Min man och jag var oerhört glada när vi fick veta att vår son skulle gifta sig. Strax innan bröllopet berättade vi i hemlighet för honom att vi ville ge honom en lägenhet i present. Johan blev överlycklig när han fick höra om våra planer. Alla hans vänner fick reda på det samma dag. Medan vi förberedde oss inför bröllopet, inträffade plötsligt en tragedi.
Vår dotter kom akut till sjukhuset direkt från sitt arbete hon blev plötsligt sjuk. Min man och jag skyndade oss genast dit. Proverna visade att hon hade en tumör, och hon behövde opereras omgående. Naturligtvis krävdes det mycket pengar, så fort som möjligt. Det var tur att vi hann upptäcka det i tid.
Att köpa en lägenhet till vår son i den här situationen var inte längre möjligt. Vi försökte samla ihop den summa som behövdes för att dottern skulle få behandling. Det var en stor lättnad att familj och vänner genast kom till undsättning de kunde ju inte vara likgiltiga inför vår sorg. Alla hjälpte till så gott de kunde. Några gav oss pengar och bad oss att inte tänka på att betala tillbaka. Tillsammans lyckades vi samla tillräckligt med pengar för operationen.
Men vad vår son sedan sa chockade oss.
Hur blir det med min lägenhet? Ni har lovat mig! Ni förstör mitt liv nu.
När jag hörde Johans ord blev jag helt ställd. Hur kunde han säga något sådant? Hur kunde han vara så självisk? Det handlade ju om hans egen syster. De växte upp tillsammans. Hur kan han ens jämföra sin systers operation och sitt bröllop? Jag visste inte vad jag skulle säga. Men vår son gav sig inte.
Varför får hon alltid allt och jag ingenting?
Jag kunde inte hålla mig längre och började skrika åt honom. Jag sa att jag inte ville se honom mer. Johan packade sina saker och åkte till sin blivande fru. Vi talade inte med varandra på två veckor.
Under dessa veckor opererades vår dotter, och som tur var gick allt bra. Några veckor senare fick hon komma hem. Jag berättade aldrig för henne vad hennes bror hade sagt. Det finns ingen anledning att göra henne ledsen. Dinah behövde inte veta det. Och vår son hörde inte av sig under hela perioden. Inte ens ett sms om hur hans syster mådde. Det verkar som att en bostad betyder mer för honom än familjeband och omtanke.
