Jag vill inte ha dina pengar! utbrast Linnéa, slängde de skrynkliga sedlarna på golvet och vände bort blicken.
Men det är ju dina pengar, svarade hyresvärden lugnt. Dessutom är det inte mitt fel att det blev så här. Och du får gärna sluta bråka, du väcker grannarna.
Linnéa gav kvinnan i dörröppningen en bitter blick, vände sig bort och gick mot trapphuset.
När hon klev ut ur porten svartnade det nästan för ögonen, och hon satte sig på en bänk utanför huset.
Hon lade ansiktet i händerna och grät, tyst och nästan ohörbart. Ångern över vad hon hade gjort gnagde inom henne:
Om jag bara hade vetat att allt skulle sluta så här, hade jag aldrig åkt på det där bröllopet!
*****
Linnéa, jag ska gifta mig! berättade väninnan Elin glatt i telefonen. Bröllop om en månad. Vigsel och allt! Kommer du?
Jag är så glad för din skull, Elin. Stort grattis! Jag vill verkligen komma, men Linnéa suckade tungt.
Men vad? Säg, vad är det som hindrar dig?
Jag vet inte om jag kan. Jag vill så gärna, men det är min katt Ture. Jag har ingen som kan ta hand om honom, och att ta honom med sig går ju inte.
Struntprat, Linnéa! Vi har känt varann sedan första klass, gått genom glädje och sorg ihop, och så tänker du inte komma till mitt bröllop? Vill du göra mig ledsen eller?
Jag menar verkligen inte att såra dig. Men bröllopet och vigseln är ju flera dagar
Tre dagar. Visst kan du ta ledigt från jobbet?
Det är inte bara jobb, det är Ture. Han kan inte vara ensam så länge. Han är så social, du vet. Och ingen av mina vänner kan ta hand om honom.
Det ordnar sig. Sök kattpensionat, eller så hjälper jag dig hitta någon. Du måste komma, Linnéa. Det här betyder så mycket för mig.
Efter samtalet gick Linnéa och grubblade. Hon ville inte göra Elin besviken, men Ture var hennes allt. Ensam hemma kunde han inte vara, och lämna honom på måfå var otänkbart.
Men efter mycket funderande bestämde hon sig. Hon kontaktade en kvinna, Birgitta Sandell, vars annons om kattpassning hon hittade på nätet. Birgitta hade fina referenser och bred erfarenhet från djurkliniken det avgjorde saken.
Linnéa hälsade på i Birgittas trea på Söder. Ett av rummen var en riktig kattlounge. Flera katter tassade omkring, och Birgitta själv utstrålade lugn och trygghet. Det kändes bra.
Det blir bara tre dagar, Ture. Snälla, stå ut, viskade Linnéa och smekte kattens huvud. Han strök sig mot hennes ben och tittade bedjande på henne.
Oroa dig inte, log Birgitta. Han får det bra hos oss.
Jag hoppas det. Här har du tusen kronor. Ring mig direkt om något händer?
Absolut, svarade Birgitta.
*****
Tre dagar gick fort. Linnéa var glad över Elins bröllop och hennes nya man kändes pålitlig. Men Ture fanns ständigt i tankarna. Hon ringde Birgitta varje dag.
Hej, hur går det för Ture? Sköter han sig?
Det är lugnt, Linnéa. Han äter, sover och gör vad han ska, svarade Birgitta vänligt.
Oroade hon sig i onödan? Något gnagde ändå, särskilt när Birgitta suckade tungt vid samtalet före Linnéas hemfärd:
Jag bara dubbelkollar att du verkligen hämtar honom som planerat? Folk händer ibland glömma säga till om de blir försenade, såg du…
Jag hämtar honom imorgon, precis som vi sa. Jag har längtat så.
När Linnéa rullade in i Uppsala igen, åkte hon direkt till Birgittas adress, med hjärtat i halsgropen.
Han är borta drog Birgitta tveksamt på orden när hon öppnade dörren.
Vad säger du?! Hur?!
Det var sånt oväsen från renoveringen i lägenheten ovanpå. Katterna blev skrämda. När jag skulle prata med grannen smet Ture ut i trapphuset. Jag hann inte stoppa honom.
Varför ringde du inte?! Varför sa du inget?!
Jag ville hitta honom själv. Det har hänt förut jag har alltid lyckats ta tillbaka någon katt. Men med Ture Jag lade ut annons på nätet, men ingen har hört av sig än. Men ge inte upp hoppet!
