Hos moster Ruth gick servisen i kras. För alltid. Bröllopsservisen för tolv personer. Adjö till gyllene kanter och stämplar med “Made in Germany” på undersidan av varje del – morbror Kalle ramlade ner från vinden med hela kartongen. — Oj då, sa moster Ruth och blev nästan nyfiken. — Men den är ju av porslin! Som om porslin inte kan gå sönder. Sedan insåg hon katastrofen, låg i fåtöljen och ropade: “Nils, hämta hjärtmedicinen!”, ringde runt till alla, till och med mig på långdistans, och sörjde sin ungdom som krossats i tusen små skärvor: — Vi fick den av föräldrarna för tjugo år sedan. Vi rörde den aldrig, väntade på ett särskilt tillfälle, på den där porslins-, förlåt mig Gud, bröllopsdagen. Och vad blev det? Pappa är död, Kalle har stukat foten, jag har högt blodtryck. Och ingen, märk väl, har någonsin använt de där tallrikarna. Idiotiskt. Jag började tänka. Varför sparar vi serviser, smycken och starka känslor till ett särskilt tillfälle? Varför sparar vi doftljusen till “en speciell natt”, gömmer diamantörhängena i skrinet, slår barnets hand när han vill ta en korvbit “för tidigt” och väntar med ömma ord till Alla hjärtans dag? Varför skulle just den där dagen, det där ögonblicket vara bättre än nuet? Är vi säkra på att det “hinns med”? Nästan alla samtal från brinnande tvillingtorn i New York innehöll kärleksförklaringar. Folk ringde sina närmaste, lämnade meddelanden: “Jag. Älskar. Dig.” – det blev det viktigaste, det man bara var tvungen att hinna säga på Jorden. Verklighet, enligt uppslagsverket, är “det som är på riktigt”, det där ögonblicket mellan då och sedan. Vi ska inte skjuta upp, gömma undan på vinden, spara tills “en dag” det som kan skänka oss glädje, nöje och leenden redan nu. Det finns inget i morgon. Bara idag, och det är minst lika unikt som nyårsafton eller mors dag. Så skynda oss! Försona oss. Se havet. Leka med sonen, krama dottern, ge mamma ännu en flaska Chanel No 5 – så hon använder den året om, inte bara vid högtid. Vi måste hinna. Läsa boken. Smaka sjöborrsoppa eller grillad gräshoppa. Se favoritfilmen och glömma den smutsiga disken. Köpa ny servise åt moster Ruth och bjuda till storslagen middag. Skynda oss att säga “jag älskar dig” – innan eftertexterna rullar.

Tant Mias servis gick i kras. För alltid.

Bröllopsservisen för tolv personer.

Farväl till gyllene kanter och stämplarna Made in Germany på undersidan av varje del farbror Kalle ramlade ner från överhyllan tillsammans med kartongen.

Nej men oj, sa tant Mia och tittade.

Den var ändå av porslin!

Som om porslin inte går sönder. Efter en stund insåg hon förlusten, la sig i fåtöljen och utbrast:

Karl, hitta hjärtmedicinen!, ringde runt till alla, till och med till mig trots att jag bor i Malmö, och sörjde sin ungdom som splittrats i tusen bitar:

Vi fick den av våra föräldrar för tjugo år sedan. Vi har aldrig rört den, väntade på något riktigt speciellt, kanske porslinets bröllopsdag, vem vet.

Och vad blev det? Pappa gick bort, Kalle stukade foten, och jag har skyhögt blodtryck.

Och ingen, märk väl, använde någonsin dessa tallrikar, inte en enda gång.

Idiotiskt, verkligen.

Jag började fundera.

Varför sparar vi servis, smycken och starka känslor till speciella tillfällen?

Varför har vi doftljus för en särskild kväll, gömmer örhängen med diamanter i ett smyckeskrin, slår barnen lätt på fingrarna när de försöker sno en skiva korv från bordet lite för tidigt, och behåller kärleksfulla ord till Alla hjärtans dag?

Vad är det med just den dagen eller det tillfället som gör det mer värt än just nu?

Är det verkligen säkert att det finns alltid tid sen?

Nästan alla samtal från Twin Towers den 11 september var kärleksförklaringar.

Människor ringde närstående, lämnade röstmeddelanden.

Jag. Älskar. Dig. det blev det viktigaste de hann säga i sina liv.

Verkligheten är, enligt uppslagsverket, just det som existerar på riktigt, ögonblicket mellan dåtid och framtid.

Vi borde inte skjuta upp glädje, sticka undan på överhyllan, spara på det där någon gång som kan ge glädje och leenden nu.

Morgondagen finns inte. Det finns bara idag, och det är varken mindre unikt än nyårsafton eller mors dag.

Så låt oss skynda oss. Förlåt varandra. Se havet. Spela boll med sonen, krama dottern, ge mamma ännu en flaska Chanel No. 5 så hon kan använda den, inte bara vid högtid, utan varje dag.

Hinna. Läsa boken. Äta älgsoppa eller surströmming. Se favoritfilmen och låt den smutsiga disken vara.

Köpa en ny servis till tant Mia och ordna en storslagen middag.

Skynda att säga jag älskar dig innan eftertexterna rullar.

För livet väntar inte på någon, och det vackra är oftast nu.