Hur ska jag nu klara mig utan dig? Vad ska jag göra nu? Varför ska jag leva vidare alls? Tårarna rann längs mina kinder, och inombords var det som om hela själen var utskuren, en svart tomhet där hjärtat brukade vara.
Jag hade älskat Johanna ända sedan skoltiden. Hon var liten, späd, med ett fräknigt ansikte och mjukt kopparrött hår. Sådan såg jag henne första gången, och redan i sjätte klass föll jag handlöst för henne.
Johanna var tre år yngre än jag. Hon var alltid duktigast i klassen, blyg och ödmjuk, och varje år växte min känsla för henne.
På rasterna brukade jag titta efter henne när hon hoppade hopprep med sina väninnor på skolgården, lätt som en färggrann fjäril. Jag drömde redan då att vi en dag skulle bli man och hustru.
Direkt när jag kom hem från lumpen gick jag hem till Johanna med en stor bukett blommor för att fria till henne.
Johannas far var en sträng och allvarsam man. Han talade länge med mig mellan fyra ögon, och när han till slut tog min hand i sin och log, förstod jag att jag fått hans välsignelse.
Bröllopet blev stort och glatt, hela släkten samlades, även de som bodde längst bort. I tre dagar firade vi. Johannas ögon tindrade av lycka, och jag kände mig stolt. Det kändes som om hela byn kunde se att jag fått den vackraste bruden i Ångermanland.
Med hjälp av våra föräldrar lyckades jag, efter två år, köpa ett eget hus. Johanna svävade omkring av glädje tre månader innan vårt första barn föddes kunde vi flytta in. Familjens lekar
Vår dotter döptes till Linnea efter Johannas mormor. Hon var frisk och stark, men för Johanna blev förlossningen ett tufft prov.
Ett helt år efter att Linnea föddes var Johanna blek och orkeslös. Jag körde henne mellan olika läkare, men ingen hade några tydliga svar, de sa bara att hennes kropp behövde tid att återhämta sig.
När Linnea var ett och ett halvt fick Johanna veta att hon var gravid igen. Läkaren avrådde henne bestämt, kroppen var ännu för svag och det fanns risk att varken hon eller barnet skulle klara sig.
Jag försökte övertala Johanna tillsammans med läkarna, men hon var envis.
Jag kan inte göra mig av med ett barn! Det är inte dess fel att det vill födas. Blir det som det blir det är upp till Gud, sa Johanna.
Den sista månaden blev extra svår, och Johanna låg på lasarettet. Hemma väntade lilla Linnea, och själv kunde jag inte finna ro.
Jag kände en hotande katastrof komma allt närmare, och min oro var befogad. Johanna orkade inte med förlossningen, hennes hjärta stannade. Kvar lämnade hon två nyfödda, fantastiska tvillingdöttrar.
Min sorg var bottenlös. På kyrkogården stod jag framför jordhögen och tittade tomt ut i luften.
Alla minnen med Johanna dansade förbi, hennes leende, vår lycka. I mina öron ekade hennes skratt som en klocka. Jag föll på knä och grät som ett sårat djur.
Hur ska jag klara mig utan dig nu? Vad har jag kvar? Vad är meningen? Tårarna rann, och i bröstet öppnade sig ett svart hål.
Efter begravningen drack jag rejält. Svart, tung fylla för att kunna glömma, slippa höra hennes röst och spröda skratt i huvudet.
Johannas föräldrar tog hand om flickorna. De trodde inte längre att jag någonsin skulle klara av att vara den pappa de behövde. Familjens lekar
På fyrtio dagar efter begravningen låg jag åter utmattad på bron, berusad. Då drömde jag en märklig dröm. Johanna kom in genom dörren, iklädd vit klänning, håret rufsigt i solens sken, skrattande.
Hon strök mig försiktigt över håret och viskade mjukt, precis som förr:
Anders, älskling, vad håller du på med? Skäms du inte? med kisande gröna ögon och ett pekande finger.
Flickorna behöver sin pappa, de saknar dig. Du är viktig för dem, lika viktig som jag var för dig. Om du älskar mig, lämna dem inte var lika närvarande för dina döttrar som du var för mig.
