Hos faster Ragnhild gick glasservisen i kras. Och det var för alltid.
Bröllopsservisen för tolv personer.
Adjö, guldkant och den prydliga stämpeln Tillverkad i Tyskland på undersidan av varje del farbror Kalle ramlade ner från översta hyllplanet tillsammans med kartongen.
Oj då, sade faster Ragnhild nyfiket.
Men den är ju av porslin!
Som om porslin inte går sönder. Sedan sjönk tragedin in och hon lade sig utsträckt i fåtöljen:
Niklas, hämta hjärtmedicinen!, ringde alla och även mig, trots rikssamtal, och sörjde sin ungdom som splittrades i tusen små skärvor:
Vi fick den av föräldrarna för tjugo år sedan. Vi har aldrig använt den, bara väntat på ett särskilt tillfälle, på vårt porslinsbröllop, Herre Gud.
Och? Pappa är borta, Kalle har stukad fot, jag har för högt blodtryck.
Och ingen märk väl har någonsin ätit på tallrikarna.
Tokigt.
Jag började fundera.
Varför sparar vi serviser, smycken och starka känslor till speciella tillfällen?
Varför gömmer vi doftljusen till en unik kväll, låser in diamantörhängena i smyckeskrinet, bannar barnen när de försöker snappa åt sig en skiva korv före maten, och sparar kärleksfulla ord till Alla hjärtans dag?
Vad gör den här dagen, det här ögonblicket, mindre värdefullt än de vi går och väntar på?
Kommer det där lilla sen någonsin?
Nästan alla samtal från de brinnande tvillingtornen i New York avslutades med kärleksförklaringar.
Folk ringde nära och kära, lämnade meddelanden på mobilsvar.
Jag. Älskar. Dig. Att säga det var det viktigaste de hann göra här på jorden.
Verkligheten, enligt uppslagsverket, är det som finns just nu, ögonblicket mellan dåtid och framtid.
Vi ska inte spara på glädje, gömma bort saker på vinden eller tysta våra känslor tills nån dag.
Imorgon finns inte. Det finns bara idag, och det är lika unikt som nyårsafton eller internationella kvinnodagen.
Så vi får skynda oss. Be om förlåtelse. Se havet. Leka med sonen, krama dottern, ge mamma en ny flaska Chanel No. 5 så att hon har det till vardags, inte bara till fest.
Man måste hinna. Läsa boken. Äta blåmusselsoppa eller sörmländsk surströmming. Titta på favoritfilmen och strunta i diskhon.
Köpa en ny servis åt faster Ragnhild och bjuda in till en sån där fantastisk middag.
Snabba oss att säga att vi älskar innan eftertexterna rullar.
Hos moster Raija krossades servisen – för alltid. Bröllopsservisen för tolv personer. Adjö till de gyllene kanterna och märkningen “Made in Germany” under varje del – farbror Kotte föll ner från vinden tillsammans med kartongen. – Oj, sa moster Raija och blev till och med lite nyfiken. – Men den är ju av porslin! Som om porslin inte kan gå sönder. Sedan insåg hon katastrofen, låg i fåtöljen och ropade: “Niklas, hämta hjärtmedicinen!”, ringde runt till hela släkten, till och med till mig fast det var långdistans, och sörjde sin ungdom som gått i tusen bitar: – Den fick vi av våra föräldrar för tjugo år sen. Vi tog aldrig fram den, väntade alltid på ett speciellt tillfälle, en porslins-, Gud förbjude, bröllopsdag. Och nu då? Pappa är borta, Kotte har stukat foten, och jag har fått högt blodtryck. Och ingen, märk, har någonsin använt dessa tallrikar. Idioter! Jag började fundera. Varför sparar vi serviser, smycken och glada känslor till ett särskilt tillfälle? Varför gömmer vi doftljus för “en speciell kväll”, låser in örhängen med diamanter i smyckeskrinet och slår barnen på fingrarna när de vill ta en korvskiva “för tidigt” – varför väntar vi med ömma ord till Alla hjärtans dag? Vad gör just den dagen eller stunden bättre än denna? Är vi säkra på att “det finns tid sen”? Nästan alla telefonsamtal från de brinnande tvillingtornen i New York handlade om kärleksförklaringar. Folk ringde sina närmaste, lämnade meddelanden. “Jag. Älskar. Dig” – det var det viktigaste man ville hinna säga på jorden. Enligt uppslagsverket är verklighet “det som existerar i nuet”, ögonblicket mellan dåtid och framtid. Vi ska inte lägga på hög, gömma på vinden eller spara till “nångång” det som kan ge glädje och lycka här och nu. Det finns inget imorgon. Det finns bara idag, som är minst lika unikt som nyårsafton eller 8 mars. Så låt oss skynda oss. Försonas. Se havet. Leka med sonen, krama dottern, ge mamma en ny flaska Chanel No 5 – och låta henne använda den varje dag, inte bara vid fest. Vi måste hinna. Läsa. Äta sjöborrsoppa eller ugnsstekt gräshoppa. Se en favoritfilm och glömma den smutsiga disken ett tag. Köp en ny servis till moster Raija och bjud på en festmåltid. Skynda dig att säga att du älskar någon – innan eftertexterna rullar.
