Hur Elin blev mamma tack vare sitt goda hjärta
Elin klev in i trapphuset och såg till sin förvåning en låda utanför sin dörr. Hon granskade den misstänkt. Inuti, ihopkurade som två dåligt gömda hemligheter, låg en hund och en katt. De stirrade förskrämt på Elin och skakade som om de väntade på räkningen från Skatteverket.
Vad i hela friden? Vem är ni då? frågade Elin sådär som om djuren plötsligt skulle presentera sig med personnummer och rubb och stubb.
Samtidigt öppnades dörren till grannlägenheten och ut stack fru Rut huvudet.
Jaså, Elin, god kväll på dig! Du, tror du inte att det är så att Karin från våningen ovan tyvärr gått bort. Djuren hennes blev visst kvar, och brorsdottern hennes har inte lyckats hitta någon som vill ta emot dem.
Hon har frågat runt överallt men ingen vill ha. Jag har ju redan min Torsten, och han tolererar inga inkräktare, och de andra har pälsallergi Men ni då, du och Mattias? Ni har ju inga barn, ni är unga, har hyfsad inkomst och så.
Eh, alltså tvärare än noll planer på husdjur, särskilt två på en gång, faktiskt blev Elin helt perplex.
Det skulle nog vara bäst om de får stanna ihop. De är vana vid varandra; sover till och med tillsammans. Karin brukade rasta hunden, och katten for ut själv de krånglar inte så mycket.
Men snälla, kan ni inte ta dem? Ruts röst blev så svidande ömkande att Elin kände sig som den sista chansen före katastrofen.
Vad händer om vi inte tar dem? frågade Elin. Hur går det då?
Jo, de har sagt att de hamnar på avlivning annars. Lådan här är redan fixad för det. Lägenheten är snart såld, de nya vill inte ha något ansvar suckade Rut.
Just då trampade en granne in genom porten och gav Elin och lådan en bekymrad blick.
Vill ni inte ta hand om dem? De är snälla, äter inte så mycket. Börjar bli till åren, lär inte bråka länge… Ingen verkar vilja ha dem. Karin älskade dem.
Okej då, ni vinner. Jag klarar inte av tanken på avlivning. Vad heter de? Vi har bara bott här två år, ärligt talat känner jag knappt någon pustade Elin. Grannen log som om han just sett julbonusen och baxade in lådan i hallen.
Hunden heter Bosse och katten heter Pyret. Tack snälla Han la en hundralapp och kopplet på hallbyrån. Här, till en början i alla fall. Tusen tack.
Elin stängde dörren och tog av sig jackan. Hon satte sig på huk framför den stackars lådan.
Jaha, hörni. Mattias kommer undra vad som hänt. Han lär få en chock. Hoppas han inte kastar ut oss allihop Fast han har gott hjärta, så han går nog med på det… mumlade hon.
Det är lugnt, jag beskyddar er. Nog för att avliva, vilka idéer!
Pyret såg ut att begripa ordagrant och klättrade försiktigt ur lådan för att undersöka lägenheten. Bosse satt orörlig en stund till och följde misstänksamt Elins och Pyrets rörelser.
Elin gick till köket och gläntade nervöst på kylskåpet. Inte så mycket som en bit kattmat fanns där. Men hon kokade gröt, slantade i lite kött och tänkte att båda överlever på det.
Till Elins förvåning kom Pyret strax ut till köket och satte nosen i grytan. Elin bjöd in Bosse också, och han dröjde, men när han såg katten glufsa i sig blev han så sugen att han närmade sig och gav sin nya matte en blick som kunde tina islossningen i vår.
Så småningom kom Mattias hem från jobbet och blev, med viss rätt, minst sagt ställd. De beslutade att för säkerhets skull försöka hitta ett bra hem till katt och hund, helst någon med villa och trädgård.
Elin och Mattias hade varit gifta i fyra år. De köpte sin lägenhet i Uppsala för två år sedan. Allt var frid och fröjd om man bortser från att det saknades barn i bilden.
Du som är så pedant, har aldrig velat ha päls hemma sa Mattias, genuint förvånad.
