Felsteg
Nämen! Det kan väl inte vara sant!
Svetlina ryckte ofrivilligt till i ratten och var nära att köra rakt in i bilen bredvid sin egen lilla pärla på parkeringen. Den stora, mörka SUV:en som just passerade var omisskännlig. Hur skulle hon kunna ta fel på grannens bil, samma bil som hon varje morgon sett köra hennes pojkar till skolan?
Men bredvid Erik som Svetlina genast kände igen, de hade ju varit grannar i flera år satt inte hans fru, utan en helt främmande kvinna.
Nytrendig mössa, plutande läpparhär behövdes inga ord för att förstå vad det handlade om.
Jaha du, din rackare! Jaså minsann! Svetlina svängde ut från parkeringen efter Eriks bil och bestämde sig för att sådant här inte gick att låta passera.
I sann deckaranda, inspirerad av sina älskade kriminalromaner, lät hon en Volvo slinka emellan och lade sig sedan diskret efter. Eriks bil, ett rejält åbäke till kombi, var inte svår att hålla koll på. Dessutom kallade Erik själv alltid sin bil “ladan”. Den hade han ärvt efter sin far och tanken på att byta ut den var honom fullkomligt främmande. Det var ju arv…
Pappan hade Erik förlorat för drygt två år sedan, men sorgen höll honom fortfarande i ett järngrepp. Deras förhållande hade varit ovanligt nära, särskilt efter att Erik tidigt mist sin mamma. Erik var bara två år när hans unga, vackra mamma plötsligt föll ihop framför spisen, mitt i frukostbestyren, utan att svara på hans gråt.
Lille Erik grät så han knappt fick luft tills pappan, som glömt något hemma, kom rusande in och fann honom där ensam och förtvivlad. Ambulansen gick för sent mamman gick inte att rädda.
Det var ett knäckande slag. Eriks pappa hade boxats under yngre dar och visste precis hur det kändes när ett välriktat hugg fick all luft och allt ljus att försvinna. Hans egen sol slocknade den morgonen. Hennes hjärta, som aldrig klagat, slutade bara slå.
Att lämna bort Erik till sin mor eller svärmor vägrade pappan de bodde för långt bort och vägrade flytta in till honom för att hjälpa till med Erik. Hustruns moster, Elsa, som envist ville ta hand om pojken, fick samma svar.
Du är man! Du ska jobba och ordna ditt liv. Hur ska du klara dig med en liten grabb? Han behöver ögon på sig hela tiden! Hur tänker du?
Jag vet inte än, svarade Eriks pappa ärligt, alltid jordnära.
Låt mig ta Erik. Jag jobbar ju på förskola, han får tillsyn och du får lugn och ro
Vadå, lugn och ro?! Se honom så sällan som möjligt? Du bor nästan tusen kilometer bort. Nej, Elsa! Det är inte rätt. En mor har han mist, men jag är hans pappa och honom tänker jag inte ge ifrån mig. Vi klarar oss. På något sätt. Fråga inte hur, jag vet inte än.
Tänk på det. Elsa snörpte ogillande på munnen. En pojke behöver sin mamma. Du ska leta rätt på en kvinna, annars klarar du dig inte.
Han svarade inget, smekte bara Erik över håret där han låg och sov på hans arm, och förstod att ingen vinst fanns i gräl.
Lösningen kom, snabbt till och med, när pensionären Märta i huset bredvid erbjöd sig passa Erik under arbetsdagarna. Pojken började så småningom på förskola, och sakta fann far och son ro i sin lilla värld. Pappan ägnade all sin fritid åt Erik. Aldrig mer blev det någon kvinna för honom. Erik växte upp utan styvmor.
Märta, som aldrig bildat egen familj, kom att älska Erik som sitt eget barnbarn, och Erik besvarade henne med värme.
Är du min mormor?
Nej, Erik. Du vet ju vad dina mormödrar heter! Jag är din barnflicka.
Barnflicka? Är det som en mormor?
Nästan.
Men du älskar mig!
Väldigt mycket. Du är min favoritpojke!
Då får du också vara min mormor, visst?
Hur säga nej till ett barns innerliga önskan? Märta rådgjorde med Eriks pappa och avvisade bestämt betalning. Från den dagen hade Erik tre mormödrar, vilket tidigt väckte frågor.
Varför så många, Erik? pedagogerna undrade, när han ritade tre morsdagskort. Men när de förstod log de bara.
De pedagoger som själva var ogifta suckade i smyg djupt över Eriks pappa, men han tvekade aldrig kring att livet var hans och sonens att bygga tillsammans. Det fanns bara ett uppdrag: hans son.
