Jag undrar ibland hur det går till att vissa människor kallas föräldrar. Tänk, det finns mammor som lämnar sina barn till fosterhem bara för att de, tja inte orkar ta hand om dem som om barn vore gamla vinterjackor man rensar ut i april. Snacka om att dra nitlotten i livets lotteri!
Själv har jag haft tur i vänskapslotteriet. Min bästa vän heter Märta. Vi har hållit ihop i tre decennier, pratat oss hesa och druckit oändliga mängder Gevalia. Märta är fantastisk, och hon hade blivit en makalös mamma om livet varit lite mer rättvist men barn, det blev det aldrig för henne och hennes man. Ödet, gud, eller bara otur vem vet? Men stark kärlek håller ihop folk ändå, uppenbarligen.
Själv fick jag två egna döttrar. Det blev så att Märta fick bli deras gudmor det fanns ju ingen bättre kandidat inom synhåll. Hon bodde ett kvarter bort, och när jag behövde barnvakt, hoppade hon in som om hon tränade för SM i babysittning. Vi satt ofta och drack te i mitt kök och grät i lönndom över hennes barnlöshet, medan barnen lekte under köksbordet.
Och så, en dag, ringde hennes kusin från Östersund och berättade det mest osannolika: en släkting på långt håll, på pappans sida, hade bestämt sig för att lämna bort sin lilla pojke till ett barnhem. Grabben hade fått en jobbig diagnos och pengar till vård fanns inte, kronorna räckte inte ens till extraketchup. Tydligen var mamman mer intresserad av att jaga män än att fostra ungar.
När Märta berättade om det här skakade hon på huvudet och sa: Jag måste åka och träffa honom. Jag bara måste. Senare sa hon att när hon såg pojkens ledsna lilla blick, så visste hon direkt han skall med hem. Hennes man behövde en kopp starkt kokkaffe och sen var han med på noterna.
Livet blev inte direkt enklare för Märta och hennes man. Det var sjukhusbesök och eviga samtal till specialister ett år av rehab och oro. Pojken hade autism, men Märta gav sig inte. Hon kämpade, bakade kladdkaka mellan terapierna och googlade sig till halva expertisen på Karolinska.
Tror ni mig om jag säger att den där lilla killen som de döpte till Filip nu är 24 år gammal? Helt vanlig ung svensk kille. Har tagit examen från Uppsala universitet, samlat pokaler i innebandy och i fredags var det bröllop! Jag kom precis hem från festen, och ja till och med svärmor dansade stackedanser.
Helt otroligt vad livet ändå kan bjuda på, om man bara vågar öppna dörren när det ringer.
