Hur Ingrid blev mamma tack vare sitt goda hjärta
Fredag kväll. Jag klev in i trapphuset efter jobbet, och där vid dörren till vår lägenhet i Vasastan stod en kartong. Förvånad sträckte jag på mig och såg in i lådan där låg en liten hund och en katt, ihoprullade och vettskrämda. De darrade och tittade försiktigt upp på mig.
Vad är det här? Vem är ni då? frågade jag, som om jag på riktigt väntade mig svar från de små djuren.
Just då öppnades dörren mittemot. Vår granne tant Birgitta kikade ut.
Men oj, Ingrid, god kväll! Ja, du vet, Ada på andra våningen gick ju bort, och det där är hennes katt och hund. Hennes systerdotter lyckades aldrig hitta nya hem åt dem.
Vi har frågat alla ingen kan ta dem. Jag har redan en katt som inte vill veta av någon annan, och andra är allergiska Har ni funderat på att ta hand om dem? Du och Olle har ju ingen barn än, ni är unga och har fast jobb ni borde ju kunna hjälpa till?
Vi har faktiskt aldrig tänkt på att skaffa djur, och allra minst två på samma gång svarade jag osäkert.
De bör verkligen inte skiljas från varandra. De har alltid haft varandra och sover alltid tillsammans. Ada gick ut med hunden varje dag, och katten brukade sköta sig själv det är inga större bekymmer, fortsatte Birgitta.
Vill du inte ta dem? frågade hon med en röst mjuk som smör.
Men om vi inte tar dem, vad händer då? undrade jag.
Jag har hört att det blir avlivning för båda två, sa Birgitta tyst, och såg ner i golvet. Lådan är redan packad och Adas lägenhet är nästan såld. De nya ägarna vill knappast ha djur
Just då kom grannen Rune in i trapphuset och kastade en blick på mig.
Skulle ni inte kunna ta hem dem? De är lugna och äter inte mycket. Dessutom har de blivit gamla, så ni blir inte besvärade länge. Ingen vill ha dem och det är så synd Ada älskade sina djur.
Nåväl, vi tar dem, sa jag slutligen. Jag klarar inte ens tanken på att de ska avlivas. Vad heter de? Vi har bara bott här i två år och lärt känna få grannar, tillade jag urskuldande. Rune blev uppriktigt glad och lyfte in lådan i vår hall.
Hunden heter Bosse och katten heter Tage. Tack, snälla! Här, ta dessa femhundra kronor till mat i början, och här är hundens koppel också.
Jag stängde dörren, hängde av mig jackan, satte mig på huk och började tala lugnande med våra oväntade gäster.
Ja, grabbar, nu får vi se vad Olle tycker när han kommer hem. Han lär bli chockad. Men han är mjuk i hjärtat och säger nog okej till familjens tillskott
Ni ska inte vara rädda, ingen kommer skada er här. Avlivning, sådant får de aldrig för sig!
Katten såg ut att förstå. Sakta smög han ur kartongen och började undersöka hallen. Hunden satt kvar och bara betraktade alla rörelser.
Jag gick ut i köket och öppnade kylskåpet. Självklart fanns inget djurmat. Men jag kokade gröt och blandade i kyckling, säker på att de kunde äta det båda två.
Till min lycka kom katten in i köket när han var klar med rundan och han åt med god aptit ur den stora skålen. Jag lockade på Bosse också. Han tvekade, men när han såg katten äta köttbitarna, tog han mod till sig. Han skyndade fram och såg på mig med sorgsna ögon.
Olle, min man, kom hem från jobbet i sin vanliga takt. Han blev verkligen paff när han såg Bosse och Tage. Vi diskuterade om vi ändå skulle leta efter någon med större hus någon som kunde ta båda. Bara för säkerhets skull.
Vi har varit gifta i fyra år och köpte den här lägenheten för två år sedan. Vi har alltid haft det harmoniskt och gott tillsammans. Det enda som saknats var barn.
Men du som är så noga med ordning och aldrig velat ha djur, sa Olle förbluffat.
