Hur man börjar om från början
Vart ska du, så här fin, egentligen? frågar Gunvor, hennes röst fylld av återhållet missnöje. Hon slänger en snabb blick upp mot vägguret ovanför dörren visarna närmar sig åtta på kvällen. Ser du vad klockan är?
Elsa ler bara svagt, utan att möta sin mammas blick i spegeln. Hennes händer drar skickligt undan en bångstyrig hårslinga bakom örat, och först därefter vänder hon sig långsamt om. Hon har redan mentalt förberett sig för det här samtalet, som brukar vara både obekvämt och svårt, men med tiden har hon vant sig och lärt sig att stänga av.
Mamma, jag är inte sexton längre säger hon lugnt med ett litet leende på läpparna. Jag är vuxen nu och behöver inte redogöra för allt. I alla fall inte för dig.
Gunvors ansikte blir stelt. Små rynkor dyker upp i pannan, läpparna smalnar. Hur vågar den där flickan bete sig så där? Vem tror hon att hon är?
Men du bor ju fortfarande i mitt hem! Röstvolymen höjs, indignationen hörs tydligt. Att dottern säger emot är för henne oförlåtligt. Och förresten Vem ska ta hand om ditt barn? Om du tror att jag ska jaga runt efter en olydig åttaårig pojke som inte har någon som helst respekt för mig, då tror du fel!
Hela hennes uppsyn skriker av missnöje över situationen. Dottern har blivit för självsäker Men vem gav henne tillåtelse till det? Var det inte alldeles nyss Elsa kom krypande tillbaka, gråtande och bad om hjälp?
Jag vill dricka mitt kvällste i lugn och ro, titta på TV i fred inte jaga honom genom lägenheten, inte böna och be att han gör läxorna, inte lyssna på gnäll! Kan du föreställa dig hur tröttsamt det är? Varenda gång samma sak han vägrar äta, han har tråkigt, han tycker läxor är det största orättvisan i världen. Vem ska ta itu med det, tror du?
Nu räcker det! Elsa avbryter tvärt. Hennes ansikte hårdnar, ironin är borta. Nu tänds beslutsamhet i hennes blick. Oskar sover över hos Lovisa. Och du kan vara säker på att du är den sista personen i världen jag skulle be vakta min son. Jag vill inte att han får en sådan förebild. Barn suger i sig allt, vet du.
Gunvor fryser till ett ögonblick, som om hon inte kan tro vad hon hör. Sedan lägger hon dramatiskt handen mot hjärtat och lutar huvudet bakåt som av outhärdlig smärta så tillgjort att det nästan blir komiskt om inte stämningen varit så spänd.
Så där talar du till mig! utropar hon med darrande stämma, och försöker se djupt kränkt ut. Jag som öppnade mitt hem för dig, tog emot dig efter skilsmässan! Gav dig ett rum Allt för dig, och så
Hon gör paus, i hopp om att dottern ska vekna. Men Elsa står orubblig. Hon har sett igenom mammans knep för länge sen och tänker inte falla för dem. Inte nu heller.
Och du har väl inte glömt att en fjärdedel av det här huset faktiskt tillhör mig? avbryter Elsa innan Gunvor fått upp farten. Du är inte ensam här, om du nu trodde det. Jag har full rätt att bo här, oavsett vad du tycker.
Hon ser på sin mor med ett nästan roat leende. Hon väntade sig kanske att dottern skulle fortsätta fjäska? Inte den här gången.
Faktum är att du inte har några som helst rättigheter att försvåra mitt liv här, fortsätter Elsa, nu med en ton av triumf. Irritationen växer i henne när hon för säkerhets skull drar upp blixtlåset på väskan igen hade hon fått med sig allt? Fingrarna skakar lätt men hon försöker behålla kontrollen.
Dessutom, vi stannar inte längre än några veckor max en månad. Så du får stå ut ett tag till, sen slipper du oss.
Gunvor skrattar till, vasst och nästan föraktfullt. Skrattet ekar i hallen och Elsa rycker ofrivilligt till. Gunvor skakar på huvudet, korsar armarna och stirrar kallt på dottern, med en blandning av förakt och självtillfredställelse.
Och vart tror du att du ska ta vägen? Nu är det ren skadeglädje i rösten. Du har ingenting! Du kan inte ens få lån till en lägenhet du har inte en krona till handpenning.
