Agneta var redan sextio år gammal. Det var hög tid att gå i pension, men hon hade inget bråttom. Hon avslutade sitt skift på sjukhuset i Göteborg, bytte om och styrde steget hemåt. Regnet öste ner som spön, och hon hade glömt sitt paraply. Hon drog väskan över huvudet och skyndade mot busshållplatsen. Plötsligt hörde hon ett litet gnäll på bänken låg en nyfödd bebis, bara några dagar gammal.
Agneta plockade upp den lilla paketet och började vagga och trösta. Mamman sprang tillbaka till arbetet, blöt som en tvättbjörn, och ringde en akutförlossningsläkare för att undersöka övergivenheten.
Det är en pojke, två veckor gammal och helt frisk. Jag har ingen aning om varför någon dumpade honom här. Du får verkligen skämma bort en sån här liten grej, sa läkaren med ett leende.
Agneta bestämde sig för att hålla nattpass hon behövde ändå ingen sömn. Kort därefter dök poliserna upp och ville ha ett uttalande. Under tiden höll Agneta barnet i famnen som om det vore hennes eget.
Två timmar senare kom polisbilen tillbaka med ett ungt gift par. Flickan var i tårar, pojken hade knappt stått upp på benen.
Låt oss få se den där lilla. Kanske är han vår, sa den unga kvinnan, Ebba.
De smög iväg till förlossningsavdelningen i samma byggnad. När Ebba fick syn på sin son brast hon i gråt. Hon omfamnade honom och vägrade släppa taget. Agneta var fortfarande förvirrad, men inspektören steg in och förklarade allt:
Sofia och Lars hade hållit sitt förhållande hemligt för sina föräldrar, som båda var emot det. När Sofias föräldrar väl hade godkänt det, började Lars mamma att göra allt för att hindra deras framtida svägerska. När pojken föddes räknade de med att mormor skulle mjukna och jubla över nyheten. Istället trodde de att Sofia hade «gömt» barnet i ett köttigare paket. De lät de unga föräldrarna gå på bio, och Sofia själv utnyttjade kaoset för att släppa bort sin son under förlossningsavdelningens trappa.
Och så gick det till. Troligtvis kommer den lille pojken aldrig att få se Agneta igen.
