Hur så – tänker du inte ta hand om min sons barn? – svärmor kunde inte hålla sig – För det första, jag rynkar inte på näsan åt lille Igor. Jag vill bara påminna om att det är jag som, som en ordentlig fru och mamma, tar andra skiftet efter jobbet med matlagning, tvätt och städning här hemma. Jag kan gärna hjälpa till och ge råd, men att ta på mig hela föräldraansvaret har jag inte tänkt. – Vadå, har du inte tänkt göra det? Sån är du alltså – hycklare! – Du då, Rita! Vem vill jobba gratis? – Som väntat kunde Svetlana inte låta bli att kommentera och döma på återträffen. Men tiderna när Rita var svarslös var förbi. Nu tvekade hon inte att sätta en vass mun som Svetlana på plats. – Bara för att du måste vända på varenda krona betyder det inte att alla har samma problem, – hon ryckte på axlarna. – Jag fick två lägenheter i Stockholm av pappa. Den ena bodde vi i före skilsmässan, den andra fick han från farmor och farfar och sen jag. Och hyrorna där, ni fattar – de är inte direkt billiga, så det räcker gott och väl för mig så jag kan välja jobb efter vad jag vill, inte bara för att få betalt. Det är därför du gick från läkare till butikskassörska eller hur? Egentligen var det en hemlighet. Egentligen hade Rita lovat att inte berätta för någon. Men om Svetlana nu ville behålla det hemligt så borde hon tänkt på det innan hon kallade Rita för dum i huvudet inför alla. Tror hon på riktigt att hon skulle komma undan med sånt? Då är det verkligen inte Rita som är korkad här. – Du är butikskassörska, på riktigt? – Men du lovade att vara tyst! – pep Svetlana och rusade iväg ut ur restaurangen gråtfärdig. – Det var rätt åt henne, – kommenterade Andreas efter några sekunder. – Exakt! Hon är hopplös. Vem bjöd henne ens? – undrade Tanja. – Jag bjöd ju alla, – sa Anna, före detta klassföreståndaren och återträffsarrangören, urskuldande. – Visst, Svetlana var ingen solstråle i skolan, men folk kan ju ändras. Ibland. – Fast inte alltid, – ryckte Rita på axlarna. Gänget skrattade, och till slut började de fråga ut Rita om hennes jobb. Den där nyfikenheten (just nyfikenhet, inte förolämpningar mot Ritas val eller intelligens) var helt förståelig. De flesta har aldrig haft med det området att göra. Det finns massor av myter kring det. Alla de där missförstånden skingrade Rita medan de pratade med gamla klasskamraterna. – Varför ska man ens hjälpa såna barn, det är ju hopplöst? – undrade en. – Vem säger det? Se här, jag har en pojke på fem år på jobb. Vid födseln gick allt snett, han fick syrebrist och nu har han försenad utveckling. Men han har goda chanser. Han började prata vid tre och nu går han till logoped och neurolog med sina föräldrar. Chansen är stor att han går i vanligt skolklass och slipper problem längre fram. Om de inte fått hjälp vore situationen en helt annan. – Aha, så du behöver inte stressa efter pengar och har valt att jobba med något samhällsnyttigt, – sammanfattade Valter. Sen gled samtalet in på klasskamraternas och deras familjers liv. Rita kände plötsligt att någon iakttog henne. Hon avfärdade det som inbillning, men känslan återkom. Diskret tittade hon sig omkring – ingen kollade på henne. Så hon fortsatte diskutera med det gamla gänget och glömde känslan snabbt. En vecka efter återträffen. Tidigt på morgonen när Rita skulle köra till jobbet upptäckte hon att hennes bil var “fastparkerad”. Hon ringde numret i rutan, fick tusen ursäkter och löfte om att bilen skulle flyttas direkt. – Förlåt, – sa den unge killen leende när han mötte henne. – Jag hade ärende hit men allt var fullt, det fick bli så här. Förresten, jag heter Max. – Rita, – sa hon. Det var något sympatisk med Max. Hans sätt, klädstil, till och med parfymen – allt gjorde att Rita utan tvekan gick med på att ta en fika med honom. Och