Hon pausar, som för att låta Elsa förstå hopplösheten. Sedan fortsätter hon metodiskt, ord för ord, skärande.
Din exman var åtminstone smart nog att skriva över lägenheten på sin mamma, så du fick inte ett öre efter skilsmässan. Du var så naiv Jag skäms att vara din mor, så dåligt har jag lyckats.
Elsa känner hur magen knyter sig, men hon låter inte svagheten synas. Hennes knogar vitnar när hon knyter handen om väskhandtaget. Hon andas djupt och svarar så lugnt som möjligt.
Det angår inte dig, säger hon, men håller sitt temperament i schack. En glimt av ilska lyser upp hennes ögon innan hon dämpar det. Jag är inte längre den dumma lilla flickan du tror. Hejdå. Och förresten, den där fantastiskt omhändertagande mormorn Oskar har varit hos Lovisa i flera timmar redan.
Elsa vänder sig snabbt om och går med bestämda steg mot dörren. Hennes klackar ekar över parketten i den tomma hallen. Hon skyndar sig ut ur huset, ivrig att lämna ett hem där man snarare känner sig som ovälkommen än välkommen.
Ute är luften kylig, men Elsa märker knappt av det. Inombords kokar hon av ilska; varje steg tar henne längre bort från alla de där orden, från kvinnan som kallar sig hennes mor. Humöret är fullständigt förstört det är som om ett blytungt grått moln slukat all färg och glädje ur luften.
Varför fick jag just en sådan mamma? snurrar det i hennes huvud, om och om igen. Hon vet att någon säkert skulle kalla henne otacksam, respektlös dotter. Men det bekommer henne inte längre. Hennes övertygelse har vuxit sig stark: det är bättre att inte ha någon mamma alls än att ha en som Gunvor. En som byter ut stöd mot skuld, empati mot hån och värme mot iskallt kalkylerande.
Folk som bara mött Gunvor någon gång får ett väldigt gott intryck av henne. Hon ler varmt, nickar inkännande, lyssnar tålmodigt erbjuder sig ofta att hjälpa till med råd eller praktiska göromål. Bland grannar är hon respekterad, redo att låna ut verktyg eller stötta den som har det tufft.
Men de som känner henne närmare har sett hennes andra sida: krävande, kontrollerande, alltid med ett behov av att styra. I hennes värld finns bara en åsikt som räknas: hennes egen. Hon är övertygad om att hon vet bäst för alla, och drar sig inte för att säga det. Om någon invänder, stelnar blicken och rösten blir hård och metallisk.
Elsa har alltid levt efter regler som mamma bestämt. Gunvor har valt hennes kläder, hobbyer och till och med vilka vänner som är godkända.
Den där flickan ska du inte umgås med, kunde hon säga rakt ut när Elsa fick en vän vars mamma var ensamstående. Fel sällskap.
Och den där pojken är ouppfostrad, la hon till om Elsa ville leka med grannpojken. Sådana vänner leder till trubbel.
Andra fick däremot genast mammas välsignelse:
Umgås med henne, hon är ordentlig. Hennes mamma arbetar på kommunen. Det kan vara bra för dig!
När det blev dags att välja yrke, behövde Gunvor inte ens fråga vad dottern ville. Beslutet var redan fattat: Elsa skulle bli sjuksköterska. Vad hon själv ville var irrelevant, och hennes blodfobi avfärdades som trams.
Du bara låtsas. Du får inga svimningsanfall. Du hittar på för att slippa undan.
Elsa försökte förklara men möttes bara av misstro. Allt som gick emot mammans vilja tolkades som svaghet.
Så Elsa tog det enda beslut hon såg som möjligt: hon gifte sig. Hon var knappt arton då en bekant kille friade och hon tackade ja utan viel fundering. Hon ville bara bort, bort från mammas kontroll, bort från någon annans beslut.
Hon visste att äktenskap var allvar och ansvar men just då såg hon ingen annan väg till frihet. Det centrala var att komma hemifrån, där varje steg granskades.
Äktenskapet med Filip var, föga oväntat, dömt att misslyckas. Första tiden gick an de planerade och inredde sin nya vardag. Men efter ett år började riktiga problem. Vardagsgnabben blev alltmer intensiv: disk, städning, inköp och pengar. Konflikterna tilltog; Filip började komma hem sent med spritdoft, betedde sig hånfullt och irriterat.
Elsa försökte prata, förstå men Filip viftade bort henne.
