott att den där välklädda, nästan snobbiga Siv skulle vara så mjuk. Hon hade förväntat sig skäll för obetald hyra inte generositet som skulle få självaste Dalai Lama att rodna.
Men varför glor du på mig som om jag vore påve? sa Siv förstrött. Du måste ta dig i kragen här, Lisa. Livet är fortfarande värt att slåss för. Och släpp inte in tårarna nu mer annars börjar jag med!
Lisa slöt sig mot Siv och Siv fick svälja hårt. Det fanns då ingen tid för gråt nu.
Nu går jag. Packa det du måste. Ses vid sex imorgon då?
Det blev ett besök på Coop för Siv den kvällen ingen rökt ål, men pasta, kycklingfilé, köttfärs och mjölk. Mat behövdes, barn måste ha mat, oavsett familjetragedier.
Niklas var en liten pärla, det gick överraskande enkelt att passa honom. Visst saknade han sin mamma, men han trivdes ändå. Siv tänkte konstant på Lisa och väntade i spänning på resultaten från biopsin.
Två dagar senare var Lisa tillbaka. Sedan tappra veckor med väntan och oro kom beskedet: första stadiet. Operationen verkade räcka; det fanns hopp om bot.
Du ser! utbrast Siv. Och där stod du och sörjde livet. Din man får stå för sitt svek, skönt att han visade sitt rätta ansikte i tid. När hamnar du på operation då? Och medan du ligger där, tar jag hand om Niklas.
Det är kötider, operation först om en månad. Siv, ska jag verkligen bo kvar här gratis? Det känns ju konstigt.
Nu får du ta och sluta. Det löser sig. Vad är väl pengar i jämförelse med lite medmänsklighet? Och har ni mat hemma, förresten?
Siv, ni gör så mycket… jag kan aldrig återgälda det här, snyftade Lisa.
* * * * *
Och så gick ett och ett halvt år.
På stadens finaste restaurang firades ett bröllop med pompa och ståt. Siv, elegant i ljus kostym, satt på hedersplats tätt bredvid bruden. Flera gäster viskade att hon måste vara brudens mamma och kanske var det så Siv själv kände.
Lisa, vacker som en saga i spets och tiara, och alldeles frisk. Och gift sig med sin läkare, hon som först trodde han var för ung och tveksam. Men livet ville annorlunda och han visade sig vara både skicklig och sentimental. För Siv blev Lisa snabbt mer än en hyresgäst till sist kändes hon som en dotter, och Niklas blev nästan som ett bonusbarnbarn.
Lisa, Niklas och läkaren flyttade ihop och Siv fick börja leta nya hyresgäster. Men det kunde kvitta för hur mycket var en hyresintäkt i svenska kronor värd i jämförelse med att ha fått en extra familj?
Siv flyttade sig närmare tallriken med lax på bröllopet, log för sig själv åt tanken att hon en gång avstod ja, det blev många snålmånader där i ett och ett halvt år, men nu, när Lisa reste sig för att hålla sitt bröllopstal, då var det svårt att hålla tårarna borta.
Jag vill tacka en person, en mycket nära vän utan vilken jag inte hade stått här idag, sa Lisa. Siv Johansson, du är som min mamma fast bättre, för du öppnade ditt hjärta för mig utan att behöva. Tack för att du finns i mitt liv.
Och så var det Siv, med blanka ögon, som mitt i Malmös finaste fest fick känna att det aldrig är för sent att få en ny familj.