sedan ännu en dejt. Efter tre månader kunde hon inte tänka sig livet utan Max. Särskilt som både Max mamma och hans son från ett tidigare äktenskap tog emot Rita som en i familjen. Pojken, Igor, hade särskilda behov men tack vare Ritas yrkeskunskap fann hon snabbt tonen med honom. Hon gav också Max råd om träningsmetoder så han kunde komma närmare sonen. Efter ett år flyttade de ihop, eller rättare sagt flyttade Rita in hos Max och Igor. Hon hyrde ut sin egen etta, precis som med lägenheterna i Stockholm, och tog med sig sina saker till sin blivande man och hans barn. Då började de första varningssignalerna. Först småsaker – “hjälp Igor att göra sig i ordning”, “kan du passa honom en halvtimme medan jag handlar?” Det var okej eftersom Rita och Igor hade bra kontakt och Rita ändå var ledig just då. Men småningom blev det mer och mer belastande. Rita fick prata med Max om att barnen är framförallt hans ansvar. Hon var gärna behjälplig men hade ingen avsikt att ta på sig mer än en femtedel av ansvaret för Igor, speciellt när hon redan arbetade med barn med särskilda behov på jobbet. Max verkade förstå. Men inför bröllopet började han och hans mamma diskutera Igors rehabiliteringsprogram. Eller, rättare sagt, föreslog för Rita att hon såklart skulle sköta det på sin fritid. – Nämen hörrni, stopp, – avbröt Rita snabbt. – Max, du och jag har en överenskommelse – din son är ditt ansvar. Jag ber dig inte laga hos min mamma, renovera eller lösa hennes problem – jag sköter mitt. – Du kan väl ändå inte jämföra! – fnös blivande svärmor. – En vuxen, självständig mamma är ju något helt annat än ett barn! Eller tänker du fortsätta gå omvägar runt Igor även efter bröllopet, och tro att vi accepterar det? – För det första, jag går inte omvägar – det är faktiskt jag som står för andra skiftet hemma med mat, tvätt och städning efter mitt jobb, som en ordentlig fru och mamma. Men att ta på mig även hela Igors rehabilitering går inte – det är Max ansvar. Jag kan ge råd och stötta, men jag tänker inte ta på mig hela föräldrarollen. – Vadå, tänker du inte? Sicken hycklare! Det är minsann lätt att prata inför kompisarna om sitt meningsfulla jobb men när det verkligen gäller bryr du dig inte om barnet? – Vad menar ni ens? – fattade inte Rita. Sen kopplade hon. Hon mindes att Max mamma extraknäckte som diskare på samma restaurang där återträffen varit. Två och två blev fyra. – Jaha, så ni hade riggat allt för att dumpa ansvaret för barnet på mig? – Tror du på riktigt att jag var intresserad av någon som du egentligen? – utbrast Max. – Det enda skälet till att jag brytt mig är Igor och att du jobbar med såna barn. Annars hade jag aldrig tittat åt dig… – Jaså? Då kan du sluta titta nu. – Rita tog av sig ringen och kastade den åt sitt ex. – Du kommer att ångra dig, – hotade Max och hans mor. – Ingen riktig karl vill ha en grå mus med ett hopplöst jobb och utan pengar. – Jag har två lägenheter i Stockholm, så pengar är inget problem, – slog Rita tillbaka. Och när hon såg deras chockerade miner gick hon och började packa. Visst följde genast försök att försonas. Proklamationer om att Max själv skulle ta hela ansvaret, aldrig mer säga så där, “det blev bara tokigt, jag älskar dig, jag ber dig, oj oj, snälla förlåt…” Men Rita var ingen idiot och trodde inte på ett ord. Hon skrattade bara åt att Max nu tappat sin “mus” och det var då rakt inte hon som skulle sörja. Sen hade hon och klasskompisarna ganska roligt åt hela den där historien. Och Rita hoppas fortfarande att hon en dag ska träffa någon som älskar henne för den hon är, inte pengarna eller kompetensen, utan för att de faktiskt är själsfränder. Tills dess räcker jobbet, vännerna – och varför inte en katt, den går i alla fall att uppfostra till skillnad från vissa män.

