Du far omkring i världen som en get
Vi ska göra stordåd, Matilda, du ska få se, Evelina viftade med armarna och satt på studentkorridorens fönsterbräda. Du hoppar in i konsultbranschen, jag tar marknadsföring, och så vips startar vi vårt eget företag. Allt ligger framför oss!
Matilda tittade upp från anteckningarna och skrattade, slängde bak den tjocka flätan.
Evelina, det är tenta om en vecka, och du bygger redan imperium.
Vadå, får man inte drömma lite? Evelina hoppade ner och slängde sig på den nedsuttna sängen. På riktigt, Matilda. Vi är ju inte som de andra hönorna i klassen. Vi är smarta, vi kommer att lyckas.
Matilda la ifrån sig pennan och såg på sin vän rufsig, med urtvättad t-shirt, men med ögon som glödde. Och, just då, trodde hon på henne utan tvekan.
Vi ska lyckas, det är jag säker på, sade hon tyst…
Tio år swishade förbi som en djup utandning…
Matilda kämpade sig fram genom de åren med en vilja av stål. Praktik på ett internationellt företag, sedan sömnlösa nätter inför rapporter, affärsengelska på morgnarna, mandarin på helgerna. Seminarier, konferenser, nya kontakter. Hon klättrade uppåt, skrapade armbågar och knän, men stannade aldrig. Vid trettio bar Matilda dräkter av italiensk ull, flög till Tokyo på förhandlingar och kunde inte minnas när hon senast gråtit av utmattning det fanns helt enkelt ingen tid.
Evelina träffade Viktor på tredje året. Han jobbade som bilmekaniker, luktade bensin och tittade på henne som om hon var den enda kvinnan i hela universum. På fjärde året blev Evelina gravid, på femte hoppade hon av universitetet. Drömmen om marknadsföringsbyrå försvann någonstans mellan dotterns första tänder och andra förlossningen. Nu var hennes imperium en trerumslägenhet i en förort till Malmö, där hon bestämde över kastruller, barnskrik och ständigt droppande kran.
De träffades fortfarande ibland men allt mer sällan.
Matilda tog med sig presenter från tjänsteresor: en silkesduk från Milano, ett set bergste från provinsen Yunnan. Hon tog fram bilder ur väskan, visade tempel i Kyoto, berättade om förhandlingar med japanska partners.
De säger aldrig något rakt ut, fattar du? Allt är antydningar, sidor och toner. Jag fick lära mig deras etikett i tre månader så jag inte skulle göra bort mig på första mötet.
Evelina nickade, snurrade på påsen med te och var tyst. Sedan suckade hon tungt.
Du har det bra. Men jag, Viktor är på jobbet hela tiden, pengarna räcker aldrig, och lilla Mikael tog hem virus från förskolan igen
Matilda visste aldrig vad hon skulle svara. Mellan dem hade det vuxit upp en mur av olika liv, olika språk, olika dofter hennes parfym för två tusen kronor mot Evelinas barnpulver.
På Evelinas födelsedag kom Matilda direkt från flygplatsen. Mörkblå kostym, klackar, frisyr fixad i businessloungen. Hon gled in i sällskapet, skrattade, berättade om nya projekt, fångade männens blickar och kvinnornas respekt.
Evelina satt i ett hörn
Klänningen var gammal, samma som hon hade på Viktors julfest för tre år sen. Håret uppsatt i enkel hästsvans, för det fanns inte tid till fönen Mikael hade varit bråkig på morgonen. Hon såg hur Matilda strålade i mitten av rummet, hur alla lyssnade på henne med munnen öppen, och inom sig växte något mörkt, bittert och klibbigt.
Det var inte avund.
Det var värre
Matilda gick ut i köket för att hämta vatten och stannade i dörren. Evelina stod vid fönstret, greppade ett vinglas och stirrade blint ut genom glaset.
Evelina, varför står du här själv? Matilda gick fram, rörde vid hennes axel. Kom ut, Nadja ska ta fram tårtan.
Evelina ryckte till och slängde av hennes hand.
Gå. De väntar på dig där ute.
Matilda rynkade pannan men ville inte ge upp. Hon slog upp ett glas vatten, tog en klunk och började försiktigt:
Jag har tänkt länge på det Jag ser att du saknar jobb. Vi har en ledig plats på mitt företag. Nybörjare, men med potential. Jag kan snacka med HR, du kan få praktik, och sedan
Glaset dundrade i köksbordet så att vin rann ut i en blodröd pöl.
Praktik? Evelina vände sig om, och Matilda backade av hennes ansiktsuttryck. Till mig? Praktik?
Evelina, jag vill bara hjälpa
Hjälpa? Evelina skrattade, men det var ett hårt, sprucket skratt. Hör du dig själv? Stora Matilda Bryggman sänker sig till sin patetiska barndomsvän och ska vara nådig. Tack för den godheten!
