Alltså, när jag fyllde trettio lyckades jag köpa en tvåa här i Stockholm. Jag bor själv och har inte lyckats hitta någon potentiell make eller maka än. Och vet du vad jag tror är anledningen till att det har varit knepigt i mitt privatliv? Det är ju för att jag har en egen lägenhet! Nuförtiden är det verkligen svårt för en kvinna att vara både självständig och feminin på samma gång.
Jag skulle säga att alla mina dejter kan delas upp i två kategorier:
Den första gruppen är typ: Jaha, du har ditt eget boende? Perfekt, då kan jag flytta in och slipper bekymra mig. Såna killar vill att allt ska vara serverat. De tycker att det är toppen att jag redan fixat boende, är redo att bilda familj och skaffa barn, bara inget ändras i deras liv. Det är som att de vill bli omhändertagna. Jobb, karriär eller egen bil? Nja, det behövs inte för de har ju redan mitt hem och min Volvo, om det skulle vara så. De har liksom inget driv alls.
När jag pratar med sådana män känns det mer som att de skulle kunna vara mina söner än mina makar. Man ska mata dem, pyssla om dem, se till att de mår bra, och hålla koll så att de inte drar nånstans. Det är liksom inte min grej. Ärligt talat hade jag hellre haft en katt och fått mer tid till mina hobbies.
Den andra typen är: Du har ett eget boende? Nä, det är inget för mig, jag bor hellre kvar hos mamma och pappa, eller så kan vi dra till landet och så kan du sälja din lägenhet, köpa nåt tillsammans istället. Den är extra skön. Jag har själv kämpat i flera år för att skaffa egen bostad, och nu vill någon bara komma in, sälja den och köpa nytt som vi båda får betala av lån på i evigheter. Och vem tror du det är som får stå för den största delen av lånan? Jo, jag, för jag tjänar ju rätt bra. Hans stöd blir mest symboliskt, typ jag hjälper till om jag kan. Och om jag någon gång går på föräldraledighet? Ja, då får vi väl ändå vänta tills vi betalat av hela bostadslånet och jag hunnit bli över fyrtio innan det ens är aktuellt med barn. Allt för att han ska kunna leva sitt bekymmersfria liv.
Ibland tänker jag att det vore enklare att adoptera ett barn från ett barnhem än att hitta en man som inte har panik inför tanken på att skaffa familj. Även om jag skulle gifta mig skulle jag ändå behöva ta hand om mig själv, fixa allt själv och kanske till och med vara min egen kärlek. Vad ska jag egentligen med en man till då?
Nu är jag i alla fall drottning i min egen lägenhet och över mitt eget liv. Jag har renoverat precis som jag vill ha det, gott om plats för mig och sådant jag tycker om att göra. Visst längtar jag ibland efter en familj, någon jag kan älska, men de erfarenheter jag har haft har snabbt fått mig att släppa den drömmen.
Jag kan berätta om en grej som hände ganska nyligen Jag hade träffat en kille, Erik, som jag faktiskt föll för och det verkade vara ömsesidigt. En kväll kollade vi film hos mig och blev sugna på pizza. Jag tänkte att han i alla fall kunde fixa den delen av kvällen. Och visst, han gick till hissen för att hämta upp budet och betalade pizzan fast med de pengarna jag just gett honom Efter det rann allt ut i sanden, både kommunikationen och de känslor jag hade.
Kanske är det mitt eget fel. Mina kompisar säger att jag aldrig borde erbjudit mig att betala för pizzan. Jag var nyfiken på om han skulle acceptera pengarna eller tacka nej. För mig handlade det absolut inte om pengarna, det var en småsak, men det är ju mer än såKanske hade det inte spelat någon roll vad jag gjort eller sagt. Kanske handlade det egentligen aldrig om pizzan, utan om att jag så gärna ville att någon skulle se mig, uppskatta allt jag kämpat för och bara tänka: Wow, vilken fantastisk människa att få dela livet med. Istället för att se mig som en språngbräda, bankomat eller reservförälder.
Ibland, när jag ligger ensam på soffan och lyssnar på regnet mot fönstret, känner jag den där lilla stinget av ensamhet men det är faktiskt ett ganska behagligt sting. För det är mitt. Ingen annan har makten att ta ifrån mig min frihet, min trygghet, min lättlagade middag eller min nytvättade tvätt. Och när vinden viner utanför medan jag kryper ner under täcket, tänker jag att det ju finns en styrka i att ha valt detta själv.
En dag kanske någon knackar på min dörr, inte för att flytta in eller dela min soffa utan för att vilja stå vid min sida, precis där jag är. Men tills dess höjer jag volymen på musiken, skålar för mig själv med ett glas rödvin och tänker: det är ingen brådska. I min lilla tvåa har lugnet och styrkan äntligen flyttat in och tillsammans med dem, kanske till och med lyckan.