Erik tog studenten, valde universitet och beklagade sig för Märta:
Flickor gillar aldrig mig.
Jaså? Vem stod och kysste sig med Anna-Lotta utanför mitt fönster då? log Märta.
Hon gjorde slut. Hon sa relationen saknade något. Men vad då? Berätta, mormor, vad är det för fel på mig?
Inget, Erik. Du är klok, vacker och har hjärtat på rätt ställe. Du har bara inte mött rätt tjej än. Hon är nära, bara du ser dig om i lugn och ro.
Märta hade rätt. Den som hjälpte honom med kursanteckningar, tysta, försiktiga Frida, vågade aldrig säga sitt hjärtas mening. Till slut fick Märta ordna så att Erik fick reda på känslorna i Fridas blick. På sitt karaktäristiska vis daskade Märta till honom med kärleksfull eftertryck:
Sluta trassla till det för flickan! Titta dig omkring. Flickor som Frida föds kanske en gång per sekel.
Bröllopet blev stillsamt. Eriks pappa tyckte de borde slå på stort.
Pappa, Frida vill inte, och jag vill inte göra hennes mamma obekväm. De har det blygsamt.
Kanske var det faderliga erfarenheter hans egen svärmor hade aldrig förlåtit honom för sin dotters bortgång. Sorgen låg kvar mellan dem, trots att han lade ner stor möda på att Erik skulle få kontakt med mormor igen. Efter hand blev Eriks somrar till bringar av gemenskap, ändå längtade han alltid mest hem till pappan.
Då förstod Erik: Minnet var både bittert och oförsonligt.
Jag hann aldrig säga allt till din mamma, Erik. Att jag älskade henne, hur mycket hon betydde Alltid hade man så bråttom Nu är det för sent. Om jag bara hade hjälpt till mer, varit närmare, kommit då du föddes Men jag tänkte bara på mig själv. Vad fick jag till slut? Detta är inget liv. När ens enda barn är borta Jag lever inte, Erik. Jag finns bara till.
Det här låg som en börda över Erik. Han mindes sin mamma mest från bilderna och berättelserna, det skrattande ansiktet som bara var vagt bekant men vars värme helt gått honom förlorad. Bara en gång, när han valde parfym till Märta, stannade han plötsligt och följde efter en helt okänd kvinna i varuhuset, så starkt var den bekanta doften. Först när han kom hem och pappan såg flaskan förstod han.
Din mammas favoritparfym Var hittade du den?
Sedan dess hade han alltid ett litet parfymflaska på hyllan en tunn tråd till kvinnan som gett honom livet.
Fridas mamma bemötte Erik först med reservation. Men efter en tids äktenskap tinade hon upp, så snart hon såg lyckan i dotterns ögon. En innerlig, god kvinna; Fridas lycka var hennes livs mening, och Erik motsvarade alla förväntningar.
Livet rullade på. Den lilla familjen höll ihop. Föräldrarna drömde om barnbarn, men Erik och Frida gick från specialist till specialist ingenting blev som de hoppats. Märta bjöd Erik på te och frågade rakt på sak.
Vad är det som är fel, Erik?
Allt, mormor Vi är båda friska, men inget fungerar. Frida gråter, vi grälar. Vad ska vi göra?
Ta det lugnt! Är ni så otåliga? Är ni inte redo att bli föräldrar så är ni det bara inte än.
Varför?
Varför gifte du dig med Frida, tror du? Var det bara för att få barn? Gillar du henne inte för den hon är? Det kanske är du det är fel på också.
Läkarna säger vi är friska.
Då får ni ha tålamod! Slappna av. Åk på semester och vänta. Det händer när tiden är rätt. Du fattar inte, Erik, att som man måste du orka hela familjen att vara stöttan och tryggheten. Och nu gnäller du som värsta pojken och gör Frida ledsen på köpet! Tror du det lätt för henne? Hon tror ju hon förstört ditt liv om hon inte kan få barn!
Hur vet du det?
Därför att jag varit där själv. Jag älskade en gång, men kunde inte få barn Då fanns inga undersökningar, ingen teknik. De sa det inte skulle gå och jag trodde dem. Han ville inte ens gifta sig förrän jag var gravid han älskade aldrig mig, det insåg jag först långt senare. Men vet du, jag är glad idag ändå. Tänk om vi fått barn vi hade ändå inte kunnat göra det barnet lyckligt.
Varför?