Vadå tänker du inte ta hand om min sons barn? svärmor tappade nästan hakan.

För det första, jag rynkar inte på näsan åt Oskar. Får jag bara påminna att det är jag som, som en ordentlig sambo och extramorsa, drar ett kvällspass efter jobbet med matlagning, tvätt och städning här hemma. Jag kan gärna hjälpa till och komma med tips, men att axla hela föräldraansvaret ja, där går ändå gränsen.

Men hur kan du INTE vilja det? Är du så falsk?

Du är verkligen knäpp, Annika. Vem jobbar gratis, menar du? som förväntat lät det exakt så på klassåterträffen när Hillevi, som alltid, kände för att kritisera och ifrågasätta.

Men tiden var förbi då Erika saknade svar. Nu hade hon alltid något på lager och lät inte chansen gå att sätta Hillevi på plats.

Om du går runt och oroar dig för pengar hela tiden betyder det inte att andra har samma problem, ryckte hon på axlarna. Jag fick ju två lägenheter i Stockholm av pappa.

En vi bodde i före skilsmässan med mamma, och den andra ärvde han först av mormor och morfar sen fick jag den.

Och hyrorna i huvudstan är ju inte direkt Skövdepriser så jag har så det räcker till både liv och lite guldkant, och kan välja jobb efter intresse och inte bara efter lön.

Det var väl därför du gick från läkare till butikspersonal?

Det skulle ju vara hemligt det där. Erika hade lovat att inte yppa ett ord.

Men ville nu Hillevi verkligen dölja den här infon borde hon ju tänkt sig för och kanske inte kallat Erika för ett pucko mitt i folkhavet.

Tror hon verkligen att ingen skulle sätta emot? Då är det nog inte Erika som är knäppast här.

Säljer du i butik, på riktigt?

Du lovade att inte säga nåt! pep Hillevi och rusade snyftande ut från restaurangen med handväskan som sköld.

Det var hon värd, sa Andreas efter en liten tystnad.

Verkligen, hon har varit outhärdlig hela kvällen. Vem bjöd ens in henne? undrade Tove.

Jag bjöd alla, gnolade f.d. klassmamman Katarina. Visst, Hillevi var inte go i skolan men folk kan ju förändras. Trodde jag.

Men uppenbarligen inte alla, konstaterade Erika.

Alla skrattade, och nu var det Erikas tur att bli utfrågad om sitt jobb.

Nyfikenheten var rätt rimlig få har koll på det yrket, och de flesta vill helst slippa komma nära. Rykten och missuppfattningar florerar vilt.

Erika såg sin chans och redde ut myterna, en efter en.

Varför ens behandla sådana där barn, vad är poängen? undrade någon.

Vem har sagt att det är hopplöst? Jag har en pojke, fem år. Fick syrebrist vid födseln, blev försenad i utvecklingen. Prognosen är dock lysande han började prata vid tre, nu går han till logoped och neurolog, men det är stora chanser att han börjar i vanlig klass och slipper särskola hela livet.

Utan insatser hade han inte haft de möjligheterna.

Så du lever för något större än att jaga kronor, alltså? sammanfattade Viktor.

Sen gled snacket över till andras familjeliv och öden, och Erika tänkte inte mer på saken tills hon plötsligt kände sig iakttagen. Hon tänkte att det bara var nerver, men sneglade bakåt ändå, och kunde lugnt konstatera att ingen faktiskt glodde.

Efter klassfesten gick en vecka.

Tidigt en morgon, när Erika skulle köra till jobbet från parkeringen utanför sin hyresrätt, såg hon att någon blockerat hennes bil.

Hon ringde numret på andra bilens ruta och fick ett kaskadregn av ursäkter från en ung man som lovade flytta bilen omedelbart.

Oj, förlåt, jag hittade verkligen ingenstans att ställa mig. Jag heter förresten Martin.

Erika, svarade hon, och märkte direkt att det var något otroligt sympatiskt med Martin. Hans stil, kläderna, till och med lukten av hans parfym fick Erika att pladask tacka ja när han undrade om de skulle ses på middag.

Och till en dejt till. Och efter tre månader kunde hon faktiskt inte föreställa sig en vardag utan Martin.

