Hur svärmor tog vår son ifrån oss
Efter att vår son gifte sig vill han inte längre hälsa på oss. Nu tillbringar han all ledig tid hos sin svärmor. Hon verkar alltid ha någon akut situation som kräver hans hjälp. Jag kan knappt föreställa mig hur hon klarade sig innan hennes dotter gifte sig med vår son.
Vår son har varit gift i drygt två år nu. Direkt efter bröllopet flyttade de till en egen lägenhet, den vi köpte till honom när han började studera i Uppsala. Vår son har alltid kunnat räkna med vårt stöd och förståelse. Redan innan bröllopet bodde han själv där lägenheten låg nära hans jobb.
Jag kan inte säga att min svärdotter aldrig föll mig i smaken, men jag kände att hon var för omogen för äktenskap, trots att vår son bara var två år äldre än henne. Hon uppträde ofta barnsligt och ibland nästan bortskämt. Vår älskade son kändes så mogen, och jag undrade ofta hur han skulle klara hela livet med någon som kändes som ett barn.
När jag lärde känna både henne och hennes mamma förstod jag snabbt vilka de var. Trots att svärmodern var i min ålder betedde hon sig ofta som ett barn själv. Har du någon gång träffat folk som, trots sin ålder, bara fortsätter att vara barnsliga? Sådana personer är hjälplösa på riktigt. Vid dotterns bröllop hade min sons svärmor redan gått igenom sin sjätte skilsmässa.
Vi hade inga gemensamma samtalsämnen hon var inne i sitt eget lilla universum men hon pressade sig åtminstone aldrig på oss. Det blev aldrig mer än att vi vänligt gratulerade varandra till barnens giftermål.
De första varningssignalerna kom redan före bröllopet. Min svärdotter drog ständigt med sig vår son till sin mamma: det var rinnande kranar, trasiga kontakter eller hyllor som ramlat ner i köket. Första gångerna såg jag mellan fingrarna de saknar ju en man i hushållet, så det var väl naturligt att hjälpa till ibland.
Men problemen i svärmoderns bostad minskade aldrig. Vår son fortsatte ignorera oss och förklarade att han och frun måste till hennes mamma. Sedan började de fira alla högtider hos svärmodern, medan vi blev kvar själva med min far och min egen mamma runt bordet.
Det var illa nog att han slutade komma på de viktiga familjehögtiderna, men det som sved mest var när han ignorerade våra önskemål om hjälp.
Vi köpte en ny frys och bad sonen komma och bära in den. Han tackade ja först, men ringde senare och sa att han och hustrun skulle till hennes mamma nu läckte det i tvättmaskinen.
När min man ringde honom, hörde han svärdottern säga: “Kunde de inte bara ha anlitat någon flyttfirma?” Han dök till slut ändå upp, men han var rasande.
Pappa, varför ringde du inte bara en flyttfirma? Måste jag alltid göra allting?
Jag tappade tålamodet och undrade varför svärmodern aldrig själv ringde en riktig hantverkare. Lever hon verkligen i en värld där ett sånt yrke inte existerar? Vår son svarade bara att det är bättre han hjälper, för annars riskerar hon att bli lurad och behöva betala utan att något blir gjort.
Till slut brast det för min man som sa att svärmor inte förstår sig på hushållsmaskiner, men är duktig på att passa en enda får underförstått, vår son. Där spände sonen blicken i honom och stormade ut. Jag lade mig inte i deras bråk, även om jag tyckte att min make, även om han hade rätt i sak, kunnat uttrycka sig med större värme. För nu satt de där min sons nya familj på hans axlar medan vi inte längre verkade finnas.
Efter det bråket har inte vår son pratat med sin far på över två veckor. Min man vägrar också ta första steget. Och jag känner mig helt kluven mellan städad ordning och stormigt kaos. Visst hade min man rätt, men han kunde ha sagt det mer omtänksamt. Nu är sonen sårad, och jag vill inte riskera att förlora honom bara för en sådan småsak.
Varken min man eller vår son vill ge med sig. Alla väntar bara på en ursäkt från den andre. Och det är bara hans svärmor som verkar trivas i detta hon har sin “hjälp” nära jämt.
Det är i såna här stunder man påminns om att när man släpper stoltheten lite kan man vara närmre de man älskar. Ett hem byggs på omtanke, inte på att vinna bråk. Ibland är det viktigt att släppa på principerna för att hitta tillbaka till varandra, för i slutändan är familjen det viktigaste vi har.









