17 mars 2024
Jag har svårt att samla tankarna om det här ämnet, men kanske hjälper det att skriva ner dem. Sedan vår son Gustav gifte sig med Linnea har han slutat komma hem till oss. Nuförtiden är han nästan alltid hemma hos hennes mamma, Margareta. Det verkar alltid vara någon kris där någonting som behöver fixas eller lagas och jag undrar ibland hur hon ens klarade sig innan hennes dotter blev tillsammans med vår son.
Gustav och Linnea har varit gifta i drygt två år nu. Efter bröllopet flyttade de till den lägenhet i Södermalm som vi köpte åt Gustav när han började läsa på universitetet. Vi har alltid stöttat honom; även långt innan han träffade Linnea och började bo själv det var ju praktiskt nära jobbet.
Jag kan inte säga att jag ogillade Linnea till en början, men jag tyckte att hon verkade ganska barnslig och lite självupptagen. Trots att Gustav bara är två år äldre än henne, kändes hon inte riktigt redo för allt vad äktenskap innebär. Hon kunde vara ganska lynnig ibland. Gustav är ju så omtänksam, och jag såg bara framför mig hur han skulle få slita med hennes nycker livet ut.
Redan första gången jag träffade Margareta, hennes mamma, insåg jag att där fanns mycket som var… speciellt. Fastän hon är jämnårig med mig, beter hon sig ibland som om hon vore minst tjugo år yngre. Det finns ju vuxna människor som aldrig riktigt växer upp, och Margareta verkar vara en sådan alltid lite hjälplös i tillvaron. Hon har förresten varit gift sex gånger nu. Vårt umgänge har alltid varit ytligt och artigt, vi har knappt haft ett riktigt samtal. Det har räckt att utbyta ett grattis till bröllopet och sedan har vi gått åt varsitt håll.
Tecknen fanns redan före bröllopet: Linnea drog alltid med sig Gustav till sin mammas hus i Vasastan för att hjälpa till med det ena eller det andra en droppande kran, ett eluttag som skulle bytas eller en hylla som lossnat. Första gångerna tänkte jag bara att det är förståeligt de har ju ingen manlig hjälp där hemma och Gustav har alltid varit praktisk.
Men det blev bara mer och mer. Någon gång kändes det som om Margareta hade en ny akut situation varje vecka, och Gustav prioriterade alltid att åka dit med Linnea. Det gick så långt att de började fira alla möjliga högtider med hennes familj. Hos oss var det numera bara jag, pappa Sven och min svärmor Ingrid vid julbordet.
Jag kan leva med att Gustav prioriterar sin nya familj ibland, men det svider när han slutar höra av sig nästan helt särskilt när vi ber honom om hjälp.
Senast köpte vi ett nytt kylskåp och bad honom hjälpa till att bära upp det till lägenheten i Hammarbyhöjden. Först sa han ja, men fem minuter innan sa han att han måste till Margareta, hennes tvättmaskin läckte. Senare ringde min man Sven upp Gustav och hör i bakgrunden Linnea säga: Kan de inte bara anlita flyttfirma?. Tillslut dök Gustav ändå upp, men han var på dåligt humör.
Pappa, varför kan ni inte bara ringa en flyttfirma? Jag har inte tid att släpa det här!, sa han.
Jag blev irriterad, men tänkte samtidigt varför kan Margareta aldrig kontakta en reparatör själv? Är hon helt oförmögen att ta hand om sitt eget liv? Gustav tycker synd om henne och tror alltid att folk försöker lura henne på pengar, så han ställer alltid upp när något ska fixas.
Till slut röt Sven ifrån: Margareta kan inte laga sina hushållsmaskiner, men hon är visst bra på att hålla koll på en fårskock för en viss får hon alltid dit!. Gustav blev arg och stack därifrån. Själv sa jag ingenting då, för Sven hade faktiskt rätt i mycket det kändes som om hans nya familj tog honom alldeles för givet. Hos Margareta agerar han rörmokare och elektriker, men hemma hos oss har han ingen tid längre.
Efter det tjafset har Gustav inte pratat med Sven på över två veckor. Sven vill heller inte ta första steget. Jag känner mig så kluven, som om jag står mellan två stenar min man har rätt, men kunde uttryckt sig lite smidigare. Nu är Gustav sårad och vill inte ses, och jag lider av att känna att vår familj slits isär på grund av en sådan här småsak.
Sven vägrar ringa, Gustav likaså. Den som verkar klara sig allra bäst är förstås Margareta och jag är inte säker på hur jag känner kring det.
