Alltså, vet du när min familj flyttade från landet in till stan det här var 1975 då köpte vi ett litet hus ute i utkanten av Malmö. Vi var så otroligt glada, men du, det visade sig bli ganska spännande direkt!
På den tiden hade ju alla på landet den där självklara grejen att hjälpa till, så mamma och pappa var likadana. När de tidigare ägarna bad om att få bo kvar några veckor till medans de fixade pappersarbetet, sa föräldrarna bara absolut! Klart man vill hjälpa till, tänkte vi.
De här människorna hade dock en jättestor, riktigt ilsket hund en riesenschnauzer som hette Bamse och vi ville verkligen inte ta in honom i huset, för han visste ju inte ens vilka vi var. Jag minns honom fortfarande, den där besten…
Först gick det en vecka, sen två, nu plötsligt tre veckor, och de gamla ägarna började gott och väl slå rot igen. De låg och sov till lunch, lämnade knappt gården, och de agerade som om de fortfarande var herrar på täppan där. Särskilt mamman i familjen, hon trodde verkligen att vi bara var gäster hos henne.
Mamma och pappa påminde dem gång på gång om vad vi kommit överens om, men flytten blev ständigt uppskjuten.
Och varje dag släppte de ut Bamse i trädgården. Inte bara att han gjorde ifrån sig överallt, mina småsystrar vågade ju inte ens gå ut. Hunden kastade sig på alla och pappa bad så snällt att de skulle hålla honom inne. Men så fort pappa stack till jobbet på morgonen och syrrorna gick till skolan, så var Bamse ute och härjade på gården igen.
Grejen är att det faktiskt var Bamse som fick fart på min pappa till slut.
En dag kom min lillasyster, Lovisa, hem från skolan. Hon glömde bort hunden förstås, och så fort hon öppnade grinden for den svarta besten fram så hon ramlade omkull. Som tur var hade hon på sig en riktigt tjock vinterjacka, så det gick bra för henne bara jackan blev lite sönderriven. De gamla ägarna blev arga på Lovisa för att hon kom hem för tidigt, fattar du?
Sen var det liksom nog. Pappa kom hem från jobbet den dagen som ett åskmoln. Han klev in med ytterrocken på, gick raka vägen och körde den där snarstuckna mamman ut på gatan, fortfarande i sina innetofflor. Dottern och hennes man sprang efter i full fart utan att ens bli tillsagda. Deras grejer flög över staketet, rakt ner i en vattenpöl alltså på riktigt!
De försökte få Bamse att gå på pappa, men vet du, så fort hunden såg vad som pågick så viftade han bara på svansen och smet in i sin hundkoja. Han var verkligen inte på deras sida längre. En timme senare låg allt deras pick och pack ute på gatan, grinden var låst och Bamse satt snällt bakom staketet och glodde på sina ägare som stod där med sina Ikea-kassar och en halv limpa påse kanelbullar.
Så ja, ibland har man nytta av en rejäl svensk hund, haha!
