Det var ofta gäster hemma hos dem, ibland kändes det som om det aldrig var lugnt.
Alla dricker, flaskor överallt, men inte ett spår av mat. Inte en smula bröd går att hitta… bara fimpar och en tom sillburk på bordet, Olle svepte ännu en gång med blicken över bordet, men fann inget.
Nåväl, mamma, jag går nu, sade pojken och började långsamt sätta på sig sina trasiga kängor.
Han hoppades fortfarande att mamma skulle stoppa honom, kanske säga:
Men vart ska du gå, min pojke, det är kallt ute och du har inte fått i dig nåt. Stanna hemma. Jag kokar lite gröt, skickar iväg gästerna, och städar sen.
Olle längtade alltid efter ett vänligt ord från mamma, men hon sa sällan snälla saker. Det lät mest vasst och taggigt, sådant man ville krypa undan från.
Denna gång bestämde han att han gick för gott. Olle var bara sex år, men kände sig vuxen. Först tänkte han tjäna lite pengar och köpa en fralla, kanske två, för magen kurrade högljutt.
Hur man tjänade pengar visste han inte, men när han passerade Pressbyrån såg han en tom flaska sticka upp ur snön. Han plockade upp den och stoppade i en plastpåse han råkat hitta, sedan samlade han flaskor i flera timmar.
Snart klirrade påsen tungt av flaskor. Olle drömde om den där ljuvliga vetebullen med vallmofrön eller russin, kanske till och med med glasyr, men förstod att så mycket glasyr räckte nog inte flaskorna till, så han letade vidare.
Han närmade sig perrongen vid pendeltåget där karlarna brukade stå och dricka folköl. Olle ställde ner sin tunga påse vid kiosken och sprang för att plocka en flaska någon nyss lämnat. Medan han rusade omkring dök en skitig och bister man upp. Han tog flaskorna och gav Olle en blick så hotfull att Olle inte vågade säga emot, utan bara vände på klacken och gick.
Drömmen om bullen löstes upp som morgondimma.
Det är hårt att samla flaskor, tänkte Olle och traskade vidare genom det slaskiga snötäcket.
Snön var blöt och klibbade fast vid fötterna. Strumporna var blöta, kängorna kalla. Det hade blivit riktigt mörkt. Olle mindes inte ens hur han hamnade i en trappuppgång, men där låg han till slut på ett trappsteg, hasade sig mot elementet, och föll i en varm, tung sömn.
När han vaknade trodde han först att han fortfarande drömde det var varmt, tryggt och något doftade ljuvligt.
Sedan kom det in en kvinna med ett milt leende.
Nå lilla vän, sa hon vänligt, har du vilat klart nu? Fått lite värme i dig? Kom, nu äter vi frukost. Tänk, jag gick hem i natt och hittade dig sovandes som en frusen kattunge i trappan. Jag tog med dig hem.
Är det här mitt hem nu? frågade Olle försiktigt, osäker på sin lycka.
Om du inte har något annat hem, så är detta ditt, sa kvinnan.
Sedan blev tillvaron sagolik. Den okända kvinnan gav honom varm mat, rena kläder, och omsorg. Så småningom berättade Olle om sitt liv med mamma.
Den vänliga kvinnan hette Sigrid ett namn som klingade vackert och främmande i hans öron. Han bestämde sig för att bara en god fe kunde heta så.
Skulle du vilja att jag blir din mamma? frågade Sigrid en dag och kramade honom, så där som riktiga mammor gör.
Det ville han förstås, men lyckan blev kortvarig. En vecka senare kom hans riktiga mamma efter honom.
Mamman, nästan nykter, skrek på Sigrid:
Ingen har tagit ifrån mig mitt moderskap än, det är mitt barn!
Snöflingor föll över staden när hans mamma släpade iväg honom, och Olle tänkte att Sigrids lägenhet påminde om ett vitt slott.
Livet därefter blev mörkt. Hans mamma drack, Olle rymde hemifrån, sov på centralstationer, samlade flaskor, köpte lite bröd för pengarna. Han lärde sig att inte lita på någon, att inte be om hjälp.
Så småningom blev hans mamma av med vårdnaden och Olle fick bo på barnhem.
Det smärtsammaste för honom var att han inte kunde minnas var Sigrids vita slott låg, kvinnan med det sagolika namnet.
Tre år gick.
Olle satt på barnhemmet. Han förblev en tystlåten och tillbakadragen pojke. Hans största glädje var att sitta ensam och rita. Han ritade alltid samma motiv ett vitt hus, snö som föll från himlen.
En dag besökte en journalist barnhemmet. Föreståndarinnan visade runt, presenterade barnen, och de kom till Olle:
Olle är en klok pojke men har svårt att passa in bland de andra. Han har varit här i tre år. Nu hoppas vi hitta en familj åt honom, berättade hon.
Hej, jag heter Sigrid, sa journalisten och log mot Olle.
Pojken blev genast livlig, berättade förtjust om sin vänliga Sigrid kvinnan som räddade honom den där kalla natten. Medan han pratade lyste ögonen och kinderna rodnade. Föreståndarinnan såg med häpnad på hur han blomstrade upp.
Namnet Sigrid var nyckeln till Olles hjärta.
Journalisten Sigrid kunde inte hålla tårarna tillbaka när hon hörde Olles berättelse. Hon lovade att skriva om honom i lokaltidningen kanske skulle den goda kvinnan läsa artikeln och förstå att Olle väntade.
Hon höll sitt löfte. Och ett mirakel skedde.
Sigrid prenumererade inte på tidningen, men när kollegorna firade hennes födelsedag mitt i vintern svepte de buketten i en gammal tidning mot kylan. Hemma, när Sigrid tog bort pappret, såg hon rubriken: Godhjärtad kvinna Sigrid, pojken Olle söker dig! Hör av dig!
Hon läste och förstod att det var honom hon en gång tagit hem från trappan pojken hon ville ta hand om.
Olle kände igen henne genast. Han rusade fram. De kramade varandra. Alla grät både Olle, Sigrid, och personalen som var med.
Jag har längtat efter dig, viskade Olle.
Det krävdes mycket övertalning för att låta Sigrid gå hem det var pappersarbete kvar innan hon fick ta hand om honom. Men hon lovade att komma varje dag.
Efter det började ett lyckligt liv för Olle. Idag är han 26 år, har gått ut Chalmers tekniska högskola i Göteborg, och ska gifta sig med en underbar flicka som heter Maja. Han är glad, social och älskar sin mamma Sigrid som han har allt att tacka för.
När han blev vuxen berättade Sigrid för honom att hennes man lämnat henne när de inte kunde få barn. Ensam och olycklig var det just då hon hittade Olle i trappuppgången och värmde honom med sin kärlek. När hans mamma kom tillbaka och tog honom tänkte Sigrid, Det var alltså inte meningen.
Men lyckan var total den dagen de återfanns på barnhemmet.
Olle försökte senare leta reda på sin biologiska mamma. Han fick veta att de hyrt en lägenhet i Malmö, men mamman hade åkt sin väg med en man som nyss blivit frigiven. Mer ville han inte ta reda på. Behövdes inte längre.