För att det är kärleken som avgör, inte bara barnet. Ni har kärleken, lyckan står på tröskeln. Bevara det. Resten kommer när det kommer.
Erik lyssnade till Märtas råd. Han tog sig samman, tröstade Frida. Inte var det lätt. Fadern stöttade, svärmor dolde sin oro och Märta upprepade samma mantra:
Ha tålamod, Erik! Ta hand om varandra och vänta!
Och under semestern, när hoppet nästan dött, vände det. Efter snart tio år tillsammans och inget Frida blev dåsig och sjuk, Erik satt orolig i väntrummet. När läkaren berättade ville han knappt tro det.
Ett barn? Hur då?
Och när Frida skrattgrät med fingret pekande på ultraljudsbilden förstod han: den lilla var deras.
Förstefödde kom till världen med råge. Fyra kilo och lite till, och lilla Frida kämpade tappert. Direkt efter förlösningen sa hon:
Jag kommer tillbaka för en till! Var så säkra!
Dottern, och sedan ännu en son, föddes på samma BB, med samma läkare. Naturen, som om den tagit igen för de åren, lät det nu rulla på. Tre barn enligt plan, till och med på utsatt dag.
När familjen växte blev pappans gamla trea för liten.
Erik, ni måste ha hus! Eriks pappa, omslingrad av barnbarn, tog beslutet. Vi bygger!
Tomten var snabbt funnen, men bygget drog ut på tiden. Kris på kris slog mot familjeföretaget, och Erik och hans far kämpade för överlevnaden bygget fick vänta.
Då steg Märta in igen.
Jag har funderat ni har två rum, jag har tre. Och nu är det för stort för mig. Flytta in till mig istället! Erik, du gjorde så fint när du renoverade åt mig förra året, det räcker i tio år till. Och din far får rum för sig, jag för mig, då kan jag laga mat, hålla ordning, och så är vi inte ensamma. Hälsan tryter lite, vet du, och ensamheten är inget vidare.
Flytten blev av. Frida tog hand om barn, hem och släktingar, och Erik jobbade dygnet runt för att rädda verksamheten.
Han lyckades men fadern orkade inte och höll tyst om sin sjukdom för att inte belasta sonen. I sitt sista samtal ordnade han pappren.
Lägenheten går till Märta när jag är borta. Det är ändå ni som får den sen. Hon har hjälpt oss mer än någon annan i världen. Du kallade henne mormor, men hon blev nästan som din mor.
Papp, det vet jag ju! Allt är rätt!
Fyra veckor efter att far gått bort föddes ännu en pojke. Lille Algot, döpt efter sin farfar, skulle växa upp utan att få träffa honom men med alla berättelserna från familjen stolt räta på ryggen varje gång han kallades vid hela sitt namn.
Livet tuffade vidare, med storm och solsken om vartannat. Barnaskaran bubblade av kärlek och värme så stor att det kändes som den kunde smälta hela Nordpolen.
Frida, utåtriktad till naturen, valde sina vänner noggrant, men på lekplatsen fann hon till sist en nära vän Lova. De var jämnåriga, båda älskade teater och böcker, båda med småbarn. Lova hade två livliga tvillingar som höll både henne och mormödrarna igång. Att prata med Frida blev Lovas andrum, ett skyddat rum för hemligheter ingen annan fick höra.
Lovas äktenskap var knepigt. Mannen var stilig och omtänksam men hade svårt att hålla sig till bara henne. Lova intalade sig att så var det med karlar i allmänhet, och klamrade sig fast vid den tanken för att orka. Barnen behövde ju sin far.
Så när hon såg Erik tillsammans med en okänd och påtagligt stilig tjej, drog hon genast slutsatsen att något var på tok. Och Frida borde få veta.
Eriks bil försvann in mot en restaurang i Vasastan som Lova kände väl. De hade ofta varit där själva, uppskattat maten och de jazzkvällar som brukade hållas där på helgen.
Medan Lova funderade på om hon skulle vänta in Erik eller sticka hem till Frida och slå larm, ebbade ilskan långsamt ut.
Ska hon gå till Frida och berätta att Erik, hennes man med fyra barn, är otrogen? Med en farmor som sviktat, Fridas egen mamma med dålig hälsa, och Erik som varit snällheten själv? Vem var egentligen tjejen? Kanske tillfällig? Och vad händer om Frida kastar ut honom och splittrar allt, för något som kanske bara var en missuppfattning eller snabbt är över, som hennes egna mans snedsteg? Barnen… allt på grund av en felslutsats?
Lova bankade irriterat i ratten och hoppade till av tjutande signalen som maken installerat för familjebilen.