Där vaknade jag. Bakfyllan försvann direkt, och solljuset smög in genom fönstret och lyste mig på kinden.
Med ens, när solen stigit, gick jag till Johannas föräldrahem, nyrakad och välklädd. Allvaret i blicken gjorde att jag kände mig femtio år äldre.
Tyst kysste jag min svärmors hand, kramade min svärfar och tog med mig flickorna hem till vårt hus igen.
Från den dagen levde vi fyra tillsammans. Jag försökte vara både pappa och mamma för mina döttrar, lärde mig laga mat, tvätta och sy.
Och när det gällde att fläta hår, var jag bättre än någon annan. I skolan fick flickorna alltid beröm, de gick alltid hem med fina betyg och var snälla och omtänksamma.
Var det någon som gjorde dem illa, for jag som en hök till undsättning.
Grannarna brukade fråga:
Varför gifter du dig inte igen, Anders? Du är ju fortfarande ung och stilig. Titta så många kvinnor som kastar blickar på dig.
Jag brukade småle och svara:
Jag är ju redan gift.
Ser ni inte, här hemma finns redan tre blivande brudar, ska jag verkligen ta hem en till? Nä, fyra flickor klarar jag då inte…
På det viset, med skämt, sömnlösa nätter, halvätna mackor och hårt slit, växte mina flickor upp till stolthet och vackra kvinnor.
När flickorna började gymnasiet började en granne, Gerd, hälsa på oftare. Ibland tog hon med torkade kantareller, ibland en bit inlagd sill, och varje gång försökte hon visa sitt intresse.
Jag såg att vänligheter inte skulle avskräcka henne. Jag ville inte vara elak, så en kväll bjöd jag hem henne och frågade:
Vilken av mina döttrar tycker du bäst om?
Hon såg förnärmad ut:
Dina döttrar behöver jag inte! De flyttar ändå snart hemifrån. Ska du bo ensam resten av livet? Jag älskar dig, inte dem!
Jag tittade på henne och sa:
Här får du ett foto på mig, älska mig hemma, så mycket du vill.
Så gick grannkvinnan hem med fotot, besviken.
Mina flickor tog studenten, började plugga i Stockholm, men glömde aldrig bort mig. Så fort det var helg tog de tåget hem till byn, hjälpte till i hushållet och i trädgården.
Sen gifte jag bort mina flickor, och med varje svärson tog jag ett allvarligt samtal precis som Johannas far gjort med mig. Jag önskade alltid mina tre prinsessor all lycka.
Nu är de vuxna, har egna familjer och barn, men ingen av dem glömmer sin pappa!
När det är helg eller högtid samlas alltid hela släkten hos mig ute på landet. Flickorna, barnbarnen och till och med mitt lilla barnbarnsbarn kommer.
När jag fyllde åttioett, drömde jag om Johanna igen.
Jag stod på ett blommande sommarfält ung och stolt, med breda axlar och kolsvart hår. Och mot mig sprang Johanna!
I vit klänning, barfota, med solens strålar dansande i det röda håret.
Jag bredde ut armarna, och hjärtat rusade, slog så hårt att det hotade spränga bröstet. Vi möttes, vi kramades, och Johanna lyfte blicken mot mig och sa stilla:
Anders, min kära, så stolt jag är över dig! Du gav våra flickor lyckliga liv. Jag har sett allt och bett för dig varje dag sa hon och tog försiktigt min hand.
Kom, nu är vi tillsammans för alltid.
Vi gick hand i hand genom det grönaste av gräs.
Hela släkten samlades för att hedra mig. Det var tungt för flickorna att ta farväl, men alla visste: nu har jag fått komma till den jag älskat hela livet!
Det här är en sann berättelse om en god människa en pappa med ett stort hjärta. Min mormor berättade den för mig.
Alla i bygden kände honom. Så är det ibland; en man väljer att leva för sina älskade barn istället för sig själv. Vila i frid, Anders!
Skriv gärna en rad om vad du tänker, lämna en gillning och följ sidan för fler berättelser.