Jag trodde ju vi skulle få barn, men nu blev det så här Tanken på avlivning är för hemsk. Förlåt, sa jag och tårarna steg i ögonen.
Jag tycker ju också om djur. Det löser sig, vi tar hand om dem. Jag frågar på jobbet om någon vill ta emot dem, svarade Olle och kramade mig.
Så förändrades vårt liv från och med den dagen. Hunden och katten fann sig snabbt till rätta. Det visade sig att Adas gamla lägenhet låg precis ovanför vår, så både planlösning och gård var bekanta för dem.
Duktiga fyrbenta vänner, ni verkar ha bott här hela ert liv, brukade jag säga.
Jag gick ut och gick med Bosse tre gånger om dagen, och Tage hoppade ut och in genom köksfönstret hur smidigt som helst.
Tant Birgitta var så glad att djuren fått stanna. Hon kom ofta förbi med rester av soppa till Bosse och överbliven gröt till Tage.
På kvällarna skrattade jag och Olle gott åt katternas bus och hur hunden rullat ihop sig på sin nya bädd.
Och alltid sov de båda tillsammans. Det blev tydligt att de aldrig borde skiljas åt.
Efter några månader slutade vi fundera på att hitta ett nytt hem till dem vi hade ju vant oss så, de var redan en del av vår lilla familj.
Min mamma bor i Sundbyberg och kommer ofta över, särskilt till helger. Också hon värmde sig till slut för Bosse och Tage.
Jag hade gärna tagit katten, men han är ju van vid gården och jag bor på fjärde våningen utan balkong, sa hon.
Men jag sa bestämt nej:
Nej mamma, då kan du i stället titta till dem när vi åker på semester. Vattna blommorna, se efter våra vänner, det är den bästa hjälpen.
Sommaren kom och vi åkte till västkusten. Jag ringde till mamma nästan varje dag för att höra hur allt gick.
Ingen fara de äter, sover och leker, rapporterade hon glatt. Njut av ledigheten!
När vi kom hem blev jag förvånad över med vilken glädje Bosse och Tage tog emot oss! Hunden viftade så tassen slog i golvet, hoppade och gnällde. Katten, efter att ha lugnat sig från hundens energi, strök sig hårt mot Olles ben och spann högljutt.
Vilka underbara, våra fyrbenta älsklingar, utbrast Olle lyckligt. Jag klappade Bosse och satte genast i gång med maten.
Snart blev det min vana att gå ut tidigt med Bosse, mata dem båda och börja dagen med lite bus.
Några månader senare, med hjärtat i halsgropen, berättade jag för Olle att jag väntade barn. En obeskrivligt lycklig stund för oss båda.
Mamma log och sa:
Det är ingen slump att just Bosse och Tage kom till er. Det var en prövning från ödet, och du klarade det, Ingrid. Nu belönas du börja förbereda dig på moderskapet.
Ja du mamma. Jag tror egentligen inte på sådant, men visst känner jag att det blivit lättare nu jag har ju redan övat på allt med de här små liven.
Städning, omtanke, kärlek det är ju nästan som att ha barn!
Vill du att jag tar hand om djuren när barnet kommer? undrade mamma.
Nej då, vi fixar det, men du får gärna komma hit och passa både vagn och barn så jag kan vila ibland.
Vi kramades länge.
Graviditeten gick bra och jag födde en välskapt son. Olle var så lycklig, jag också, och hela släkten firade.
Bosse, gammal och trygg, skällde aldrig. Tage stack aldrig till och ställde till med besvär, särskilt på sommaren han var ute länge, antingen i rabatten eller uppe i den knotiga asken på gården. Alla i familjen trivdes, och vi hade blivit just en komplett familj.
Snart gick ryktet på gatan om hur Ingrid blev mamma tack vare sitt goda hjärta, och att det var världen som tackade för vänligheten.
Tant Birgitta berättar fortfarande den här historien för grannarna att godhet alltid återvänder till den som ger.
Och jag, jag har lärt mig att omtanke och öppenhet för förändring kan göra ens liv rikare än man någonsin kunnat tro.
