Ibland tror folk att släkt alltid är en glädje. Att om någon kommer förbi med en tårta, barn och leenden måste du duka bordet, glömma dina egna planer och spela rollen som den perfekta värdinnan. Och om du inte gör det – är du otacksam, ohövlig och kan inte hantera relationer. Men konstigt nog tänker ingen på att bakom den här skenbara familjära närheten ofta döljer sig fräckhet, respektlöshet och ren egoism.
Den här historien vill jag berätta ur mitt perspektiv. Den hände mig, Elin, när jag och min man just hade flyttat till Göteborg och börjat bygga upp vårt liv.
Vi hyrde en mysig tvåa i en förort, var upptagna med jobb och att fixa till hemmet, och försökte i stort sett undvika onödiga sociala kontakter. Jag gillade inte högljudda sällskap, och ännu mindre middagar hemma med massor av mat och skrikande barn. Men i alla människors liv finns det någon som ser din lägenhet som sin egen sommarstuga och dig som gratis personal.
I mitt fall var det min mans syster, Åsa. Först var det trevligt: hon kom förbi med sin man och barn ”på en kopp kaffe”, tog med pepparkakor på vägen och uppförde sig hyfsat. Men snart förändrades allt. Åsa började dyka upp oftare – och alltid helt utan förvarning.
”Hej på dig! Du har väl inget emot om vi kommer förbi ikväll? Duka fram lite mat, vi är där om en timme!” sådana samtal blev normen. Hon frågade formellt, men väntade aldrig på svar. Avslag accepterade hon inte. Även om jag sa att jag var sjuk, upptagen, eller bara ville vila – ignorerade hon det.
Och det var inte bara hon. Alltid hennes man, tre högljudda barn, ibland till och med deras hund. Och inte en enda krona för mat eller dryck. De satt till sent på kvällen, åt upp allt i kylen, och lämnade sedan en hög med disk och min utmattade själ.
Jag började hata högtider. Födelsedagar, nyår, helger – de blev ren tortyr. Jag lagade mat, log, stod ut, städade till två på natten och gick sedan till jobbet nästa morgon. Min man sa inget. Han ogillade konflikter och tyckte att ”hon är ju min syster, stå ut lite”.
Men en dag orkade jag inte mer. Jag insåg att om jag inte satte stopp nu – skulle det bara bli värre. Jag ringde Åsa och sa:
”Åsa, jag och min man kommer förbi till er ikväll. Duka fram ordentligt, gör mycket mat – förresten, jag tänkte ta med mig lite hem också. Och se till att det finns något gott till barnen, de hos min kompis är väldigt hungriga.”
”Öh… kanske en annan gång?” stammade hon.
”Vi är redå påväg. Där om tjugo minuter”, sa jag och lade på.
Min man blev arg och vägrade delta i min ”provokation”. Jag tvingade inte honom. Istället tog jag med min kompis Moa – hon var helt på min sida och tog med sina två småbarn. Vi gick beslutsamt till Åsa.
Jag såg en silhuett bakom gardinen. Hon stod vid fönstret. Men dörren öppnades inte. Varken efter knackningar eller ringningar. Gardinen rörde sig lite och blev sedan stilla. Jag log.
Moa och jag åkte till ett café istället. Vi beställde pasta, efterrätt och ett glas vin. Skrattade. Barnen var högljudda, men jag kände mig lugn. Äntligen kände jag att jag hade tagit tillbaka mitt hem, mina gränser och rätten att bestämma vem jag vill ha i mitt liv.
Efter den dagen slutade Åsa ringa. Hon kom aldrig mer. Varken på högtider eller utan anledning. Min man blev lite ledsen, men accepterade det till slut. Och jag – kunde äntligen andas ut.
Vet du, det finns tillfällen då snällhet inte räcker. Ibland måste man sätta ner foten för att skydda sig själv. Eller åtminstone lära sig att stänga dörren för dem som inte knackar, utan bara tränger sig in.
Jag tycker jag gjorde rätt. Vad tycker du?
