Hur kan man sjunka så lågt? Flicka lilla, skäms du inte? Du har ben och armar i behåll, varför arbetar du inte? sade de till tiggerskan med barnet.
Birgitta Andersson gick långsamt längs de prydliga hyllorna i den stora ICA-butiken, granskade paketen med livsmedel i pråliga färger. Hon gick hit varje dag, nästan som om det vore ett arbete. Det var inte så att hon behövde handla för en stor familj någon sådan hade hon aldrig haft. Istället flydde den äldre kvinnan varje kväll undan ensamheten till varuhusets ljusa och vänliga sal.
På sommaren var det lättare då räddades hon av fikastunderna på bänken tillsammans med grannarna i kvarteret. Men när vintern kröp inpå och mörkret föll tidigt, fann Birgitta glädje i att flanera bland butikens välfyllda hyllor och lyssna på den lena bakgrundsmusiken.
Här var det alltid människor i rörelse, doften av nybryggt kaffe låg tät och ljusen stod i välkomnande skyltar. Alla de glada förpackningarna påminde henne om leksaker från barndomen, och gjorde henne på märkligt gott humör.
Birgitta vände och vred på en liten burk jordgubbsyoghurt, kisade för att läsa både namnet och innehållsförteckningen, och satte tillbaka den på hyllan. Sådan lyx var för dyr, men att titta kostar ingenting.
När hon betraktade överflödet på hyllorna kom minnena, de drog henne bakåt i tiden.
Hon mindes de oändliga köerna vid disken, där expediterna kämpade för att dela ut de ransonerade varorna. Hon såg framför sig de tjocka, grå papperspåsarna som allt skulle slås in i.
Hon log när hon tänkte på hur hon hade uppfostrat sin dotter. För hennes skull hade Birgitta varit beredd att stå ut med alla köer i Jakobstad. Bara tanken på dottern fick hennes hjärta att bulta fortare. Birgitta stannade till vid frysdisken med den frysta fisken och lutade sig tungt mot kanten.
Ur minnets dimmor steg bilden av hennes lilla Eivor ett leende ansikte med yvigt rött hår, stora grå ögon, fräknar på näsan och glada smilgropar på kinderna.
Så otroligt vacker hon var, tänkte Birgitta sorgset.
Under en kritisk blick från butikspersonalen närmade hon sig brödavdelningen.
Eivor hade varit hennes stora lycka i livet. Hon hade vuxit upp till en klok flicka. Men när hon insåg att vanligt arbete inte skulle göra henne lycklig, bestämde hon sig för att bli surrogatmamma. Som Birgitta sagt var det inget gott i det beslutet.
Vid tjugo års ålder lyssnar man sällan på sina mödrar. Om bara Eivors far hade levt, tänkte Birgitta bittert, då hade allt sett annorlunda ut. Men hur kunde de där människorna lura in en nybliven, naiv flicka i något sådant?
Eivor skrattade bara och smekte sin spända mage. Birgitta skakade sorgset på huvudet. Hur ska man kunna lämna bort sitt eget barn, hon har ju burit henne under hjärtat i nio månader?
Jag tänker att det inte är ett barn, utan bara många fina kronor, sa Eivor.
Födseln blev tung, och Eivor dog bara tre dagar senare. Barnmorskorna hade inte ens försökt rädda henne, tänkte Birgitta dystert. Den nyfödda flickan gavs omgående bort till beställarföräldrarna. Birgitta fick inte se ett öre. De hade haft att göra med hennes dotter, inte henne.
Birgitta begravde sin dotter och blev ensam kvar. Ingen släkt, bara ett tomrum av främlingar och grannar. Så var det enklast.
Nu gick hon till brödavdelningen för att plocka upp något litet. Det gällde ju att se upptagen ut och inte bara ströva omkring. Hon letade fram de små enkrona och femkronorsmynten ur fickan, gick till kassan, räknade noggrant ihop vad varorna kostade och sparade resten i näven.
