Det var gäster hemma. Det var nästan alltid gäster hos oss. Alla drack, flaskorna stod i högar, men det fanns knappt någonting att äta. Jag letade desperat efter en brödbit, men på bordet låg bara fimpar och en tom konservburk från sill. Jag stirrade ett varv till, men det fanns verkligen inget.
Jag går ut, mamma, sa jag och började långsamt dra på mig mina trasiga skor. Inom mig hoppades jag att mamma skulle stanna mig, kanske säga: Men vart ska du gå utan att ha ätit? Det är kallt ute. Sitt kvar hemma, jag kokar gröt strax, jag skickar hem gästerna och städar upp. Jag väntade alltid på ett vänligt ord från henne, men de ord hon sa var oftast hårda och stickiga, ord man ville krypa undan för.
Den här gången beslöt jag mig: Jag går och kommer aldrig tillbaka. Jag, Arvid, sex år gammal, tyckte att jag var stor nog nu. Först och främst behövde jag tjäna ihop några kronor, så jag kunde köpa mig en bulle kanske till och med två. Min mage kurrade.
Hur man tjänar pengar visste jag inte, men när jag gick förbi kioskerna såg jag en tom flaska sticka upp ur snön. Jag stoppade den i fickan. Sedan hittade jag en bortkastad påse och fortsatte i flera timmar med att samla på mig flaskor.
Påsen blev så tung av flaskor att det klirrade. Jag fantiserade om den där mjuka, ljuvliga bullen med vallmofrön eller russin, kanske till och med med glasyr. Fast glasyr verkade för dyrt, så jag letade vidare för säkerhets skull.
Jag kom närmare pendeltågsstationen, där män drack öl medan de väntade på tåget. Jag ställde ifrån mig min tunga påse bredvid kiosken och sprang iväg för att hämta en nyss lämnad flaska. Medan jag sprang fram och tillbaka dök en lortig, elak man upp. Han tog min påse med flaskor och gav mig en sådan hotfull blick att jag inte vågade säga emot utan bara gick därifrån.
Min dröm om bullen upplöstes som en hägring.
Att samla flaskor är ingen enkel sak, tänkte jag och vandrade vidare på de slaskiga trottoarerna. Snön var blöt och klibbade fast. Skorna var genomvåta, och jag frös om fötterna. Det blev mörkt, och jag mindes inte ens hur jag slutligen kom in i ett trapphus, snubblade ihop på ett loft och gled intill elementet. Sedan somnade jag, varmt och djupt.
När jag vaknade trodde jag först att jag fortfarande sov, för det var varmt och tryggt. I luften doftade det någonting underbart. En kvinna kom in med snällaste leendet jag sett.
Hur mår du, lilla vän? Har du blivit varm och fått sova? Kom, vi äter frukost. Jag hittade dig ju här på loftet, som en liten valp i natten. Jag tog med dig hem.
Är det här mitt hem nu? vågade jag fråga.
Om du inte har något hem, så är detta ditt, svarade kvinnan med mjuk röst.
Allt blev som en saga. Den okända kvinnan gav mig mat, pysslade om mig, köpte nya kläder. Till sist berättade jag för henne om mitt liv med mamma.
Den snälla tanten hette Malin. För mig lät namnet sagolikt och ovanligt, fast för svenskar är det ett vanligt namn. Jag bestämde mig för att endast en kärleksfull fe kunde ha ett så underbart namn.
Vill du att jag blir din mamma? sa hon och kramade mig hårt, precis så som riktiga, älskande mammor gör.
Självklart ville jag det, men… Den lyckliga tiden tog slut fort. En vecka senare kom min riktiga mamma för att hämta mig.
Mamma var nästan nykter och ropade högt på Malin: Jag har fortfarande vårdnad, det är min rätt att ta min son!
När hon drog mig därifrån föll snöflingor från himlen, och jag tyckte att huset där Malin bodde såg ut som ett vitt slott.
Sedan blev livet genast dåligt igen. Mamma fortsatte att dricka, och jag rymde ofta från hemmet. Jag sov på centralstationen, samlade flaskor, köpte mig bröd. Jag lärde aldrig känna någon, och jag bad aldrig om hjälp.
Så småningom förlorade mamma vårdnaden, och jag blev placerad på ett barnhem.
Det sorgligaste för mig var att jag inte kunde minnas var det där vita slottsliknande huset låg, där den snälla kvinnan med det fina namnet bodde.
Tre år passerade.
Jag bodde kvar på barnhemmet. Fortfarande tystlåten och tillbakadragen. Min favoritstund var när jag fick vara själv och rita. Jag ritade alltid samma motiv ett vitt hus och snöflingor som föll från himlen.
En dag kom en journalist till oss på barnhemmet. Föreståndaren gick runt med henne och presenterade barnen. När de kom till mig sa föreståndaren:
Arvid är en härlig och intressant pojke, men han har svårt att passa in. Det har han haft i tre år nu. Vi jobbar hårt för att hitta en familj till honom.
Hej, jag heter Malin, sa journalisten till mig.
Jag vaknade till! Ivrigt berättade jag om den andra snälla tanten Malin. Det var som om mitt frusna hjärta började tina med varje ord. Mina ögon glittrade, rosor blommade på kinderna. Föreståndaren såg förvånat på hur jag förändrades.
Namnet Malin blev en gyllene nyckel till mitt hjärta.
Journalisten Malin blev så rörd av min historia att hon började gråta. Hon lovade att skriva om mig i Göteborgs-Posten, och kanske skulle den goda kvinnan läsa och förstå att jag fortfarande väntade på henne.
Hon höll sitt ord. Och ett mirakel skedde.
Den kvinnan prenumererade visserligen inte på någon tidning, men på hennes födelsedag fick hon blommor på jobbet, och eftersom det var vinter hade kollegorna slagit in dem i en tidning. Hemma, medan hon packade upp, såg hon rubriken: Godhjärtad kvinna Malin en pojke söker dig! Hör av dig! Hon läste artikeln och förstod direkt att det var pojken hon en gång plockat upp ur trappuppgången och velat ta hand om.
Jag kände igen henne med detsamma. Jag sprang och kramade henne. Vi grät, jag, Malin och föreståndaren och alla som var där.
Jag har väntat så mycket på dig, sa jag.
Det var svårt att övertala mig att släppa henne igen. Hon kunde inte ta hem mig direkt adoption är en process men nu kom hon till barnhemmet varje dag.
P.S.
Sedan fick jag ett lyckligt liv. Idag är jag 26 år, har läst till ingenjör vid Chalmers och ska gifta mig med en fin tjej, en sann svensk. Jag är glad, social, och älskar min mamma Malin över allt henne har jag att tacka för allt.
Först senare, när jag blivit vuxen, berättade hon för mig att hennes man lämnade henne för att hon inte kunde få barn. Hon kände sig ensam och värdelös, och just då fann hon mig sovande på loftet och värmde mig med sin kärlek.
När min biologiska mamma tog tillbaka mig tänkte Malin med sorg: Det var kanske inte meningen. Men lyckan var enorm när hon hittade mig igen på barnhemmet.
Jag försökte ta reda på vad som hände med min riktiga mamma. Det visade sig att hon hyrde en lägenhet i stan, men för många år sedan försvann hon någonstans med en nyligen frigiven man. Jag letade inte vidare. Varför skulle jag…
