SLOG SIG GENOM ÖDET, EN SINGELDRÖM I STOCKHOLMS NATT
Min son, om du inte lämnar den där fräcka kvinnan, så ska du veta att du inte längre har någon mor! Den där Majken är minst femton år äldre än dig! sa mamma för hundrade gången, med rösten darrande av bestämdhet.
Mamma, jag kan inte, det går bara inte! Även om jag ville… fick jag fram till svar.
Jag hade en gång en flicka som hette Tindra, fjorton år. Ren som snö, tystlåten och så där ömt önskad att det värkte inuti mig. När jag lärde känna henne på en gymnasiedans på Södermalm, var jag arton. Jag föll handlöst för Tindra. Bara namnet var som ett väsande, lockande ljud i öronen.
Jag tog omvägar genom vänners vänners tips och fick bjuda henne på fika. Tror du hon kom? Inte alls! Jag blev som jägaren, smög runt, jagade numret till hennes hemtelefon, ringde och bönade om en träff. Till slut gav hon upp. Men bara om jag först pratade med hennes mamma och fick tillåtelse.
Jag stod där utanför Tindras port på Kungsholmen, svettig, röd om kinderna, orolig i hela kroppen. Hennes mamma, stor och leende, med glittrande skrattgropar, öppnade. Hon synade mig, men litade blindt ut en pojke kan man lämna sitt barn till i två timmar.
Tindra och jag promenerade i Vasaparken, fnissade och talade strunt i timmar. Det var oskyldigt, som barn på picknick. Så plötsligt sa hon:
Emil, jag har en pojkvän. Jag tror jag älskar honom. Men han är en riktig slarver, jag är trött på att komma på honom med andra tjejer. Jag har ändå lite stolthet. Kan vi inte försöka vara vänner? Vill du det?
Jag såg storögt på Tindra. Hon kunde vara isdrottning och ändå mjukna. Jag blev ännu mer trollbunden av henne.
Timmarna försvann, och jag ledde tillbaka Tindra till hennes mamma.
Med tiden gick det inte vara utan henne. Min egen mamma älskade henne den här lilla solen. Tindra kom ofta hem till oss, satt vid köksbordet med en kopp varm choklad och lät min mamma berätta om livets alla kvinnliga listor. Ibland glömde båda bort mig helt och hållet.
När Tindra fyllde arton började vi tala om giftermål. Ingen, varken våra föräldrar eller vi själva, tvekade. Bröllop till hösten, bestämt.
Sommaren kom, Tindra for ut till farmor i Småland och jag blev hemma på sommarstugan i Sörmland, hjälpte mamma med potatislandet.
En dag står jag och gräver i jordgubbslandet. Bakom mig, ur luften nästan, hör jag en röst:
Du unge man, har du lite vatten till mig?
Jag vänder mig om. Där står en kvinna, kanske 35 år, smutsig, tovigt hår och ögon som små eldar från norrländsk midnatt. Jag känner henne inte, det är ingen av våra sommargäster. Inte kan man säga nej till vatten. Jag fyllde en mugg knastrande kallt brunnsvatten och räckte över till henne.
Drick, varsågod.
Hon klunkade i sig och sade:
Tack, kära du! Trodde jag skulle torka ut. Jag har med mig lite körsbärslikör som tack. Kom igen, stig inte åt sidan.
Hon slank in en liten flaska i min hand. Vad ska man göra? Jag mumlade ett tack efter henne när hon svävade bort i kvällsdiset.
När kvällen kom satt jag själv och drack ur den medan mamma var på besök i stan. Hade mamma varit där, aldrig hade hon tillåtit det.
Morgon därpå, hon kommer igen. Vi pratade, hon hette Majken och bodde i närmsta byn. Jag bjöd in henne på te, hon hade mer av sin hemgjorda likör. Vi åt räkmackor och grönsakssallad. Plötsligt var flaskan tom, tiden bortslösad. Det som hände sedan, jag förbannar mig själv för; Majken tog mig fullständigt, som en kattunge mållös i hennes händer. Jag var virvlande vilse, kunde inte förstå vad jag kände längre.
När jag vaknar är Majken borta, istället står mamma där lutad över mig:
Emil, vad har hänt här? Vem har du varit med? Varför ser sängen ut som en älgfärd på vinteris? frågar mamma, ängsligt.
Jag kunde knappt röra på mig, huvudvärken skrek, kroppen darrade. Jag gick inte att förklara.
Framåt kvällen kom minnet tillbaka, och skammen över att svika förlovade Tindra brände igenom mig.