Det är inget, jag är bara trött.
När Oskar föddes blev allt värre. Sömnbrist, barns gråt och trötthet förvärrade situationen, skrik och bråk blev vardag. Filip slutade anstränga sig ens för att dölja sin otrohet. En kväll sade han krasst:
Jag har träffat en annan. Det är inget seriöst, men ingen tvingar dig att stanna.
Elsa stod i hallen med sovande Oskar i famnen. Hon ville skrika, slå, kräva en förklaring men gick bara in i barnkammaren och lade ner sitt barn.
Hon hade ingenstans att ta vägen. Pappa var död och Gunvor, med sin attityd, var inget alternativ. Hon hade inga vänner som kunde ta emot henne och ett litet barn. Hon blev kvar. Tålde Filips sena kvällar och ointresse, hans ödsliga repliker. Ibland grät hon tyst i kudden för att inte väcka Oskar.
Elsa hade lämnat sjuksköterskeutbildningen när hon blev gravid. Hon kämpade ett halvår innan hon insåg att det inte gick att kombinera med att ta hand om ett litet barn. När Oskar växte och började förskolan fick Elsa äntligen chansen att plugga igen. Hon valde då det som var rimligt kvällskurser på Komvux till ekonom. Inte hennes dröm, men ett sätt att skapa frihet och egen inkomst.
Hon pluggade om kvällarna efter jobbet, somnade ofta med böckerna på kudden. Men varje högsta betyg tände hoppet. Kanske kunde hon styra sitt liv?
När hon äntligen kände att det började vända bestämde hon sig för skilsmässa. Hon hade både jobb och utbildning, om än på nybörjarnivå. Oskar hade börjat skolan och blev alltmer självständig. Men boende var en utmaning.
Det var omöjligt att hyra något på sin lön i Lund. Och då kom tanken på arvet en fjärdedel av huset hemma, vilket gav henne en juridisk rätt att bo där. Inget annat alternativ fanns.
Det kändes tungt att återvända, till barndomshemmet som känts mer som ett fängelse än en fristad. Men någon väg ut fanns inte. Elsa tog ett djupt andetag, samlade sig och slog mammas nummer
*********************
Du kommer bli tokig på henne, försökte Lovisa övertala henne, nervöst pillande på hörnet av diskduken. Och tänk på Oskar! Din mamma är besvärlig, Mita hon kommer köra slut på honom! Han är impulsiv, och du vet hur din mamma är när det gäller barn och lydnad
Elsa är tyst en stund och ser på de första blyga snöflingorna utanför fönstret. Så vänder hon sig till Lovisa.
Det är bara tillfälligt, någon månad högst, säger hon med trött men beslutsam röst. Jag håller med dig, Lovisa. Men jag har inget val. Sen flyttar vi, och jag tänker inte hålla någon kontakt mer än nödvändigt. Det är upp till henne.
Lovisa lutar sig bakåt, studerar vännen. Det var något nytt i Elsas ton, någon sorts färdighet, lugn.
Så vad händer då om någon månad? undrar hon. Du låter som om du redan vet hur det ska bli. Lite olikt dig nu, när du knappt vet vad som händer nästa vecka.
Elsa ler, lite hemlighetsfullt. Hon dricker långsamt sitt te.
Mamma tror jag är naiv, men det har hon fel i, säger hon till sist. För mitt barns skull gör jag vad som behövs. En man har visat intresse ja, mer än så.
Lovisas ögon tänds av nyfikenhet. Men Elsa höjer handen avvärjande.
Ta inte illa upp, men jag vill inte säga något ännu. Bara Jag tror det finns en chans här.
Lovisa accepterar tyst, trots att hon gärna ville veta mer.
Och ja, säger Elsa och möter Lovisas blick, nu med ny beslutsamhet. Jag släpper inte taget om detta! Jag orkar inte leva så här, jag vill ge Oskar en varm och trygg tillvaro. Och om det kräver ett språng så tar jag det.
Lovisa fattar varsamt hennes hand.
Jag tror på dig. Men var försiktig.
Elsa nickar, värmen från vänskapen bultar i bröstet. Nu finns ingen väg tillbaka.
Tycker du om honom? frågar Lovisa efter en stund, allvarligt. Förra gången kastade du dig in i ett äktenskap bara för att komma ifrån din mamma. Varför bor ni inte hos mig istället en period? Barnen kan leka, och jag har ändå plats.
