23 november
Idag ska jag berätta om hur jag, Stig Lennartsson, 50 år gammal och ogift, försökte hitta kärleken på en dejtingsajt. Jag satt i min slitna fåtölj i min etta på utkanten av Göteborg och klappade min katt Pelle. Den där Pelle som, med sitt arroganta uppsyn, uppenbarligen längtade bort men stannade av ren medömkan. Mitt liv hade gått utför de senaste åren. Arbetslös, framtiden oklar, och lägenheten pryddes av ett gammalt skåp, en falnad soffa och en matta som dolde en ful spricka i golvet.
Men den här dagen kände jag att det var dags att försöka ändra på allt. Med en kopp billigt tebladste i handen bestämde jag mig för att hitta lyckan – inte något abstrakt, utan en rik och vacker kvinna. För enligt min livsfilosofi: “Ge mig en välbärgad fru, så återfår jag min värdighet.” Varför jobba när man kan hoppa rakt in i ett bekvämt liv med hemlagad mat och nyaste vitvaror?
Jag slog på min skrothögsdator och skapade en profil på en populär dejtingsajt. Med en rejäl dos fantasi blev det en riktigt fin ansökan. Profilbilden var inte av mig – nej, det var en ståtlig man jag hittat på nätet, klädd i exklusiv kostym med en senaste modell av iPhone i handen. Profilen löd så här:
Namn: Stig Lennartsson.
Ålder: 38.
Yrke: Entreprenör, företagare.
Intressen: Segling, matlagning (expert!), klassisk litteratur.
Mål: Seriöst förhållande med en vacker, välbärgad kvinna. Intresserad endast av kvinnor som inte är ute efter min bostad.
“Vilken imponerande man jag är,” tänkte jag nöjt. “Nu ska alla skriva till mig.”
Och det gjorde de – men inte riktigt de jag hoppats på. Istället för eleganta och förmögna kvinnor var det mest singelmammor med tre katter och deltidsjobb som hörde av sig. “Nej tack, mitt hjärta,” muttrade jag och ignorerade deras meddelanden. “Jag vill ha en gudinna med pengar.”
Men allt förändrades när Annika, 41 år, skrev. På bilden var hon vacker, elegant och leende. “Hon kanske är den rätta,” tänkte jag.
“Stig, hej! Intressant profil. Är du verkligen så passionerad av matlagning?”
“Självklart! Att skapa gourmeträtter är min passion. Har du någonsin provat att laga en äkta svensk ärtsoppa? Ren njutning,” ljög jag medan jag smuttade på mitt te med en torr skorpa.
Efter en timmes prat var hon villig att träffas. Jag skyndade mig att putsa upp min gamla bröllopskostym från 90-talet, rakade mig och pudrade mitt glesnande hår. Vi stämde träff på ett litet café.
Jag kom tio minuter för tidigt (med bussen) och satte mig vid fönstret. Annika var verkligen stilig – välklädd och med en lätt doft av exklusiv parfym.
“Hej, Stig,” sa hon vänligt, men såg sedan närmare på mig. “Du ser… lite annorlunda ut än på bild.”
Jag var förberedd:
“Ja, du vet, kameror förvränger alltid. Jag är mycket mer karismatisk på riktigt.”
Hon såg tveksam ut. Samtalet blev stelt. Mina löften om mitt “företagande” fick henne att höja på ögonbrynen.
“Vad gör du egentligen?” frågade hon.
“Det är komplicerat. Investeringar, startups… Vi är i en fas av tyst tillväxt.”
Hon nickade, men hennes blick sa att hon hellre ville gå.
Jag kände att jag förlorade henne:
“Annika, jag tror vi passar ihop. Du är så elegant och underbar. Jag skulle kunna laga mat, städa, allt för dig. Du skulle bli min drottning!”
Hon tog en paus, lade ner kaffekoppen och sa:
“Stig, ursäkta, men det här känns konstigt. Varför tror du att du skulle passa ihop med någon som mig?”
Orden brände. Jag muttrade något om “kalla, materialistiska kvinnor,” reste mig och lämnade caféet utan att betala.
Under månaden träffade jag tre andra kvinnor, men alla möten slutade likadant. Det mest pinsamma var med Malin, 37, som genomskådade mig direkt:
“Du sa att du har eget företag. Varför föreslår du att vi delar notan?”
“Jag investerar allt i tillväxt!” försökte jag, men hon gick redan, fnissande.
Efter en månad insåg jag att rika kvinnor inte var intresserade. Varför? Jag duschade ju till och med innan dejterna!
Jag blev bitter. Jag gick in på sociala medier och skrev arga kommentarer under vackra kvinnors bilder:
“Söker du bara rika? Tänk på kärleken istället!”
På en modeblogg skrev jag: “Varför sminkar ni er? Ingen vill gifta sig med er ändå.”
På en träningssida klagade jag: “Ni skrämmer bort män med era muskler.”
Men ingen svarade. De blockerade mig bara.
Och Pelle tittade på mig och jamade tyst: “Kanske skulle du skaffa ett jobb istället?”
Jag började undra… Kanske är lyckan inte segelbåtar och gourmetmat, utan en lugn tillvaro med en lojal katt? Vem vet.
Lektionen: Man kan inte lura sig till kärlek. Ibland måste man vara ärlig – både mot sig själv och andra.
