Marianne hade redan fyllt 60 år. Egentligen var det dags att gå i pension, men hon drog inte direkt benen efter sig hem från jobbet. Just den där dagen avslutade hon sitt pass, bytte om, och begav sig av mot lägenheten. Regnet öste ner, som det bara kan göra i Göteborg, och naturligtvis hade hon inte tagit med sig något paraply. Marianne drog huvan tätare kring håret och famlade fram mot busshållplatsen.
Mitt i ösregnet hörde hon plötsligt ett spädbarn tjuta så att till och med en fiskmås hade blivit avundsjuk. På en blöt bänk låg ett pittoreskt litet bylte max någon vecka gammalt.
Utan att darra på manschetten fångade hon upp knytet och gungade det försiktigt. Sedan kutade hon tillbaka mot jobbet, eftersom ungen naturligtvis var genomvåt. Hon ringde snabbt efter jourhavande barnläkare. Det är en pojke, ungefär två veckor gammal. Fullt frisk och rejält röstresurser, förklarade doktorn med ett halvt leende. Varför någon skulle överge en sådan liten krabat kan man ju fråga sig. En sån här behöver ju kärlek och bullar.
Marianne bestämde sig snabbt för att ta nattpasset vem hade ändå kunnat sova efter en sån kväll? Det dröjde inte länge innan snuten dök upp. Självklart behövdes en fullständig redogörelse. Marianne släppte knappt pojken ur famnen på hela kvällen, hon blev redan halvvägs mamma på kuppen.
Efter ett par timmar kom polisen tillbaka med ett ungt par på släp. Flickan grät, och killen såg ut som om han sett ett noll på lönekontot.
Vi måste se om det är vår lille, pep flickan nervöst.
De hoppade snabbt i de osexiga sjukhusförklädena och smet mot barnavdelningen. Så snart flickan fick syn på sin son tappade hon greppet om ögonen och grät så fönstren skallrade. Hon höll honom hårdare än någon barista håller i sin kaffekopp på morgonen. Marianne stod bredvid och försökte förstå hur allt hängde ihop. Det fick polisen förklara:
Sara och Robert har varit ihop ett tag nu, men i smyg eftersom deras föräldrar är lika omedgörliga som ett par envetna surströmmingar. Saras päron har ändå tagit det någorlunda, men Roberts mamma hon har av outgrundlig anledning varit allergisk mot hela relationen. När pojken föddes, trodde ungdomarna att svärmor äntligen skulle tina upp. Istället blev det motsatsen. Hon var helt övertygad om att Sara hade barn med någon annan. Så, när hon fick ta hand om pojken en kväll (medan föräldrarna tog sig en filmkväll på Avenyn), passade hon på att lämna ungen utanför mottagningen.
Så kan det gå här i Svea rike. Man kan nog gissa att pojkens kontakt med farmor kommer att bli ungefär lika tät som en dalahäst på disco.