Dessutom tog både Martins mamma och son från första äktenskapet emot Erika som en av de sina.

Pojken hade en del särskilda behov, men Erika tack vare sitt jobb hittade snabbt rätt i umgänget med Oskar.

Hon tipsade även Martin om nya metoder som kunde hjälpa honom bli närmare sin son och stärka pojkens självförtroende.

Efter knappt ett år flyttade de ihop Erika tog sitt pick och pack och flyttade in hos Martin och Oskar.

Sin egna etta hyrde hon förstås ut genom samma mäklare som skötte Stockholms-lägenheterna, och själv blev hon sambomamma.

Det tog inte lång tid innan de första små varningsklockorna började ringa.

Det började med småsaker “kan du hjälpa Oskar klä sig” eller “kan du passa honom en halvtimme när jag handlar?”.

Rimligt, om man har bra relation och inte annat för sig. Men snart växte förväntningarna och Erika insåg att det höll på att spåra ur.

Till slut tog hon ett snack med Martin. Hans barn är i första hand hans ansvar. Erika hjälpte gärna, men ville inte bära mer än nödvändigt, allra minst när särskilda barn redan fyllde hennes arbetsdag på jobbet.

Martin verkade förstå tills veckorna före bröllopet. Då började han och mamma Yvonne prata om Oskars rehabiliteringsprogram så där lite nonchalant, som om Erika självklart skulle ta ansvaret.

Stopp och belägg! Erika satte ner foten. Vi kom faktiskt överens om att du tar stort ansvar för din pojke.

Jag står inte och ber dig laga mat hos min mamma, sätta upp hennes gardiner eller lösa hennes problem, jag klarar det på egen hand i lagom dos.

Jämför du din mamma med ett barn? fnyste Yvonne. En vuxen som bor själv vs en liten pojke det är ju inte samma sak alls.

Eller tänker du verkligen fortsätta vända ryggen till Oskar efter bröllopet? Tycker du det är rimligt, eller?

Det är inte så att jag vägrar hjälpa låt mig bara påminna att det är jag som lagar maten, tvättar och städar varenda dag efter jobbet. Men att även hålla i all träning och specialpedagogik är inte mitt uppdrag. Det är din son och alltså ditt huvudansvar.

Jag kan stötta och tipsa, men mer än så kräver jag faktiskt att få slippa.

Vadå du tänker inte engagera dig fullt ut? Så där lagom duktig inför kompisarna, men när det verkligen gäller då är det visst för mycket begärt, va?

Vad pratar ni ens om? Erika fattade först ingenting.

Men så gick polletten ner. Hon mindes att Martins mamma sköljde disk i den där restaurangen där klassåterträffen var. Allt gick förrädiskt snabbt ihop.

Så ni iscensatte hela den här charaden bara för att dumpa ansvaret för Oskar på mig?

Tror du att jag egentligen är så intresserad av någon som du? brast det ur Martin. Hade det inte varit för Oskar och ditt jobb hade jag aldrig ens sett åt ditt håll

Nej men då så! Det är bara att låta bli att titta då, sa Erika och drog av sig ringen med ett raskt ryck.

Du kommer få ångra dig, hotade Martin och hans mor. Ingen vettig karl vill ha en grå mus utan framtidsutsikter och pengar.

Tja, jag har två lägenheter i Stockholm, så pengar är inget som saknas, smålog Erika och njöt av minerna på Martin och Yvonne.

Sen gick hon för att packa sina saker.

Försoningsförsöket kom lika snabbt. Löften haglade Martin skulle ta mer ansvar, vara snällare, ALDRIG mer prata så, han kunde bara inte hejda sig, han älskade henne yada yada.

Men Erika, som inte var så korkad som de trodde, bjöd bara på ett snett leende och sa att det var Martin som slarvat bort sin chans. Inte direkt så att hon gråter honom till sömns.

Hon och klasskompisarna skrattade gott åt det hela senare. Och Erika när fortfarande hoppet att träffa en som ser henne för just henne, inte för hennes plånbok eller arbetsliv.

