De första åren som gifta levde vi helt normalt tillsammans, han var med på allt! säger Linnea, 28 år gammal. Vi jobbade båda hårt, sparade ihop till kontantinsatsen för bostadslånet. Vi hade inga bekymmer med maten. Min man åt det som serverades! Jag brydde mig inte särskilt, köpte en slow cooker, lagade snabbt och enkelt gröt, pyttipanna, soppa det var aldrig någon klagan. Okej, ibland mumlade min man drömmande om att han ville ha något speciellt
Vad menar du med något sådant?
Pannkakor till exempel, med köttfyllning, eller kroppkakor, eller smördegspiroger. Han har någon sorts passion för sådana där komplicerade maträtter som måste göras i flera steg: först koka, sedan svalna, sedan sila, blanda deg, koka igen, och sedan hacka något en heldags fest vid spisen, usch Och det duger absolut inte att köpa färdiga från Ica, nej nej nej! Allt ska lagas hemma, så klart.
Hmm. När började han fantisera om detta?
Jo, ungefär två år efter att jag gått på föräldraledighet Om jag ska vara ärlig, jag gillar inte att laga mat. Men jag gör det ändå! Min man jobbar ju hela dagen på kontoret och tjänar pengar till oss. Så det är aldrig så att han kommer hem och köket ekar tomt. Det finns alltid varm mat, och det är inte ens pasta och korv varje dag. Det är ändå något hyfsat: potatis och kött, kyckling, köttfärssås, sallad. Och nu gnäller min man! Han säger: Du är ju hemma hela dagen, du kan visst knåda en deg, göra hemmagjorda köttbullar, och rulla kåldolmar Jag fattar. Hemma på föräldraledighet, massor av tid, hela dagen ledig, och barn att ta hand om som männen glömmer Ja, men det handlar inte ens om barnet! Vår dotter är en riktig solstråle en present från ovan. Hon är lugn och omtänksam, jag kan ha henne bredvid mig på en köksstol, ge henne en degbit och hon sitter där hur länge som helst. Vi sjunger sånger, reciterar rim. Barnet stör mig inte! Jag vill bara inte förlora timmar på trams. Särskilt eftersom jag själv inte ens vill äta sånt! Jag är på diet, försöker äta mindre kött och har skippat mjöl helt. Ska jag laga kåldolmar bara för min man? Inte för att han är särskilt slemmig, men ändå?
Så, Linnea och hennes man har det bra: han springer hem från jobbet promenerar inte ens, är aldrig sen och går på personalfester bara en gång om året, då max någon timme. Han hjälper till med dottern och gör det på eget initiativ. Han leker, badar henne och går promenader.
Ett enda problem: på senaste tiden har han börjat tjata om inlagda rödbetor och, förra veckan, blev det till och med ett rejält gräl vi pratade inte på flera dagar.
Min man, ärligt talat, fattar inte att det är riktigt krångligt: blanda deg, steka ett dussin pannkakor, fylla dem med kött? Han blir sårad för att han tror att jag lagar mat av ren lättja, det enklaste jag kan. Inte för att glädja eller överraska.
Det är jobbigt! säger Linnea irriterat. Man ska laga köttet, blanda degen, steka pannkakor, och sen fylla dem Jag hade aldrig ätit sånt, så jag måste laga något annorlunda till mig och dottern.
Linnea tycker att i dagens Sverige är det ingen som lagar trollkakor, sylta eller hemgjorda kåldolmar längre. Möjligen gör man det någon gång om året, typ på julafton. Och dagens ungdom, de slösar inte tid på sådana festmåltider. I vardagen? Om man verkligen är sugen på piroger, kan man ju beställa från bageriet fast det är inte direkt billigt, särskilt om man är föräldraledig med ett bolån. Det är liksom inte för alla dagar.
Hennes man brukar dra exemplet med hans farmor, som alltid doftade nybakta bullar och piroger. Hon jobbade hela livet men hann ändå, och med flera barn dessutom.
Ja, precis! Linnea blir irriterad. Kvinnor förr hade inget att göra om kvällarna. Fanns ingen tv, inget internet. Så de uppfann sysslor. Tvättade kläder och bakade piroger. Jag tycker det är bättre att vara med sitt barn. Ta en promenad istället för att dansa runt spisen i tre timmar
Nyligen ringde Linnea svärmor och fick det klassiska rådet: vägen till en mans hjärta går via magen, det är inte svårt att laga det han vill ha. Tydligen hade hennes man redan beklagat sig till mamma.
Jag sa att jag inte äter kåldolmar, så jag vill inte laga dem! Men genast blev det ko-ko-ko, att jamen jag minsann lagar massor och män lagar också!
Och vad tycker ni om den matglada maken? När det ändå finns färsk och varm mat hemma är det då bortskämt att kräva en massa nya rätter varje dag? Han borde äta det som serveras och inte göra något stort drama av det, och om han vill ha något lyxigare får han faktiskt laga själv?
Eller borde Linnea ändå anstränga sig och lyssna på sin mans önskemål?