Signalen samlade henne. Alla män är kanske likadana men är det en anledning att förstöra det Frida har?
Medan hon körde hem, förbannande varje bil som vinglade framför, behövde hon torka bort tårarna ibland.
Nej, Frida får inget veta från mig, tänkte Lova. Hon behövde inte mer sorg. Samtidigt visste hon: om någon sagt det rakt ut till henne själv skulle hon aldrig ha kunnat förlåta sin egen man. Rykten är en sak, visshet en helt annan. Då finns det ingen väg tillbaka; någon annan får nu alla de ord och gester som en gång varit ens egna. Och visst, tanken är tokig men varje ord är en milstolpe för lyckan. Tar man bort dem, sätter dem fel, så slingrar sig tillvaron, och vägen leder aldrig rakt igen.
Lova blev sittande länge i bilen på parkeringen innan hon lyckades samla kraft att gå hem till barnen och barnvakten, som hon för länge sedan lovat att släppa av.
Ett samtal från Erik överraskade henne.
Jaså? När? Javisst, Erik, vi kommer. Stort tack!
När hon lagt på blev hon förvirrad. Nyss hade hon sett honom med en annan, nu bjöd han in dem till firande? Hon visste att Erik och Frida hade bröllopsdag, och till och med köpt present, men de brukade aldrig fira med någon annan. Alltid reste de bort, bara de två.
Så klart tackade hon ja. Hur skulle hon kunna kalla sig vän annars?
Nytt klänning, nya skor, håruppsättning, fixad manikyr… Hennes make kommenterade beundrande:
Du ser dyster ut ändå. Snart firar vi vår årsdag också! Då ska jag minsann slå på stort!
Lova vände sig bort för att lägga på ett nytt lager läppstift.
Ja ja, en riktig fest, tänkte hon sarkastiskt.
Lokalen glänste. Blommor, fantastiska ljus, porslin, kritvita dukar. Frida häpnade över detaljerna medan hon tog emot gäster.
Erik, mina färger! Blått och silver! Så underbart! Frida kramade om Lova och bjöd henne följa med in på damrummet.
Lovas blick föll på ringarna på Fridas finger. Dyrbar kanske en blyg ursäkt från Erik.
På väg nerför trappen mot damrummet mötte Lova en kvinna i strikt dräkt och låga klackar, stilenlig frisyr och hajade till.
Du här?!
Ursäkta, känner vi varandra? kvinnan såg frågande ut.
Hon såg helt annorlunda ut än dagen på stan.
Vad gör du här?! väste Lova.
Bara Frida inte hörde, tänkte hon.
Jag jobbar. Kvinnan log så uppriktigt att Lova blev ställd.
Jobbar?!
Ja, jag är evenemangskoordinator. Det här är vårt första stora uppdrag. Tyckte ni dekoren blev fin?
Lovas fingrar domnade, där hon krampaktigt höll i kjolen.
Javisst Väldigt fint!
Vad glad jag blir! Erik var jättenervös för att vi inte skulle hinna. Jag ringde till och med in min man för att hjälpa till att ställa blommor. Jag får ju inte klättra på stegar längre.
Varför? klämde Lova ur sig.
Jo, jag är gravid! Fick veta det nyss! Läskigt är det. Har du barn?
Ja, två.
Är det svårt?
Väldigt och nu kände Lova hur värmen spred sig i fingertopparna och för första gången på veckan slappnade hon av. Men du, du klarar dig! Och vill du ha nummer till bästa barnläkaren, Frida har också fött alla sina barn där.
Hur många har hon?
Fyra!
Vilken lycka!
Just det!
Oj förresten, nu drar det igång där uppe! Kommer du?
Ja, alldeles strax
Lova gick med lätta steg upp mot festen igen. Hennes leende mot Frida var befriat från tvivel och missunnsamhet.
Frida! Kom nu! Där inne håller de redan på att gifta bort dig! Hör du? Kom, alla väntar!
Och hela kvällen, medan hon skålade för vännerna, tänkte Lova på hur lätt det är att rasera allt det viktiga. Ett enda ord, en felslut, en olycklig tillfällighet och så kraschar det som är värt mest. Ett felsteg, som hade kunnat kosta dem detta firande, Märtas lyckliga rop “Kyss bruden!” som ekade högst av alla i salen, och barnens skrallande hyllningsramsa
Ett felsteg, viskade Lova och drack ut sitt champagneglas, vände sig sen till maken. Är det bittert eller sött för oss, tro?
Bittert, Lova! Fortfarande bittert!