Elsa vrider lätt på tekoppen och tittar ut på gatlamporna. Hon ler, varmt den här gången.
Han är en god människa. Han tycker om mig, han är fantastisk med barn. Han har en son, något äldre än Oskar. Vi träffades på lekplatsen, småpratade kring barnen och ja, det kändes enkelt.
Hon minns hur han lyssnade, hur han skrattade åt barnens upptåg, hjälpte till utan en minsta tvekan.
Det är lätt att vara med honom. Han dömer aldrig, försöker inte förändra mig eller Oskar. Han stöttar verkligen, och är en varm pappa engagerad, lyhört.
Lovisa ser hennes blick mjukna; Elsa ser nöjdare ut än hon gjort på åratal.
Jag kommer aldrig ångra mig, säger Elsa slutligen. Den här gången har jag valt själv. Det här är inte en panikflykt, utan ett steg mot riktig kärlek. En familj där vi blir uppskattade för de vi är.
Äntligen känns det som om den osynliga tyngden lämnar henne.
Jag vet att du tvekar, Lovisa och det betyder mycket att du erbjuder hjälp. Men jag måste försöka. När annars, om inte nu?
Lovisa är fortfarande bekymrad, men nickar.
Okej. Men om något går snett, är mitt hem alltid öppet.
Elsa ler och pressar vänskapligt Lovisas hand.
Tack. Det betyder allt för mig.
**********************
Elsa hade rätt hon blev inte kvar hemma i mer än ett par månader. Livet tog en oväntad och ljus vändning: Mikael friade. Det blev hennes efterlängtade chans att börja om på allvar. Flytten gick fort några väskor med kläder, Oskars favoritgosedjur, det allra viktigaste. Allt var färdigt på ett par timmar det var som om själva livet knuffade dem ut genom dörren.
Oskar var mest av alla lättad. Han hade aldrig tålt sin auktoritära mormor. Hennes ständiga regler, hennes behov av kontroll allt gjorde honom sur och motsträvig. Han suckade högt, smällde i dörrar och isolerade sig i sitt rum. Nu syntes glädjen på hela honom han behövde inte låtsas längre.
När Gunvor fick höra att Elsa skulle gifta sig igen, var reaktionen omedelbar och häftig. Hon krävde att få träffa ‘den där Mikael’. Hennes röst skallrade av upprördhet:
Jag måste träffa honom! Om jag inte godkänner honom blir det INGEN bröllop. Jag låter dig inte göra fler dumheter!
Elsa svarade lugnt:
Det är mitt beslut, mamma. Du behöver inte vara inblandad.
Det svarade tände nästa gnista. Gunvor stormade ut på gatan, så att hela kvarteret fick se hennes vrede. Högljutt, utan att hålla igen, vräkte hon ur sig anklagelser om sin dotters naivitet, brist på tacksamhet och totala ansvarslöshet.
Grannarna, som var vana vid hennes vänliga fasad, blev chockade. Några försökte hjälpa, men möttes av hennes urspårade ilska. Resten drog sig tillbaka och viskade: Så hade man aldrig kunnat ana…
Efteråt försökte Gunvor först släta över och skylla på att hon var lite för upprörd och bara brydde sig om Elsa. Men ingen litade riktigt på hennes gamla vänlighet igen.
Men Elsa Elsa var lyckligare än någonsin. Hennes nya äktenskap var precis så varmt och stabilt som hon drömt om: Mikael blev en trygg hamn, både för henne och Oskar. Med honom behövde hon aldrig låtsas eller passa varje ord.
Och så förverkligade hon en dröm till hon sökte in på universitetet. Det var tungt att kombinera studier med arbete och familj, men varje morgon, varje tenta, kände hon äntligen livet i sig. Hon läste det hon verkligen älskade, något som tidigare aldrig varit tillåtet.
Hon fick även ett jobb inte flashigt, men tryggt, med schyssta chefer och möjligheter att växa. Elsa lärde sig budgetera, spara till en buffert det som gav henne känslan av självständighet och frihet.
Ibland tänkte hon tillbaka på dagen hon lämnade barndomshemmet och log. Nu hade hon allt det där hon en gång knappt ens vågade drömma om: en älskande man, en glad son, jobb, studier och, framför allt, känslan av att leva sitt eget liv på riktigt.
Och även om framtiden rymde nya utmaningar, så visste Elsa: den här gången har hon själv valt sin väg.