Det var på butikens andra dag som Birgitta först lagt märke till den unga tiggerskan med barnet. Nästan en månad sedan nu. Då hade hon varit på upptäcktsfärd och nyfiket studerat allt omkring sig. Vad var det med denna tjej? Kanske var det ungdomligheten, kanske tragiken i kroppen eller sättet hon höll sitt barn nära.
Hur kan man hamna så djupt? undrade Birgitta när hon närmade sig den välbekanta gestalten. Hon släppte några mynt i den lilla burken bredvid och sa: Flicka lilla, skäms du inte? Du kan väl arbeta, du som är så ung och frisk.
Birgitta märkte att några kunder skyndade förbi, fördröjda av hennes kropp som stod i vägen.
Tack för slanten, men gå vidare du, svarade flickan lågt. Jag måste samla in mer, annars är det illa.
Birgitta nickade dystert, ville inte vara för påstridig eller läsa någon moralkaka. Hon gjorde sin lilla insats och gick vidare. Ingen brydde sig ändå varken polis eller socialtjänst. Folk hade vant sig vid tiggare i staden. Ingen såg dem längre.
Vägen hem blev fylld av tankar på den unga kvinnan och barnet. Hennes grå blick och ljusa stämma kändes märkligt välbekanta. Var hade Birgitta hört den förut? Hon kämpade för att minnas.
Väl hemma låste hon dörren bakom sig, tog av de låga, fodrade vinterskorna, tände lampan och gick ut i köket med brödet. Femton minuter senare satt hon med en kopp hett te, sockrat som hon alltid gillat, och en skiva grovt bröd med ett tunt lager skinka.
Hon måste vara så hungrig där ute i kylan, tänkte Birgitta. Vilket liv får man egentligen?
Hon gick fram till fönstret, spanade ut för att se efter den unga kvinnan och frös till av fasa. Två män med hotfullt utseende tvingade in flickan i en gammal Volvo.
Birgitta greps av oro. Hon slängde sig över telefonen för att ringa polisen, men la på igen, rädd för att bara förvärra situationen.
Hon stod kvar vid fönstret. Torgytan framför affären låg nu tom. Hon bestämde sig för att vänta till morgonen någon registreringsskylt hade hon ändå inte kunnat läsa från det här avståndet.
Birgitta sov oroligt den natten, tänkte på flickan och barnet. Mot gryningen drömde hon en underlig dröm. Hon såg sin dotter, lilla Eivor, stå i entrén till mataffären med ett barn på höften. Flickan var alldeles blåfrusen av kyla, Birgitta försökte värma henne i famnen. Men Eivor reagerade inte.
Jag fryser inte, mamma, sa Eivor.
Birgitta tog barnet, vecklade upp hörnet på det stickade täcket där låg en stor docka med ett halsband kring halsen.
Med samma berlock, sa Birgitta lågt när hon vaknade.
Hon satte sig tvärt upp i sängen, stirrade rakt på väggen där köksklockan tyst tickade.
Varför sov jag så länge? undrade hon högt.
Klockan var redan nio. Hon skyndade sig till fönstret.
Flickan med barnet var på sin vanliga plats. Allt var som vanligt.
Tack och lov, pustade Birgitta, och gjorde korstecknet över bröstet.
På gatan låg nyårsfrosten tjock. Flickan hade redan stått där mer än en timme; vem skulle stå ut till kvällen?
Birgitta fixade snabbt några smörgåsar och hällde varmt, sockrat te i sin gamla termos. Sedan klädde hon sig och gav sig ut.
När flickan såg Birgitta skyndade hon sig att skyla ett blåmärke på tinningen med sjalen.
Oroa dig inte, vännen min, sade Birgitta, och räckte över maten. Jag vill bara att du slipper vara hungrig.
