**Dagbok**
“Lyssna noga på mig nu,” sa min hyresgäst. “Antingen ger din dotter bilen till mig, eller så får hon flytta. Jag tänker inte bo i ett hem där jag inte respekteras!”
“Vart ska hon ta vägen då?” frågade jag.
“Det är inte ditt problem! Hon är vuxen nu. Dags att klara sig själv…”
Alva stod i korridoren i föräldrahemmet och lyssnade på sin mamma som förklarade genom badrumsdörren varför hon måste lämna ifrån sig sin bil.
“Alva, tänk efter nu! Olle måste ju pendla till jobbet varje dag. Du är bara student. Går det inte att åka buss?”
Flickan lutade sig mot väggen och blundade. Bilen var en present från morfar på hennes tjugoårsdag. Gammal, men hennes. Den första i livet. Morfar hade sagt: “Så du inte behöver vara beroende av någon. Så du själv kan bestämma vart du ska.”
“Mamma, bilen står på mitt namn,” svarade Alva lugnt.
“Och? Vi är ju familj!” Mamma röst blev gäll. “Olle har varit som en far för dig. Minns du när han hjälpte dig med matten i tionde klass?”
Alva mindes. Hon mindes hur han skrek åt henne för varje fel, hur han kastade boken i bordet när hon inte förstod direkt.
“Dum som en träskalle! Precis som din mamma!” brukade han säga.
Från badrummet hördes ljudet av en hårtork mamma gjorde uppenbarligen sig i ordning för något. Om fem minuter skulle hon komma ut, och samtalet skulle fortsätta. Det ville inte Alva.
“Jag ska tänka på det,” ljög hon och gick till sitt rum.
Men det fanns inget att tänka på. Bilen skulle hon inte ge bort. Däremot visste hon inte vad hon skulle göra härnäst.
Alva studerade sista året på universitetet och jobbade extra som engelskalärare. Pengarna var knappa, men det räckte för att leva.
Om man bortsåg från att “leva” innebar att bo i ett hem där varje steg hon tog diskuterades och kritiserades.
Olle hade kommit in i deras liv när Alva var elva. Mamma träffade honom på jobbet. Lång, med skägg, pratade självsäkert och mycket.
Mamma gillade det. Pappa var helt annorlunda tyst, eftertänksam. Efter skilsmässan flyttade han till Stockholm och ringde sällan.
Först försökte Olle. Han tog med godis, frågade om skolan, gick till och med på bio med henne några gånger. Alva tänkte då: “Kanske är han ändå okej.” Men det varade inte länge.
Så fort Olle blev helt insyltad i hemmet, förändrades allt. Han började befalla. Inte fråga, inte föreslå befalla. Som om Alva inte var husets dotter, utan tjänsteflickan.
“Gör te. Städa undan. Trampa inte. Smäll inte med dörrarna. Sänk volymen.” Listan med krav växte varje dag.
Och mamma… mamma blev Olles advokat. Varje klagomål han hade, tog hon genast upp och förstorade.
“Alva, Olle är trött från jobbet. Kan du inte gå lite lättare?”
“Alva, han har ju rätt. Varför ska du spela musik så högt?”
“Alva, tänk på andra.”
“På andra” betydade på Olle. För när Alva pluggade till tentor och bad dem sänka TV:n, brydde sig ingen.
“Det här är inte ett bibliotek,” svarade Olle. “Vill du ha tystnad, gå till ditt rum.”
Alvas rum var pyttelitet, en före detta förrådsgarderob. Där fick plats en säng och ett skrivbord. När hon gömde sig där, kändes väggarna kväva, luften tog slut. Men hon hade inget val.
Med tiden lärde sig Alva att vara osynlig. Kom hem när Olle sov eller var borta. Åt i köket när ingen var där. Deltog inte i familjesamtal.
Det fungerade tills bilhistorien började.
Nästa morgon knackade mamma på hennes dörr.
“Alva, är du vaken? Vi måste prata.”
Alva satte sig upp. Mamma hade på sig en ny klänning, uppenbart dyr. Håret var elegant uppsatt. Hon var på väg någonstans.
“Jag lyssnar.”
“Olle blev ledsen igår. Han trodde du skulle ge honom bilen direkt.”
“Varför trodde han det?”
Mamma satte sig på sängkanten och tittade ut genom fönstret.
“Alva, du förstår… Olle och jag ska gifta oss. Vi vill ha en fin ceremoni, bjuda in gäster. Och pengarna… du vet hur svårt det är nu.”
Alva teg.
“Olle behöver bilen för jobbet. Han har fått en ny position, mer ansvar. Måste åka runt mycket. Buss går inte.”
“Han kan köpa sin egen.”
“Med vad?” Mamma höjde rösten men behärskade sig. “Alva, vi är ju familj! Olle har gjort så mycket för dig…”
“Vad har han gjort för mig?”
Mamma tystnade. Letade efter ord.
“Han… han har ju varit som en far för dig. Hjälpt dig med läxorna…”
“Skrikit på mig, menar du.”
“Säg inte så!” Mamma reste sig. “Han försökte! Och du… du har alltid varit otacksam. Pappa bortskämde dig, det är problemet.”
Tystnaden låg tjock. Alva såg på sin mamma och kände henne inte igen. En gång hade de varit nära. En gång hade mamma försvarat henne, inte en främling.
“Jag ger inte bort bilen,” sa Alva.
“Då får du hitta någonstans att bo,” svarade mamma kallt och gick.
Alva satt kvar. Bröstet snördes samman, andningen blev tung. Hon hade aldrig trott det skulle komma hit.
På kvällen när Olle kom hem från jobbet, började dramat. Alva hörde deras samtal genom väggen.
“Nå, har du pratat med dottern?” frågade Olle.
“Ja. Hon vägrar.”
“Jaha. Då har vi varit för mjuka med henne.”
“Olle, hon är ung. Förstår inte.”
“När ska hon förstå? När hon själv blir mamma? Nej, Lotta. Om vi inte sätter ner foten nu, trampar hon på oss.”
Mamma svarade något, men för tyst för att höras.
“Lyssna nu,” fortsatte Olle. “Antingen ger hon mig bilen, eller så flyttar hon. Jag stannar inte där jag inte respekteras!”
“Men vart ska hon ta vägen?”
“Inte mitt problem. Hon är vuxen. Dags att stå på egna ben.”
Efter samtalet kunde Alva inte sova. Hon låg vaken och undrade: skulle mamma verkligen välja Olle?
Svaret kom två dagar senare. Mamma kom in med allvarlig min.
“Alva, Olle och jag har bestämt. Om du inte kan tänka på familjen, får du bo själv.”
“Mamma, menar du allvar?”
“Ja. Du jobbar, klarar dig.”
Alva såg henne länge i ö
