Margareta hade precis fyllt 60 år. Det var dags att gå i pension, men hon kände ingen brådska. Den dagen hade hon avslutat sitt pass, bytt om och var på väg hem. Regnet öste ner och hon hade ingen paraply med sig. Hon drog upp luvan över huvudet och gick mot busshållplatsen. Plötsligt hörde hon ett spädbarn gråta ett några dagar gammalt barn låg på en bänk.
Hon tog upp det lilla knytet i famnen och försökte lugna bebisen. Sedan småsprang hon tillbaka till sitt jobb, eftersom barnet var alldeles genomblött. Hon ringde efter barnläkaren som kom och undersökte det lilla barnet. Det är en pojke. Ungefär två veckor gammal. Han är frisk och välmående. Jag förstår inte varför någon skulle lämna honom. Ett sådant barn behöver kärlek och omsorg, sade läkaren.
Margareta bestämde sig för att jobba nattpasset; hon visste att hon ändå inte skulle kunna sova. Strax därpå anlände polisen och hon fick lämna ett vittnesmål. Margareta tog hand om pojken hela tiden hon släppte honom inte ur sin famn.
Två timmar senare kom polisen tillbaka, denna gång med ett ungt par. Flickan grät och pojken såg alldeles blek ut.
Vi måste se om det är vår son, viskade flickan.
De tog på sig skyddskläder och gick in till avdelningen. När flickan såg sitt barn brakade tårarna lös. Hon kramade honom hårt och vägrade släppa taget. Margareta förstod inte vad som pågick, men en polis förklarade:
Linn och Erik träffades i hemlighet för deras föräldrar motsatte sig deras relation. Linns föräldrar tålde det väl någorlunda, men Eriks mamma gjorde allt för att sabotera. När pojken föddes hoppades de att svärmor skulle smälta lite och glädja sig åt barnbarnet. Tyvärr blev det tvärtom. Eriks mamma trodde att Linn fått barnet med någon annan. Det var förstås inte sant. Eriks mamma erbjöd sig att passa barnet när de unga ville gå på bio, och då tog hon tillfället i akt och lämnade pojken utanför sjukhuset.
Så gick det till. Med största sannolikhet kommer pojken aldrig få träffa sin farmor igen.
