Hon var aldrig ensam. En enkel svensk vinterhistoria Det grydde en sen vintermorgon i Stockholm. Fastighetsskötare skrapade ljudligt bort snö på innergården. Trapphusdörren slog igen gång på gång när stressade människor gick till jobbet. Katten Felix satt i fönstret på sjätte våningen och betraktade allt som hände där nere. I ett tidigare liv hade Felix varit ekonom och inget annat än pengar hade intresserat honom då. Men nu hade han förstått att det finns viktigare saker i livet. Nu visste han att det inte finns något dyrbarare än en varm blick, lite hjärtlighet och tak över huvudet. Resten kommer av sig själv. Felix vände sig om – på den lilla slitna bäddsoffan sov mormor Valborg, hans räddare. Katten hoppade ner från fönsterbrädan och lade sig vid hennes huvudkudde, tätt intill hennes gråa huvud med sin mjuka, varma päls. Felix visste – varje morgon hade mormor Valborg ont i huvudet, och han försökte göra allt han kunde. – Felix, du är verkligen en liten doktor, log mormor när hon vaknade och kände hans lilla kropp, – du fick bort värken igen, du är så duktig, tack, hur gör du egentligen? Felix svängde nonchalant med tassen, som om han ville säga att det där var ingen match; han kunde mycket mer! Just då hördes ett dovt morrande från hallen. Det var hunden Gustav som blev svartsjuk. Gustav hade varit mormor Valborgs trogna vän i många år. Varje gång han hörde okända steg i trapphuset gav han ifrån sig ett varnande skall så att alla visste att mormor Valborg var under tryggt skydd. Därför ansåg han sig vara husets herre. “Undra vem han var i förra livet? Byggmästare kanske, eller polis?” funderade Felix, “han är så högljudd, men det gör inget. Kanske har mormor verkligen trygghet med honom!” – Åh, mina älsklingar, vad skulle jag göra utan er, småskrattade mormor Valborg när hon mödosamt satte sig upp i soffan, – nu ska ni få mat, och sen tar vi oss ut en sväng. Och om pensionen kommer snart så köper jag nog lite kyckling. Ordet “kyckling” gav jubel i hela lägenheten. Katten började omedelbart trampa på soffdynan och spann högt samtidigt som han stötte sin stora panna mot mormors stela, artrosdrabbade hand. – Du förstår allt, din busiga katt, log mormor mjukt. Hunden gav ifrån sig ett skall som visade att även han hade förstått och tryckte sin stora, våta nos mot hennes knän. “Tänk, vilka levande själar vi har här hemma. Det blir varmare i huset av er, och hjärtat känns mindre ensamt,” tänkte mormor leende. “När jag dör, vad händer sen? Vem vet? Alla säger olika, och det är inte lätt att begripa. Men jag skulle vilja återfödas som katt, så att snälla människor kan ta hand om mig. Hund skulle jag nog inte orka vara – inte kan jag skälla så högt, jag är för tystlåten. Fast, vem vet. Men som katt skulle jag bli fin, mjuk och vänlig. Bara jag hamnar hos goda människor.” – Men oj då, skrattade plötsligt mormor Valborg till, – man får lustiga tankar på gamla dar. Det är så det blir när man blir gammal. Hon märkte inte hur katten, med ett leende under morrhåren, såg stolt på Gustav. Hon vill bli katt, inte hund. Nu kunde Felix läsa tankar, vilket också var en rätt bra bonus. Så kan det gå – det var den svenska vintermorgonen.

Det var en enkel historia, men hon var inte ensam.

Dagen grydde långsamt över ett vinterdystert Stockholm. Ute på gården hördes skrapandet av snöskyfflar när fastighetsskötaren varsamt röjde undan nattens snö.

Tungt slog porten igen, om och om, när folk rusade ut med portföljer och tunga vinterkappor mot bussar och tunnelbana.

Katten Sigge satt på fönsterbrädan, sex trappor upp, och betraktade storstadslivet under honom med samma lugn som en gammal filosof.

Förr i tiden, i sitt förra liv, hade Sigge varit ekonom och inget räknades så mycket som siffror och kronor; pengar var allt.

Men nu visste Sigge bättre. Han visste att det fanns ting i livet som betydde mer än balansräkningar en vänlig blick, ett varmt hjärta och tak över huvudet. Resten löser sig alltid.

Sigge vände sig om och såg på den gamla, nersuttna soffan där hans räddare, mormor Rut, sov tungt.

Han hoppade diskret ner och kröp upp till huvudänden, där han la sig nära hennes grå, tunna hår och lät sin mjuka päls smyga över hennes panna.

Sigge visste varje morgon värkte mormor Ruts huvud, särskilt när vinterkylan letat sig in genom springorna. Han gjorde sitt bästa, så mycket han nu kunde som liten katt.

Sigge då, du är min bästa lilla doktor, mumlade Rut när hon till sist vaknade av värmen och tyngden, alltid lyckas du jaga bort värken. Tack, min vän, hur gör du egentligen?

Sigge ryckte nonchalant på tassen, som om han ville säga att det där, det var ingen konst för en katt som honom. Han kunde mer än man trodde.

Men i hallen hördes ett missbelåtet buffande. Avundsjukan gjorde sig påmind det var Bamse, den gamla labradoren.

Bamse hade varit Ruts trogne vän så länge någon kunde minnas.

Han morrade och vaktade, och varje gång steg hördes vid entrén så ekade ett varnande skall genom lägenheten. Han höll koll på sin Rut, så skulle det vara när man är husets herre.

Undrar just vem han var förr, tänkte Sigge och såg på Bamse. Byggmästare? Pensionerad polis? Så högljudd och bestämd som han är… Nåja, tryggt känns det i alla fall!

Mina älsklingar, vad skulle jag göra utan er, mumlade Rut när hon, lite stel i benen, tog sig upp ur soffan. Jag ska fixa mat åt er och sen går vi en liten sväng ut.

Och får jag min pension nu i veckan, så köper vi en hel kyckling!

Ordet “kyckling” väckte allmän glädje.

Sigge började direkt trampa med tassarna på soffan och spann högt, samtidigt som han buffade sitt breda huvud mot Ruts magra, artrosvärkande hand.

Håhåjaja, du lilla snille, du förstår minsann varje ord, skrockade Rut och klappade Sigge över huvudet. Bamse skällde till för att visa att han också fattat och tryckte sin kalla, blöta nos mot hennes knä.

Det är själva livsglädjen, det här, tänkte Rut med ett leende. Det är så mycket varmare hemma när ni finns. Hjärtat blir mindre ensamt.

Ja, när den dagen kommer att jag reser vidare, vem vet vad som händer? Så många har teorier, men ingen vet säkert. Jag hade gärna velat bli katt i nästa liv, komma till snälla människor igen. Hund skulle nog inte passa mig, har inte rösten eller energin. Men som katt, då skulle jag vara snäll och tillgiven. Bara jag får komma till goda människor…

Jaja, fnös Rut för sig själv, vad är det för tankar man får när man blir gammal. Ja, ja, man blir väl mer filosofisk med åren.

Hon märkte knappt hur Sigge, med ett listigt leende under morrhåren, kastade en triumferande blick mot Bamse.

Hon vill bli katt, inte hund.

Sigge kunde nu läsa tankar, vilket ändå var en ganska fin extraförmån.

Så hade det blivit och inte var det så dumt ändå.