“Bosse!”
“Bosse, kom hit genast!” ropade Gustav och sprang ur bilen mot hunden som låg vid vägrenen.
Men Bosse reste sig inte, viftade inte på svansen… Gustav kände en stickande smärta när han insåg att något oåterkalligt hade hänt: hunden var död. “Vad ska jag säga till mamma nu?” tänkte han när han böjde sig över Bosses livlösa kropp och oönskade tårar föll på den gråa pälsen.
***
Grevinnans gamla hund hade ogillat hennes sonhustru Elin från första stund. Redan vid första mötet morrade han djupt när hon gick förbi och slog nervöst med svansen mot träet på trappan. Elin var rädd för honom och hatade honom i tysthet.
“Usla odjuret… Om det vore upp till mig skulle han ha avlivats för länge sedan!” muttrade hon till Bosse.
“Elin, nu får du sluta! Kanske ogillar han din parfym eller ljudet av dina klackar. Han är gammal, och gamla hundar kan vara lite speciella…” försökte Gustav lugna sin fru.
Grevinnan sa inget men såg missbelåtet på Elin: den där fjollan. Om hon bara visste vilken hjälte Bosse egentligen var! Han hade utan tvekan gjort mer nytta än Elin någonsin skulle.
***
Grevinnan blandade sig sällan i sin sons liv. Inte ens när han presenterade sin fästmö Elin sa hon emot, trots att hon inte gillade valet. Det fanns något falskt hos Elin—hon log, men leendet värmde inte. När Gustav frågade:
“Mamma, vad tycker du om Elin? Hon är vacker, eller hur?”
Svarade Grevinnan bara:
“Du väljer hustru för dig själv… Det viktiga är att du är lycklig. Jag kan bara välsigna er.” Sedan omfamnade hon Gustav och gav honom en kyss på kinden.
Efter bröllopet flyttade de in i Elins lägenhet, som hon ärvt. Gustav besökte sin mor på landet sällan, trots att han saknade henne. Elin ogillade att åka dit—hon föredrog bekvämare semesteralternativ, och Gustav hatade att bråka. Men denna sommar fick hon plötsligt en idé om att prova “ekoturism” på landet.
“Jag läste att det är bra för hälsan och nervsystemet. Stadslivet är så stressigt, och vi rör oss för lite! Dessutom är det trendigt! Men det är dyrt… Så jag tänkte att vi kunde åka till din mamma istället,” förklarade Elin medan hon packade.
Gustav blev glad—han hade inte varit hemma på länge, och om detta krävdes för att få åka, så var han villig. Eftersom han kunde jobba på distans packade han snabbt, och inom några dagar var de på plats.
Grevinnan välkomnade dem hjärtligt.
“Äntligen! Här kan ni verkligen vila. Det är inte sämre än era Turkiets eller Egyptensresor.”
“Jag skulle inte jämföra…” mumlade Elin. “Grevinnan, har ni några djur? Ekoturism handlar om att uppleva en autentisk bondebefolkning.”
Grevinnan förstod inte riktigt vad Elin menade, men svarade:
“Ja, det finns Bosse och ett tiotal höns. Vi hade en get förut… Men hon dog förra året.”
Elin såg med avsky på den gamla hunden som låg på trappan och gjorde en grimas.
“Jag menar nyttiga djur! Inte den här pensionerade skräphunden. Jag är förvånad att han lever ens.”
“Då har vi en stor trädgård… Massor av arbete där! Du kan uppleva bondelivet så mycket du vill!” sa Grevinnan snabbt.
“Vi börjar imorgon, mamma,” sa Gustav. “Jag hjälper till med ved, staket, vad som helst. Nu ska vi sova.”
Han tog väskorna och bar in dem. Elin trippade efter, fastnade med klackarna i marken och svor tyst. När hon steg upp på trappan lyfte Bosse sitt gråa huvud och morrade. Elin skrek till och gömde sig bakom Gustav. Han klappade hunden på huvudet.
“Bosse, är du ledsen för att Elin inte tycker du är nyttig? Lägg inte hjärta på det, hon menar inget illa…”
Bosse viftade på svansen, glad över att äntligen se sin gamla vän igen.
***
Nästa morgon visade Grevinnan Elin runt på gården.
“Här är hönshuset, här äppelträden, vinbärsbuskar… Och här är min trädgård. Den behöver rensas.”
Elin hade inget öga för grönsaker—allt var lika grönt, och hon kunde inte skilja ogräs från ätbart.
“Se—det här är en morot, och det där är en maskros. Riv upp den!” lärde Grevinnan henne. “Har du aldrig sett en maskros förut?!”
“Maskrosor har jag sett! Men resten av ert ogräs känner jag inte igen! Jag är ingen botaniker!” fräste Elin.
Hon kämpade, svettades, och blev arg. Insekterna störde, hennes dyra träningskläder blev smutsiga, och hennes naglar förstördes. Efter en timme kändes det som om ryggen skulle gå av.
“Nu räcker det!” förkunnade Elin. “Det här är inte ekoturism, det är slaveri! Hur kan det vara nyttigt?”
“Jag tänkte visa dig hönsen sen…” sa Grevinnan.
Elin ryste.
“Inte idag!”
Hon gick stelt tillbaka mot huset, men där låg Bosse igen. Han visade tänderna, och Elin smet förbi med ryggen mot väggen.
“Den hunden hatar mig! Han är farlig!” klagade hon senare till Gustav. “Tänk om han biter mig?”
“Bosse har aldrig bitit någon! Han visar bara att han fortfarande kan vakta huset. Du sårade honom,” sa Gustav strängt.
“Ska jag be den där gatuhunden om förlåtelse, eller?” fnös Elin.
“Det vore en början…”
Elin pekade mot tinningen: nu hade han verkligen tappat förståndet.
Grevinnan försökte en dag försona dem.
“Prata med Bosse, klappa honom. Då förstår han att du är en vän.”
“Varför skulle jag bry mig om vad en gammal hund tycker? Ni verkar tro att djur är människor!” sa Elin med avsmak.
Grevinnan suckade: hon hade haft rätt om Elin. Bosse kände det också.
***
En natt kunde Elin inte sova och gick ut för att njuta av sommarkvällen. Det var tyst, stjärnorna lyste, och hon log mot himlen. Plötsligt hördes ett rassel i buskarna—sedan ett morrande… Elin skrek och sprang, men snubblade och föll. Hon kände en brännande smärta…
Gustav rusade ut men såg henne inte förrän hon rörde sig i nässlorna.
När han hjälpte henne upp darrade hon över hela kroppen—ansiktet, händerna och benen var röda av brännässlor.
“Varför går du omkring i mörkret?!” sa Gustav upprört.
“Varför försöker din *snälla* hund äta upp mig?!” väste Elin.
“Han varnade dig bara… Man vet aldrig vem somGustav stod kvar på stationen och såg tåget försvinna in i skymningen, medan en lättnad och en sorg blandades i hans hjärta – nu var det bara han, modern, och minnet av Bosse kvar.
