Vi flyttade från landet till stan 1975. Då köpte vi ett hus i utkanten av Västerås, ett klassiskt svenskt radhus med lagom tråkig fasad och ännu tråkigare buskar. Men, som alla som någonsin köpt hus i Sverige vet en överraskning väntar alltid. Alla lantisar hade fortfarande en slags moralisk lag om att hjälpa varandra, så mina föräldrar var förstås likadana. När de gamla ägarna bad om att få bo kvar några veckor till, medan pappersarbetet malde på i sitt trygga, långsamma tempo ja, då sa mamma och pappa javisst.
De här människorna hade för övrigt en gigantisk och argsint hund, en sån där schäfer man bara törs hälsa på via staketet. Vi ville inte direkt ha in besten bland våra saker, eftersom den morrade varje gång den såg oss. Än idag minns jag den där hunden så tydligt typiskt att man glömmer namn på mostrar men minns ilskna hundar.
Vecka ett gick, vecka två gled förbi, och plötsligt var vi inne på vecka tre. De gamla ägarna sov till lunch, smög mest omkring i pyjamas hela dagarna och såg inte ett dugg ut som att de tänkte röra på sig. Och framförallt betedde de sig som om de fortfarande ägde huset särskilt den förra ägarens mamma, ett slags svensk variant på härskarinna med permanentat hår.
Mina föräldrar påminde dem gång på gång om att de faktiskt bara skulle bo där tillfälligt, men deras utflyttning sköts ständigt fram. Varje dag släppte de ut odjuret på gården. Hunden bajsade överallt, och våra stackars ungar min lillebror och lillasyster vågade knappt gå ut. Hunden kastade sig över vem som helst som kom för nära. Mina föräldrar vädjade om att hålla hunden inne. Men så fort pappa cyklat iväg på jobbet, och syskonen gett sig av till skolan, släpptes besten ut.
Det ironiska är att det faktiskt blev hunden som hjälpte pappa att bli av med hela den där familjen av mäklardrömmare.
En dag kom min lillasyster Helena hem från skolan, glömde fullständigt bort odjuret och öppnade grindarna. Den svarta besten störtade omkull henne och bara kvaliteten på hennes grova yllekappa sydd av farmor i Borlänge räddade henne från värre skador. Det blev bara jackan som gick sönder. Hunden blev infångad och fastkedjad som vilken skurk som helst. Självklart blev det min lillasysters fel för att hon kom hem för tidigt.
Och då brakade det loss. Pappa dundrade hem från kontoret på ABB, slängde av sig mössan och slängde ut den före detta svärmodern direkt, fortfarande i sitt frotte-nattlinne. Genom dörren stack sonen och hans fru ut huvudet, såg vad som höll på att hända och rusade ut i panik innan de riskerade fler åthutningar. Alla deras påträngande tillhörigheter for över staketet, rakt ner i leran och vattenpölarna utanför.
De försökte hetsa hunden mot pappa, men jycken, som sett sig mätt på dramatik, viftade på svansen och kröp in i buren utan någon som helst hjälteambition. En timme senare var alla deras prylar ute på gården, grinden låst, och hunden stod bakom staketet med sina människor och slickade resterna av falukorven de slängt till den.
Så fick vi huset äntligen för oss själva. Och nej, vi saknade inte dramatiken.