Men Majken försvann inte. Nästa vecka stod hon återigen vid trappan. Jag blev till och med glad att se henne; något saknades som bara hon hade. Mamma kom ut med hårda ord:
Vad vill du, kvinna?
Jag försöker rädda situationen:
Mamma, så möter man väl inte gäster? Alla kan behöva vatten.
Gäst? Det där är Majken från Hageby! Hela bygden viskar om henne! Hon drar runt, förför folk. Skam, skam, skam! Hon ska inte röra dig släng ut henne!
Mamma förstod inte, det var redan för sent. Något i Majkens eldiga likör tvingade mig fast vid henne, annat än min egen vilja. Det var inte kärlek men jag följde henne som en skugga. Tindra försvann ur tankarna.
Berättade jag för Majken om Tindra, svarade hon bara:
Äsch Emil, första förälskelsen, den går alltid över.
Bröllopet sprack.
Mamma berättade för Tindra allt.
Förlåt Emil, han vet inte vad han gör, han ränner raka vägen mot olycka. Du, Tindra, du ska hitta ditt egna liv, vänta inte, sa min mamma.
Tindra gifte sig och fick en dotter.
Min mamma, angelägen att rädda mig, gick till värnpliktskontoret och såg till att jag kallades till militärtjänst direkt. Förut hade jag uppskov. De skickade mig norrut i FN-tjänst. Jag kom hem med tre fingrar mindre på höger hand. Litet sår, men psyket vrålade fortfarande från norrskensnätterna. Ingen rädsla kvar, inget riktigt kvar av Emil heller. Majken väntade på mig, och nu hade vi en liten son.
Innan jag for hade jag lämnat mitt frö, nu stod han i dörren. I perioder drömde jag om fem barn, där snön gnistrade på åkrarna.
Mamma hatade ständigt Majken, men älskade Tindra, stickade sockor och små blommiga mössor till hennes dotter konstigt nog trodde hon bestämt att Tindras dotter var min. Jag hade inget mot det, men så var det inte.
Tindra hälsade på ibland, frågade försiktigt om mitt liv och mamma suckade djupt:
Ack du, Tindra! Emil är fortfarande med den där kvinnan. Han släpper aldrig taget, vad hittar han i henne?
Åren gick. Jag tog jobb norrut i Kiruna, Majken och tre barn med. Där föddes två till. För en sekund var min dröm om fem barn verklig. Men efter ett par år dog min minsta flicka av lunginflammation; norrlandsvintern var hård. Vi flyttade hem igen, där björkarna är mildare.
Ofta föll tankarna till Tindra. Saknaden bet. Jag fick hennes nummer av mamma, hon gav till och med adress, men sa:
Gå inte och rör om i hennes äktenskap, det är redan förbjuden mark.
Jag ringde. Direkt mötte vi upp. Tindra var vackrare än någonsin. Hon bjöd hem, presenterade mig som barndomsvän för sin make, som tryggt försvann iväg på nattskift. Lite bubbel, äpplen i en skål. Dottern hos mormor.
Så där. Hej, Emil. Jag har hört allt från din mamma. Men berätta själv, hur lever du? sa Tindra och såg mig rakt i själen.
Förlåt, Tindra. Det blev som det blev. Jag har fyra barn nu… mumlade jag.
Det måste du inte ändra på, Emil. Vi sågs, mindes ungdomen, det räcker. Ta hand om din mamma, hon mår inte bra av att oroa sig för dig, sa Tindra.
Jag såg henne, kunde inte slita blicken. Tiden hade skonsamt gått förbi henne. Samma glittrande leende, samma värme. Jag tog hennes hand, kysste den varsamt.
Tindra, jag älskar dig fortfarande. Som då, som nu. Men vårt skepp seglade rakt förbi. Allting går ju inte att skriva om. Förlåt, förlåt!
Emil, dags att gå nu. Det är sent, sa Tindra.
Men jag kunde inte bara gå. Känslor bubblade som islossningen i Dalälven, själen vibrerade vansinnigt.
…På morgonen gick jag tyst hem. Hon sov djupt.
Vi träffades i hemlighet i tre år till, tills Tindra flyttade med sin familj till förort och allt var slut.
Jag och Majken skilde oss när barnen vuxit. Mamma hade rätt. En vandrare stannar aldrig, hon trampade sönder mitt hjärta.
Hur mycket man än kokar vatten, så förblir det vatten.
Bara ett barn var mitt på riktigt den äldste sonen.
