Hon heter Elin, och jag har en historia som jag burit på i många år. Kanske skulle det kännas lättare om jag fick dela den.
Min familj var aldrig ett föredöme för harmoniska relationer. Vi bodde i Örebro, och redan som liten såg jag hur vuxna släpade på gamla agg, skvaller, alkoholism och förödmjukelser. Mamma hade en syster – Ingrid. Hon hade en son, min kusin Håkan, som gifte sig med en kvinna som inte direkt var känd för sin trohet. Otron var ständig, grälen högljudda, och skilsmässan kortlivad, för de kom alltid tillbaka till varandra, som om de var fångade i ett giftigt mönster. De fick två barn, men kärleken växte aldrig där. Och moster Ingrid hade en svår alkoholism, hon höll aldrig länge på något jobb. Fylleperioder och uppsägningar – hela släkten hade gett upp för länge sedan.
En dag fick Håkans fru allvarliga problem med njurarna. När mamma och jag besökte mormor – Maj-Britt – berättade hon om kvinnans sjukdom. Mamma reagerade skarpt: ”Man bör tänka med huvudet, inte med det som sitter nedanför midjan.” Vi ryckte båda på axlarna och skulle ha glömt det. Men mormor var rak i ryggen och upprepade ordagrant vad mamma sagt till den sjuka kvinnan. Sedan exploderade allt.
Grålet hördes över hela grannskapet. Moster, full som en kastrull, gick till attack mot mamma och försvarade sin sonhustru som om hon vore hennes egen dotter. Vi gick därifrån utan att slåss. Men det som verkligen sårade kom senare – mormor tog Ingrids och hennes familjs sida. Hon slutade bjuda in oss, slutade ringa. Det var som om vi inte längre existerade. Medan mamma försökte hålla kontakten, så gjorde inte jag det. Då bestämde jag mig: jag ville inte ha något mer att göra med den här berusade släkten, eller med de som så lätt kunde stryka oss ur sitt liv.
Åtta år har gått. Mormor fyller snart åttio. Nyligen ringde hon mamma och bad om förlåtelse med gråt i rösten. Mamma förlät naturligtvis – det är ju hennes mor. Hon har alltid haft ett mjukt hjärta. Men jag… jag kan inte.
Nu växer min lilla dotter upp. Min glädje, mitt solsken. Mamma berättade om henne för mormor, och med darrande röst bad hon om en bild. Hon sa att hon drömmer om att se sin barnbarnsbarn, att hon ber varje natt för att få en chans att skåda henne, om så bara en sekund. Men jag vägrade. Kategoriskt.
Inte för att jag vill hämnas. Utan för att smärtan av sveket fortfarande sitter kvar. För jag minns fortfarande hur vi förråddes, hur mamma grät utan att förstå vad hon gjort för att förtjäna en sådan behandling. För mormor visste mig då: blodsband betyder inte alltid kärlek, ibland är det ett val. Och hon valde inte oss.
Jag vet inte om jag har rätt. Mamma säger: ”Bär inte på agg, Elin, hon är gammal och trött, hon vill bara få gå i frid.” Men inuti mig protesterar allt. Jag vet inte om chansen kommer igen, kanske är det redan för sent, men jag är inte redo.
Säg… skulle du ha förlåtit?