Du missförstår, Matilda försökte hålla sig lugn. Jag ser att du vill något mer, jag ville bara ge dig ett alternativ.
Har jag bett dig om det? Evelina gick mot henne, och Matilda steg omedvetet tillbaka. Du har blivit så annorlunda, Matilda. Förut var du normal, nu är du stolt, högdragen. Du ser ner på oss med dina Tokyo-resor och kostymer.
Det är orättvist.
Orättvist? Evelina skrek, någon stack in huvudet från vardagsrummet, men försvann snabbt. Är det rättvist att du visar upp ditt perfekta liv överallt? Varje dag på Instagram här är jag på planet, här är jag på konferens, här är min smoothie för femhundra kronor! Tror du det är kul att gå in och se allt?
Matilda blev så överrumplad att hon tappade andan
Jag delar med mig av min glädje, Evelina. Det är normalt.
Glädje? Evelina fnös. Du skryter bara! Du visar upp hur du är framgångsrik, och vi är misslyckade. Vanliga kvinnor i trettioårs ålder har familj, barn, men du? Far omkring som en get, utan vare sig man eller barn. Ett tomt skal!
Det där ordet högg till någonstans djupt, där hon var som mest sårbar.
Jag har jobbat hårt, Matilda fick knappt rösten att hålla sig stadig. Jag har slitit på nätterna medan du tittade på serier. Jag lärde mig språk när du kokade köttgryta. Det var mitt val och jag har rätt till det.
Sluta nu! Du gick över lik för att komma dit. Tror du jag inte vet hur du knuffade undan Maja på det där jobbet? Egoist! Hela livet har du bara tänkt på dig själv!
Matilda blev tyst och såg på vännen. På hennes darrande läppar, röda fläckar på kinderna, på den gamla bitterheten som nu fick sitt utlopp.
Och plötsligt blev allt klart. Klarare än någonsin, till nästan äckel.
Du hatar inte mig, Evelina, Matilda sa det lågmält. Du hatar dig själv. För att du inte vågade satsa. För att du gav upp. Och det är lättare att tycka att jag är hemsk än att erkänna att du var feg.
Evelina blev blek.
Gå!
Det gör jag, Matilda satte glaset på bordet och gick mot dörren. Hej då, Evelina. Och lycka till med ditt hemtrevliga liv.
Matilda tog väskan från hallen och öppnade ytterdörren. Kall regn piskade mot ansiktet, men hon rynkade inte ens på pannan, utan klev rakt ut i grådiset.
Hennes klackar plaskade mot det våta Malmö-asfalten. Den dyra kostymen blev blöt och klädde sig mot ryggen, mascaran rann säkert längs kinderna, men det spelade ingen roll. Matilda gick mot tunnelbanan och med varje steg blev det lättare att andas.
Underligt hon väntade på smärtan. Hon trodde att sorgen över femton års vänskap skulle komma flickan med de glödande ögonen på studentfönsterbrädan, deras gemensamma drömmar och planer. Men ingen smärta kom, bara en stilla, skamfylld lättnad.
Deras vänskap dog inte idag. Den hade vissnat långsamt, år för år, samtal för samtal. Varje gång Matilda delat sitt glädje, och fått tysta läppar tillbaka. Varje gång hon berättat om sina planer, och Evelina himlade med ögonen. Varje gång hon försökt lyfta vännen, men bara blivit neddragen.
Matilda steg ner i tunnelbanan och satte sig på ett ledigt säte, struntade i de blöta märken hon lämnade. Tog fram spegeln i väskan, stirrade på sitt ansikte mascaran rann, håret rufsigt, ögonen röda. Hon log och slängde tillbaka spegeln.
Imorgon skulle hon gå upp i gryningen, fixa håret, välja en ny dräkt och åka till jobbet. Livet slutar inte för att någon är avundsjuk
En månad senare blev Matilda kallad till VD. Hon klev in, beredd på vad som helst nytt projekt, kritik, eller ännu en förhandlingsrunda. Men Daniel Andersson räckte henne en pärm och Matilda bläddrade på första sidan.
Tjänst som regionchef för Asien.
Årskontrakt i Singapore.
Du förtjänar det, Matilda Bryggman, VD:n lutade sig tillbaka. Styrelsen har enhälligt valt dig. Avresa om tre veckor, hinner du förbereda dig?
Matilda såg upp från dokumenten och nickade.
Det hinner jag.
Hon gick ut ur kontoret med pärmen mot bröstet och tillät sig stå kvar några sekunder i den tomma korridoren. Utanför fönstret dalade november- solen över himlen i guld och rödstrimmor. Någonstans där ute, i förorten till Malmö, stod Evelina och lagade middag och klagade för Viktor över orättvisan i världen.
Och Matilda packade väskorna till Singapore.
Och aldrig, inte en enda gång, ångrade hon sitt val. Som man säger det är som man sår får man skörda.