Hoppet?! Du lovade att han skulle vara trygg här!
Vill du ha pengarna tillbaka?
Nej, behåll dem! utbrast Linnéa, kastade tillbaka sedlarna och lämnade lägenheten.
Hon stapplade ut, satte sig på närmaste bänk och tårarna rann. “Varför åkte jag? Varför litade jag på någon annan med Ture?”
*****
Minnet kom över henne: den där kalla decemberkvällen för ett och ett halvt år sedan. Hon var på väg hem genom snön, längtade efter ett ledigt nyår, när en liten röd kattunge plötsligt dök upp ur mörkret och klev rakt i hennes famn.
Hon tog honom hem och hade aldrig ångrat det. Ture blev hennes bästa vän, hennes sällskap, hennes lilla familj.
Du borde skaffa en bra kille istället för att ta hem gatukatter, skämtade mamma när hon hörde om Ture.
Jag hittade en katt först, så killen får ta mig som jag är!
Linnéa brukade skämta med kollegorna att katter själva väljer när de vill bli hittade: “De kommer i snö och rusk, ser dig djupt i ögonen och tigger nästan: Det är så kallt ute. Kan jag följa med dig hem?
Med Tures intåg blev hemmet fyllt av päls, men också kärlek och värme. Han väntade snällt innanför dörren varje dag, spann i knät och smög in i sängen om nätterna.
Nu var han borta. Kanske för alltid.
Men Linnéa kunde inte ge upp. Hon engagerade volontärer, kontaktade djurhem och la ut annonser med gamla bilder på honom även om han hunnit växa och förändras.
Veckor blev till månader. Varje gång någon ringde om “en röd katt” vågade hon hoppas. Men varje gång var det fel katt.
Jag förstår, älskade vän, sa mamma på telefon. Men du får försöka gå vidare. Det finns många kattungar här på landet. En ny röd vän kanske?
Nej, mamma. Ingen annan är Ture.
Efter ett halvår insåg Linnéa att hoppet var ute. Hon bad bara att Ture skulle ha överlevt även om det inte var hos henne.
*****
Helgerna fördrev hon utomhus, promenerade genom Uppsala, smög runt sopstationer och innergårdar, letandes efter tecken. Hon trodde inte längre hon skulle finna Ture men hon slutade ändå aldrig leta.
En dag hamnade hon långt från hemmet, utanför ett djurhem i stadens utkant. Mamma har kanske rätt, borde jag ta hand om någon annan? tänkte hon, men slog snabbt bort tanken. Om Ture plötsligt dyker upp? Då känner han sig förrådd!
Just då mötte hon personalen från djurhemmet.
Vill du kika på våra katter? frågade kvinnan vänligt.
Nej, eller jo, varför inte, fick Linnéa ur sig.
Katt efter katt presenterades: Simon, Valter och fler. Alla fina, men ingen var Ture. Men just där inne, bland burarna, upplevde hon för första gången på länge en lättnad djurens blickar fyllde henne med stilla hopp.
Och där borta, i hörnet, har vi vår eremit. Han låter ingen komma nära sig, berättade kvinnan. Vi hittade honom för ett halvår sen, utmärglad. Han har fått stanna här, men det är ingen som får kontakt riktigt.
Hjärtat slog till i Linnéas bröst.
Kan jag få se honom?
Bakom gallret satt en röd katt, sittandes med ryggen vänd. När hon försiktigt ropade:
Ture? Är det du?
Katten vred långsamt på huvudet och såg henne i ögonen.
Ture! ropade Linnéa och gick närmare. Herregud, du lever! Känner du igen mig?
Katten låg stilla ett slag, tveksam mellan flykt och närhet. Men så kände han ändå igen henne, doften och rösten. Med tveka steg närmade han sig. När buren öppnades slungade han sig in i Linnéas armar.
Alla såg på dem: djurhems-personalen, djuren, molnen och till och med solen. För i sådana stunder vill alla le.
På vägen hem spann Ture som aldrig förr och jamade om sitt stora äventyr: Det var så skrämmande, och det var så tyst utan dig. Men nu har du hittat mig. Du släpper mig väl aldrig mer?
Nej, Ture. Jag släpper dig aldrig igen, viskade Linnéa.
*****
Livet lär oss, att även när hoppet verkar förlorat, kan kärleken och tålamodet föra oss samman igen. Och ibland måste vi våga släppa taget för att hitta hem både för oss själva och för dem vi älskar.