Jag trodde ju vi snart skulle få barn. Men nu blev det istället de här två. Hur skulle jag kunna låta dem avlivas? Du får ursäkta… Elin blev tårögd.
Jag gillar ju också djur. Vi gör vårt bästa. Jag frågar på jobbet imorgon om nån har plats, försäkrade Mattias och kramade om henne.
Från den dagen blev livet plötsligt annorlunda. Bosse och Pyret fann sig till rätta. Inte så konstigt deras gamla hem låg nämligen ovanpå Elins. Allt kändes hemmakärt.
Duktiga godingar, sa Elin. Det känns som om ni alltid bott med oss
Elin tog ut Bosse på promenad tre gånger om dagen. Katten gick nu ut genom köksfönstret och kom tillbaka samma väg, vilket passade en svensk effektivitetstaliban som handen i handsken.
Rut var förtjust hon kom förbi med märgben åt Bosse, och gömde överbliven gröt till Pyret.
På kvällarna låg Elin och Mattias dubbelvikta av skratt åt Pyrets galna lekinfall, och Bosses totala snarkfest i den nya bädden.
De två låg, förstås, alltid hopkurade tillsammans. Det blev klart för alla att det var omöjligt att sära på dem.
Efter ett par månader insåg Elin och Mattias att de själva blivit för fästa för att omplacera Bosse och Pyret och gav upp tanken på nya ägare.
På helgerna hälsade Elins mamma Margareta på. Hon bodde i närheten och blev kär i de nya familjemedlemmarna, fast hon först kallade dem det bästa och värsta impulsköpet.
Jag hade gärna tagit katten om jag bott längre ner han verkar gilla att spatsera. suckade Margareta.
Men Elin sa blankt nej:
Nej, mamma, du ska få vara katt- och hundvakt när vi åker till Öland i sommar. Det blir helt lagom. Och du kan vattna pelargonerna samtidigt.
Sommaren kom, de drog till västkusten och Elin ringde sin mamma varje dag för att noja.
Allt är lugnt, de äter som hästar, sover tillsammans, vi promenerar varje kväll. Koppla av! rapporterade Margareta.
När Elin kom hem möttes hon av Bosse som slog volter och ylade på sitt specialvis, medan Pyret strök sig mot Mattias så det hördes ända till granntrappan.
Snacka om att vara älskade av sina fyrbenta! log Mattias. Elin klappade Bosse och började genast servera middag till hela gänget.
Numera gick hon upp extra tidigt för att gå ut med Bosse och mata båda före jobbet.
Några månader senare, nervös men lycklig, berättade Elin att hon väntade barn. Äntligen, och det var fest i hela släkten.
Margareta sa glatt:
Tänk, Elin, det var inte för inte som Bosse och Pyret kom till dig. Det var som ett litet test av ditt hjärta. Se där, universum gav dig precis vad du behövde!
Jo, visst, mamma. Jag tror inte på ödet, men förberedelsen inför föräldraskap det hade jag verkligen, så fort de där två flyttade in.
Städa, ta hand om, visa ömhet De är som små barn!
Vill du att jag tar dem till mig när du får bebisen, så du får det lugnare? frågade Margareta.
Nej, herregud, mamma. Vi klarar oss! Och du får komma och rulla vagn på gården, eller mysa hemma medan lillkillen sover.
De kramades.
Graviditeten rullade på, och Elin födde en son lagom till midsommar. Mattias var lyckligare än någon någonsin varit i Tierp, och hela gänget firade.
Bosse skällde knappt ens på brevbäraren, och Pyret trivdes ute bland hägg och syrén eller klättrandes i den gamla eken. Alla samsades nu var familjen komplett.
Och gamla Rut, förstås, berättade hela kvarteret om hur Elin minsann blev mamma tack vare sitt goda hjärta.
Hon överdrev såklart vilt, men kanske, ändå, blev det lite så som hon sa att universum på sitt egenartade sätt alltid ser till att den som bjuder på omtanke får dubbelt igen.
Vad tycker ni, har Rut rätt? Kommentera gärna och glöm inte gilla!
