Hos tant Märta i den lilla byn strök katten med. En riktig hederskatt, det var det många segrar över katthonorna, en hel armé av besegrade rivaler, och inga möss i ladugården så länge han patrullerade. Men även hjältar blir gamla och korven har väl en ände. Tjugo år, nästan på dagen, hade han tassat runt på gården utan större reparation.
Märta lindade sin älsklingskatt i en ren kökshandduk, tog spaden och traskade bakom uthuset för att ordna en värdig begravning. Hennes gubbe, Bertil Emanuelsson, stod och bökade nere i jordkällaren. Han bankade, skruvade och svor så att potatisen rodnade.
När Märta hade lagt katten till sista vilan, kastade hon igen gropen och kom ut genom hallonsnåret. Spaden, fortfarande kladdig av lera, bar hon likt ett medaljband. Hon mötte grannkärringen stadsdamen Greta.
God dag på er, Märta Bertsdotter! hälsade Greta och frågade mest för syns skull: Vad står på?
Äsch, svarade Märta. Min lilla Bosse har gjort sitt nu, den stackaren. Gud tog hem honom, så att säga. Jag grät en skvätt och stoppade honom bakom uthuset.
Nyheten fick Greta att tappa riktning och mål, för så sent som igår såg hon Bertil Emanuelsson på ICA, när han köpte strösocker, Blend och en liten kvart Brännvin Special.
Men snälla nån! spärrade hon upp ögonen. Har Bertil dött? Så plötsligt? Han såg ju så pigg ut nyss!
Ja, han var hur sprallig som helst igår, nickade Märta. Åt hela burken sill och tokade sig med mig ända till sängs!
Gretas blick blev rundare än köttbullar på julafton.
Men i morse blev han tyst, min Bertil. Lade sig på kökssoffan, mumlade nåt surt och så sa det tjoff. Andades ut för sista gången.
Greta gjorde ett litet korstecken.
Ja, det är märkligt hur livet kan vända, muttrade hon. Var det, sen borta. Men varför går du runt med spaden?
Ja men, sa ju att jag grävde ner honom bakom uthuset! Slog in honom i en ren handduk, la en liten björkkvist på platsen så jag hittar igen.
Greta, stockholmska som hon var, hade inte riktigt koll på alla landsbygdens fasoner och regler. Att Märta så där käckt begravt Bertil bakom uthuset med en björkkvist som gravsten förbryllade henne.
Duktig du är, Märta, du lämnar inget åt slumpen, muttrade Greta i en rörig blandning av beundran och förvirring. Men är det inte brukligt att kontakta ja, typ ambulans, eller åtminstone kommunens dödsbevakare?
Nu gav Märta Greta en blick som om hon vore sju sorter dum i huvudet.
Men himmel och pannkaka, Greta! Bertil var ju en hedersman, javisst, men inte går man och ringer några myndigheter för såna bagateller? Om polisen skulle behöva komma för varje Bertil som trillar av pinn skulle de aldrig hinna fika! Ska jag ringa Riksåklagaren också, eller?
Greta sa inget. Märta bytte spadhand.
Kanske är det så man gör i stan, fortsatte Märta lite försonande. Ni har ju era jurister och specialister till allt. Men här går vi på enklast möjliga vis. Dör någon, så tar man spaden och gräver. Finns gott om plats bakom uthuset ändå.
Jag lär mig tydligen nytt varje vecka här, mumlade Greta. Men varför just bakom uthuset då? Kunde du inte begrava honom på kyrkogården, bland vanligt folk liksom?
Nu började Märta tappa tålamodet.
Och vart ska jag annars göra av honom när han dött? Inte ska han ligga bland präktigt folk på kyrkogården. Lite för tjusigt för oss. Här i byn har vi alltid grävt bakom uthuset och så blir det!
Greta sjönk försiktigt ner på vedkubben. Hon undvek att titta på spaden. Benen kändes plötsligt på tok för mjuka.
Du samlar alltså på kroppar där bakom, Märta? Hur många har du egentligen grävt ner?
Hmm, en hel del, funderade Märta högt. Före Bertil fanns ju Sixten. Snäll men lite lömsk. Tyckte om att smyga till sig plats vid min sida om nätterna, och så vaknade jag i en fuktig säng tro mig, han fick sig en omgång. Och före Sixten var det Allan mjuk och rar. Men även han gick hädan. Man har ju fått byta några gånger, så att säga.
Och så slängde hon resolut ner spaden i marken så att mossa och rottrådar sprätte.
Nu ligger de där på rad, hela ligan: Bertil, Sixten, Allan mina fina grabbar. Men det ordnar sig, Tova lovade att fixa fram en ny ung vikarie till mig snart. Det finns gott om kandidater.
Vad Greta tänkte fick vi aldrig veta, för just i den stunden stapplade Bertil Emanuelsson själv fram på gården, täckt av jord och arg som en påskskinka.
Jaha! Vill du ta kål på mig, din gamla fjolla? röt han åt Märta. Jag låg där nere begravd till öronen i jord, skrek och höll på knappt att jag tog mig loss, och här står du och småsnackar!
Han drog till sig spaden:
Ge hit verktyget! Jag måste gräva fram stövlarna och min kvart brännvin ligger kvar där nere!
Greta blev tydligen överväldigad, för hon rasade sakta ner från vedkubben och tuppade av. Då kom den där kvarvarande snapsen i jordkällaren väl till passNär Greta väl kvicknade till låg hon tryggt omstoppad med Märta gnolandes vid hennes sida och Bertil svärande i fjärran, där han jagade sina stövlar och brännvin bland hallonsnåren. Solen glittrade på vattentunnan och göken gol i skogsbrynet. Kattgraven låg orörd, markerad med björkkvisten, och över hela gården spreds doften av nyslaget gräs och nyss överlevda missförstånd.
Legenden om Märta som grävde ner karlar bakom uthuset skulle leva vidare i byn länge än, men aldrig med lika många nyanser som i Gretas förvirrade minne när hon återvände till stan med en historia så otrolig, att ingen jurist eller dödsbevakare skulle våga ifrågasätta den i sina bästa dagar. Och bakom uthuset, bland kvistar och minnen, tassade en och annan själ vidare, odödliga i sina egna hjältedåd.
