Johannes kom hem men var jättehungrig. Han märkte snart att Lovisa inte var där, slängde på köksdörren i hopp om att få något varmt att äta. I stället för middag fick han ett litet papper på spisen med:
“Min älskling, jag borde vara hos Tilda. Vi grälar på kakan. Ring om något hände.”
Johannes tittade i de tomma kastrullerna och hoppade istället ner i kylen. Han stack allt han kunde på bordet och åt sig snabbt ihop en smörgås med te. När sig bleknade han tillbaka till soffan och sopte sig.
Lovisa knackade på dörren klockan nio. Johannes vaknade genast och räckte ut handen:
“Lova, skall vi inte äta hej?”
“Jag kan inte äta vid det här laget, det är min slimkur”, svarade hon barskt.
“Och jag törstar av hunger”, skrattade Johannes tillbaka. “Jag var ju på jobbet hela dagen, körde bil hela tiden. Kanske jag får en liten runda matte, Lova?”
“Ja, om det är så, kanske jag laga något”, sade hon med en suck. “Men jag måste säga, jag redan tog middag hos Tilda. Men för dig…”
“Hur smakade det?”
“Hon har fått in ett fjäderfläske från bonden, det var riktigt gott.”
“Liktad?”
“Ja.”
“Med äppelmos?”
“Rent klart.”
“Nu förstår jag varför du går så ofta över. Hennes smörgåsar är goda, men du kokar allt med svenska rätter och en tålig biff.”
“Nej, det är för att jag tycker om Tilda. Hon är ju ensam. Vill du, så kan jag be så hon ger dig medalj också?”
“Vad är det för tokigt, Lova? Vill du att jag går över och äter kvällsmatte klockan tio? Det barrikaderar hela grannskapet.”
“Det är ingen fara”, sade hon och plockade upp mobilen. “Hon är ju så vänlig.”
“Sluta ringa, Lova, jag går inte ut!”
“Men nu har hon redan serverat och väntar.”
Inom fem minuter knäppte hon på luren:
“Allo, Tilda, det här var en lite oskyldig situation. Johannes kom hem så hungrig, men jag stod kvar så länge vi pratade… Vill hon att jag bär honom över? Men han måste åka kvar utan mig, för jag måste på bad…”
“Jaha, då gör han det!” sade Johannes.
“Jag går”, sade Lova. “Ät där, den är bra.”
Johannes satt kvar utan att röra sig. Lova sparkade in dörren till badrummet, inspelade en snabb serie på Instagram, tände minifönstret och tittade på TV medan badvattnet kylde ner.
Sedan blev hon lite lurig igen. Hon ställde sig vid korridorkrysset, lyssnade och kände en liten röra i bröstet. Men först funderade hon om hon skulle gå över, men kanske kände hon sig för dum när hon inte kunde låta överlåta.
Hon plockade upp mobilen igen och knuffade:
“Allo, Johannes…?”
“Jag kan inte komma nu, Lova”, sade han. “Tilda har så många goda rätter, jag äter med glädje hennes middag.”
“Vad menar du med Tilda?” sade Lova allvarligt. “Du har visst inte kallat henne för Tilda?”
“Vad, vad? Förklara, för det är ju det hon heter. Men om jag inte tar en middag till, kan jag kanske kalla henne Maja?”
Lova stängde av luren och körde ner sig i sitt mörkblå soff, där hennes minifönster fortfarande dånade med Ronaldo från mångets kamp.
Sedan försvann hon aldrig igen till Tildas middag.