Tills vidare räcker det gott med ett jobb hon älskar, fina vänner och kanske en katt. En katt kan man ju faktiskt uppfostra. Det är betydligt lättare än med vissa karlar.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
Hur så – tänker du inte ta hand om min sons barn? – svärmor kunde inte hålla sig – För det första, jag rynkar inte på näsan åt lille Igor. Jag vill bara påminna om att det är jag som, som en ordentlig fru och mamma, tar andra skiftet efter jobbet med matlagning, tvätt och städning här hemma. Jag kan gärna hjälpa till och ge råd, men att ta på mig hela föräldraansvaret har jag inte tänkt. – Vadå, har du inte tänkt göra det? Sån är du alltså – hycklare! – Du då, Rita! Vem vill jobba gratis? – Som väntat kunde Svetlana inte låta bli att kommentera och döma på återträffen. Men tiderna när Rita var svarslös var förbi. Nu tvekade hon inte att sätta en vass mun som Svetlana på plats. – Bara för att du måste vända på varenda krona betyder det inte att alla har samma problem, – hon ryckte på axlarna. – Jag fick två lägenheter i Stockholm av pappa. Den ena bodde vi i före skilsmässan, den andra fick han från farmor och farfar och sen jag. Och hyrorna där, ni fattar – de är inte direkt billiga, så det räcker gott och väl för mig så jag kan välja jobb efter vad jag vill, inte bara för att få betalt. Det är därför du gick från läkare till butikskassörska eller hur? Egentligen var det en hemlighet. Egentligen hade Rita lovat att inte berätta för någon. Men om Svetlana nu ville behålla det hemligt så borde hon tänkt på det innan hon kallade Rita för dum i huvudet inför alla. Tror hon på riktigt att hon skulle komma undan med sånt? Då är det verkligen inte Rita som är korkad här. – Du är butikskassörska, på riktigt? – Men du lovade att vara tyst! – pep Svetlana och rusade iväg ut ur restaurangen gråtfärdig. – Det var rätt åt henne, – kommenterade Andreas efter några sekunder. – Exakt! Hon är hopplös. Vem bjöd henne ens? – undrade Tanja. – Jag bjöd ju alla, – sa Anna, före detta klassföreståndaren och återträffsarrangören, urskuldande. – Visst, Svetlana var ingen solstråle i skolan, men folk kan ju ändras. Ibland. – Fast inte alltid, – ryckte Rita på axlarna. Gänget skrattade, och till slut började de fråga ut Rita om hennes jobb. Den där nyfikenheten (just nyfikenhet, inte förolämpningar mot Ritas val eller intelligens) var helt förståelig. De flesta har aldrig haft med det området att göra. Det finns massor av myter kring det. Alla de där missförstånden skingrade Rita medan de pratade med gamla klasskamraterna. – Varför ska man ens hjälpa såna barn, det är ju hopplöst? – undrade en. – Vem säger det? Se här, jag har en pojke på fem år på jobb. Vid födseln gick allt snett, han fick syrebrist och nu har han försenad utveckling. Men han har goda chanser. Han började prata vid tre och nu går han till logoped och neurolog med sina föräldrar. Chansen är stor att han går i vanligt skolklass och slipper problem längre fram. Om de inte fått hjälp vore situationen en helt annan. – Aha, så du behöver inte stressa efter pengar och har valt att jobba med något samhällsnyttigt, – sammanfattade Valter. Sen gled samtalet in på klasskamraternas och deras familjers liv. Rita kände plötsligt att någon iakttog henne. Hon avfärdade det som inbillning, men känslan återkom. Diskret tittade hon sig omkring – ingen kollade på henne. Så hon fortsatte diskutera med det gamla gänget och glömde känslan snabbt. En vecka efter återträffen. Tidigt på morgonen när Rita skulle köra till jobbet upptäckte hon att hennes bil var “fastparkerad”. Hon ringde numret i rutan, fick tusen ursäkter och löfte om att bilen skulle flyttas direkt. – Förlåt, – sa den unge killen leende när han mötte henne. – Jag hade ärende hit men allt var fullt, det fick bli så här. Förresten, jag heter Max. – Rita, – sa hon. Det var något sympatisk med Max. Hans