Jag är helt säker på att vi inte på något sätt har någon skyldighet att försörja min svåger och hans familj, och ännu mindre att vi ska ordna en lägenhet åt dem på vår bekostnad. Jag vill också påpeka direkt att den trea vi bor i faktiskt är min egen. Jag köpte den i bedrövligt skick innan jag träffade min nuvarande make. Ni kan ju tänka er själva ytterdörren hängde bara på sniskan och det mesta behövde renoveras. Men priset var bra, så jag tog itu med allt efterhand.
Det var egentligen inte det jag hade tänkt prata om.
När jag lärde känna min man hade jag redan hunnit renovera två rum samt skaffat lite möbler. Lägenheten var riktigt trivsam.
Min man var snygg, ärlig och bodde på den tiden i en hyreslägenhet. Några månader efter att vi träffats flyttade han in hos mig. Efter bröllopet inredde vi ett barnrum i ett av rummen, och sedan fick vi först en son och sedan en dotter.
Allt rullade på riktigt bra tills en kall höstnatt när vår idyll stördes av min svärmor. Den dagen dök hon upp vid dörren med resväskor och grät hjärtskärande.
Kan jag bo hos er ett tag? Min son har tagit hem en tjej till min lägenhet. Jag hoppas att det kanske blir seriöst mellan dem och att de blir ett par för livet Jag lovar att jag inte ska bli någon belastning, jag tar hand om barnen, hämtar på förskolan och skolan, lagar mat jag har ingen annan än dig!
Eftersom hon grät så mycket, lät jag henne flytta in. Hon fick det största rummet. Svärmor hade redan varit pensionär länge och hjälpte faktiskt till med barnen, precis som hon lovat, men hon åkte sällan hem till sig själv. Hennes yngste son bodde ju kvar där, med sin unga fru och två barn det ena var deras gemensamma, och det andra hade hans fru från ett tidigare äktenskap.
För många år sedan gifte sig min svåger med en tjej direkt efter gymnasiet. Svärföräldrarna sålde sin bostadsrätt i Sundsvall, köpte en liten etta till sig själva och en tvåa till sonen i samma stad. Kort därefter gick svärfar bort efter en tids sjukdom.
Min svåger och hans första fru fick två barn, men skiljde sig sedan han lät exfrun och barnen bo kvar i tvåan. Nu bor exfrun där med sin nya man och de tre barnen. Efter skilsmässan flyttade min svåger hem till sin mamma och sa:
Mamma, jag stannar här ett tag. Nu är jag fri och drömmer om ett nytt liv! Jag ska hitta egen bostad, det ordnar sig.
Men det blev aldrig av. Några månader senare flyttade han istället in sin nya flickvän hos svärmor.
Så på helgerna hade svärmor fullt hus hos oss: alla barnen från både första och andra äktenskapet kom över. Det blev minst sagt kaotiskt.
Efter ett år sa jag till min svärmor att det kanske var dags att lösa hennes boendesituation. Då började hon gråta igen och blev helt förtvivlad.
Jag fick prata med min svåger om att han borde flytta från sin mammas lägenhet, men han vägrade och sa att han hade barn och för låg lön för att ha råd med hyra. Vad skulle jag göra?
På sista tiden har min relation till svärmor blivit allt sämre. Jag orkar knappt gå hem efter jobbet längre. Till slut pratade jag med min man och sa att han måste lösa det här för mammans skull, annars tänkte jag faktiskt skilja mig.
Mina ord fick honom att hamna i chock, för han visste inte hur han skulle ordna boende åt sin mamma han hade ju aldrig kastat ut henne på gatan.
Jag föreslog att vi kunde hjälpa henne att hyra en lägenhet, vi har ju faktiskt ekonomiska möjligheter till det, men svärmor vägrade blankt. Hon krävde istället att vi skulle hyra en tvåa till min svåger och hans familj, och att hon själv skulle få flytta hem igen.
Jag tyckte det var rent ut sagt fräckt och sa att om hon inte flyttar ut inom en vecka, så bär jag ut hennes saker genom dörren. Vilka alternativ finns det egentligen?
Jag tycker inte det är vår uppgift att försörja min svågers familj, än mindre ordna boende åt dem!