Flickan log bara med ögonen och tog emot smörgåsarna. Hon satte sig på bänken, åt girigt, tuggade snabbt och såg ängsligt till sitt barn, som grät i famnen bredvid. När hon ätit sista biten smörgås och druckit teet, gick hon fort fram till Birgitta.
Tack så mycket, nu klarar vi oss till klockan sju. Sen hämtar de oss, sade hon skyggt.
Resten av dagen gick Birgitta till fönstret gång på gång, kollade termometern kylan blev bitande.
Vid femtiden på kvällen tog hon med en burk soppa och gick för att handla det sista till nyår: prinskorv och inlagda gurkor till salladen. Någon ståtlig fest hade Birgitta aldrig råd med, men gå hungrig behövde hon inte.
När hon gick förbi flickan lämnade hon burken och stopppade några småmynt i hennes ficka. Flickan log och åt återigen med förundran. När Birgitta kom ut efteråt var platsen tom, både tiggerskan och soppan borta. Hon äter väl i lugn och ro någonstans, tänkte Birgitta och gick hemåt med ett leende.
Nu skulle hon snart skära pålägg, sätta in karpen i ugnen och duka upp. Kanske skulle någon gammal väninna komma förbi.
Vid tio-tiden såg Birgitta ut igen. Hon ville försäkra sig om att flickan kommit bort från kylan.
Över gatan glittrade belysningen, och på bänken under lyktstolpen satt den unga kvinnan ännu kvar. Hennes axlar skakade av gråt.
Birgitta kastade av sig förklädet och schalen, glömde att hon hade tofflor på sig, och rusade nedför trappan. Hon satte sig tungt bredvid flickan, försökte samla sig.
Jag har ingenstans att gå, snyftade flickan.
Hennes ögon sökte Birgittas, nästan som om de hoppfullt klamrade sig fast.
Ta hand om honom, snälla, bad hon. Hon räckte över barnet, inlindat i sin gamla filt, och snubblade sedan iväg mot vägkanten.
Birgitta kände hur tankarna grumlades. Det blev plötsligt klart vad flickan avsåg. Från någonstans i djupet samlade hon styrka, rusade efter flickan, tog henne bestämt i armen.
Men vad har du för dig, unga kvinna, kom med in! utbrast Birgitta, pekade mot femvåningshuset tvärs över gatan och drog henne med sig.
Inne i värmen tog Birgitta emot barnet, vecklade ut filten och la honom vid elementet.
Vad heter du? frågade hon, stannade tvärt när hon såg en berlock med en liten björn runt flickans hals.
Flickan följde hennes blick och svarade snabbt:
Oroa dig inte. Det är det enda jag har kvar efter min mamma.
Birgitta satte sig tungt, chockad. Den berlocken kunde hon inte ta miste på den hade hon gett sin Eivor till sextonårsdagen. Då hade hon pantsatt en brosch och med hjälpen fått till ett enkelt smycke och resten av pengarna hade gått till en liten middag för vännerna på kafé.
Flickan tog av sig jackan och frågade försiktigt:
Får jag låna duschen?
När Birgitta nickade försvann hon, och Birgitta tog sina droppar valeriana.
Det kan inte vara sant skulle hon verkligen vara min dotters barn?
Senare lade hon den nybadade pojken till sängs, satte flickan vid bordet.
Alva, sade Birgitta stilla.
Hur vet ni vad jag heter?
Birgitta ryckte bara på axlarna:
Jag måste ha hört det. Ät nu.
Hon kände kallsvetten på pannan inga tvivel. Hon hade släppt in sitt eget barnbarn. Det där namnet hade beställarna valt för Eivors ofödda flicka.
Flickan såg tacksamt på henne, beundrade maten på bordet och började äta.
Birgitta såg på henne, letade efter bekanta drag.
Så berätta, Alva lilla, vad har hänt dig?
Alva svalde snabbt, pratade oväntat öppet, som om hon släppte ut smärtan.
Hon berättade om barndomen med båda föräldrarna, hur allt varit bra till och med haft en egen pony. Alva log drömmande vid tanken.