sätt, klädstil, till och med parfymen – allt gjorde att Rita utan tvekan gick med på att ta en fika med honom. Och sedan ännu en dejt. Efter tre månader kunde hon inte tänka sig livet utan Max. Särskilt som både Max mamma och hans son från ett tidigare äktenskap tog emot Rita som en i familjen. Pojken, Igor, hade särskilda behov men tack vare Ritas yrkeskunskap fann hon snabbt tonen med honom. Hon gav också Max råd om träningsmetoder så han kunde komma närmare sonen. Efter ett år flyttade de ihop, eller rättare sagt flyttade Rita in hos Max och Igor. Hon hyrde ut sin egen etta, precis som med lägenheterna i Stockholm, och tog med sig sina saker till sin blivande man och hans barn. Då började de första varningssignalerna. Först småsaker – “hjälp Igor att göra sig i ordning”, “kan du passa honom en halvtimme medan jag handlar?” Det var okej eftersom Rita och Igor hade bra kontakt och Rita ändå var ledig just då. Men småningom blev det mer och mer belastande. Rita fick prata med Max om att barnen är framförallt hans ansvar. Hon var gärna behjälplig men hade ingen avsikt att ta på sig mer än en femtedel av ansvaret för Igor, speciellt när hon redan arbetade med barn med särskilda behov på jobbet. Max verkade förstå. Men inför bröllopet började han och hans mamma diskutera Igors rehabiliteringsprogram. Eller, rättare sagt, föreslog för Rita att hon såklart skulle sköta det på sin fritid. – Nämen hörrni, stopp, – avbröt Rita snabbt. – Max, du och jag har en överenskommelse – din son är ditt ansvar. Jag ber dig inte laga hos min mamma, renovera eller lösa hennes problem – jag sköter mitt. – Du kan väl ändå inte jämföra! – fnös blivande svärmor. – En vuxen, självständig mamma är ju något helt annat än ett barn! Eller tänker du fortsätta gå omvägar runt Igor även efter bröllopet, och tro att vi accepterar det? – För det första, jag går inte omvägar – det är faktiskt jag som står för andra skiftet hemma med mat, tvätt och städning efter mitt jobb, som en ordentlig fru och mamma. Men att ta på mig även hela Igors rehabilitering går inte – det är Max ansvar. Jag kan ge råd och stötta, men jag tänker inte ta på mig hela föräldrarollen. – Vadå, tänker du inte? Sicken hycklare! Det är minsann lätt att prata inför kompisarna om sitt meningsfulla jobb men när det verkligen gäller bryr du dig inte om barnet? – Vad menar ni ens? – fattade inte Rita. Sen kopplade hon. Hon mindes att Max mamma extraknäckte som diskare på samma restaurang där återträffen varit. Två och två blev fyra. – Jaha, så ni hade riggat allt för att dumpa ansvaret för barnet på mig? – Tror du på riktigt att jag var intresserad av någon som du egentligen? – utbrast Max. – Det enda skälet till att jag brytt mig är Igor och att du jobbar med såna barn. Annars hade jag aldrig tittat åt dig… – Jaså? Då kan du sluta titta nu. – Rita tog av sig ringen och kastade den åt sitt ex. – Du kommer att ångra dig, – hotade Max och hans mor. – Ingen riktig karl vill ha en grå mus med ett hopplöst jobb och utan pengar. – Jag har två lägenheter i Stockholm, så pengar är inget problem, – slog Rita tillbaka. Och när hon såg deras chockerade miner gick hon och började packa. Visst följde genast försök att försonas. Proklamationer om att Max själv skulle ta hela ansvaret, aldrig mer säga så där, “det blev bara tokigt, jag älskar dig, jag ber dig, oj oj, snälla förlåt…” Men Rita var ingen idiot och trodde inte på ett ord. Hon skrattade bara åt att Max nu tappat sin “mus” och det var då rakt inte hon som skulle sörja. Sen hade hon och klasskompisarna ganska roligt åt hela den där historien. Och Rita hoppas fortfarande att hon en dag ska träffa någon som älskar henne för den hon är, inte pengarna eller kompetensen, utan för att de faktiskt är själsfränder. Tills dess räcker jobbet, vännerna – och varför inte en katt, den går i alla fall att uppfostra till skillnad från vissa män.