Min fru och jag har varit tillsammans i tolv år inte en så illa familjehistoria, eller hur? I början var allting så fint, jag jobbade och min fru tog hand om hemmet, gav mig två underbara barn en dotter och en son.
Nyligen blev jag befordrad på jobbet, så nu har vi bättre ekonomi här hemma. Man skulle tro att livet borde vara på topp. Men problemen dök upp från ett helt oväntat håll. Min fru blev plötsligt besatt av såpor. Hon följer alla möjliga serier svenska kriminaldraman, glättiga romantiska historier och allt det senaste folk pratar om.
Jag har egentligen inget emot att hon vill koppla av på sitt sätt. Men efter ett tag tog serierna över hennes liv helt. Min fru hann knappt dammsuga eller laga mat längre. När jag påpekade det, föreslog hon bara att vi skulle beställa hem färdigmat om pengarna räcker till. Visst, det funkar ibland, men ska verkligen våra barn äta färdigmat varje dag?
Samtidigt har hon själv lagt på sig rätt många kilo, eftersom hon mest sitter still framför tv:n och småäter. Jag har försökt få henne med ut, har föreslagit att vi ska börja träna på Sats tillsammans eller kanske simma i Sundbybergs simhall. Men alltid samma svar: “Jag är så trött.” Trött av vad då, undrar jag.
En gång blev jag så frustrerad att jag bestämde mig för att anlita en städfirma till lägenheten på Östermalm. Men då tänkte hon att hon kunde släppa allt ansvar helt inte ens barnen hinner hon alltid ta hand om. All hennes tid går åt till de där förbaskade såporna.
Jag känner mig maktlös inför min fru. Från att en gång varit full av liv och intressen hon som jag älskade så högt har hon blivit en person vars enda värld är vad som händer på skärmen där i vardagsrummet. Ofta måste jag själv skynda hem efter jobbet för att tvätta eller hjälpa barnen med läxorna. Min svärmor är helt på hennes sida hon tyckte redan från början att jag inte var bra nog för hennes dotter. Så där kan jag inte räkna med något stöd heller.
Jag börjar faktiskt fundera på skilsmässa. Jag tycker så synd om barnen de lider mest i den här situationen, så klart. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra, eller om det alls finns någon väg ut.