Men sedan började föräldrarna bråka och skilde sig till slut. Hon blev kvar hos sin mamma, som en dag bara lämnade henne på barnhemmet med ett underskrivet avstående.
Alva förstod aldrig varför. Sagolivet förbyttes över en natt i krassa institutioner. Tolv år blev det på barnhem, sedan släpptes hon ut i vuxenvärlden.
Hon fick en lägenhet, men blev grundlurad. Hamnade i ett ruckel som snart skulle rivas. Där träffade hon Rolf, rörmokaren.
När han hörde att hon väntade barn, försvann han utan ett ord. Hennes gamla skrutthus revs, men hon fick stanna till förlossningen.
När hon väl skulle flytta in i sin nya lilla etta visade det sig att någon redan tagit över.
Alva hade aldrig förmåga att slåss för sin sak speciellt inte ensam med ett barn.
Och så började hon driva runt vid tunnelbanan och be om småslantar. Där hittade henne Benny Snok, mannen som höll piskan över de hemlösa.
Fint ansikte med barn det skulle dra in mycket pengar, bestämde han och erbjöd Alva boende i utbyte mot hennes tiggeri.
Så började de bo i källaren till ett gammalt hyreshus, tillsammans med andra tiggare och hemlösa. Många fejkade sina skador och skådespelade sig till större allmosor.
Varje morgon placerades de ut på sina platser. På kvällen samlades pengarna in. Förhållandena var uthärdliga, men Benny blev strängare. Alva ansågs dra in för lite och hennes barn skrek för ofta.
Så idag hade ingen kommit för att hämta henne ingen brydde sig. Flickan stirrade ner i den nästan tomma tallriken.
Tack snälla, jag vet inte hur vi skulle ha klarat natten annars
Hon la ner gaffeln och gäspade stort.
Vi går imorgon, jag ska bara sova lite
Alva slumrade plötsligt över tallriken. Birgitta väckte henne, hjälpte henne och barnet till den bäddade soffan.
Birgitta satt ensam kvar vid sitt lilla nyårsbord och log. Nej, hon skulle inte låta sin dotters barn och barnbarnets son lämna henne igen inte nu, inte någonsin. De skulle bo kvar, få återhämtning och stöd. När tiden var mogen skulle hon berätta sanningen.
Vid tolvslaget hällde Birgitta upp en liten snaps, skålade, och gick mot fönstret.
Länge stod hon där, blickade ut över snön, lyktornas sken. Sakta tänkte hon: Tack, gode Gud, för detta oväntade lyckolot. Farväl, ensamhet nu har jag en familj igen.När nyårsraketerna började spraka utanför fönstret hördes först ett försiktigt plirrande därefter ett ljust, yrvaket barnaskrik från soffan. Birgitta log, smög bort och lyfte pojken varligt i famnen. Alva hade vaknat till, skuggorna under ögonen mjukare nu. Hon såg på Birgitta, alldeles stilla.
Får vi stanna? viskade hon, nästan ohörbart, som om en för stor lycka kunde lösas upp av orden.
Istället för att svara räckte Birgitta över ett gammalt vitsytt näsdukslinne ett som varit Eivors när hon själv var liten. Pojken rullade in sig i det och tystnade, nöjd av närhet, värme och mat.
I hallen hängde nu två extra jackor, på köksbordet låg ytterligare ett par vantar, och det lilla rummet andades för första gången hem. En ny familj, viskade vinden mot rutorna och blåste bort de sista resterna av ensamhet.
När klockans visare kröp över midnatt, satt de tätt tillsammans i soffan. Alvas huvud vilade tungt mot Birgittas axel, barnet somnat mellan dem. Ute på gatan glittrade fyrverkerierna men här inne, i värmen, slog tre hjärtan lugnt i takt.
Birgitta böjde sig fram och slöt sina händer runt flickans och barnets.
Det nya året hade kommit. Och med det, en början.
