*Hon ser verkligen bra ut. Och jag har slutat märka det*, tänkte Viktor.
Morgonen blev lika stressig som alltid. Lovisa hade gjort frukost och väckt Alma. Mannen ockuperade badrummet, så hon fick tvätta dottern i köket. Hon svepte av en kopp från bordet med handduken. Viktor kom springande till ljudet. Lovisa bad honom hålla Alma medan hon plockade upp skärvorna från golvet.
– Så där, allt klart. – Lovisa rusade för att klä på sig.
– Jag måste gå, du kan lämna Alma på dagis. Idag är det en viktig dag, sa hon redan från hallen medan hon drog upp stövelns dragkedja. – Jag ska presentera mitt projekt. Om det går bra får jag leda uppdrag, och då kommer mer pengar, erfarenhet och rekommendationer.
Hon tog på sig rocken, gav sig själv en kritisk blick i spegeln, snappade åt sig väskan och sprang ut. Viktor hann inte ens protestera.
Han åt upp sin macka med kaffe medan Alma stod bredvid och tittade.
– Vill du också ha?
Dottern nickade.
– Nej, inte nu, annars äter du inte gröten på dagis.
Vid ordet *gröt* gjorde Alma en förtretad min.
– Jag gillar också många saker inte. Som när mamma smiter hemifrån. Det verkar som om det inte går att ändra på. – Viktor ställde den tomma koppen i diskhon.
Det tog en evighet att dra på Alma de snurrande strumpbyxorna. Sedan letade han efter hennes vantar. De låg på elementet i köket. Svettig och med rufsigt hår lyckades han äntligen ta sig ut. Han lyfte upp Alma och sprang nerför trappan.
Han lämnade dottern till dagisfröken, men hon började förklara något.
– Förlåt, jag är sen, avbröt han och flydde skamset från omklädningsrummet.
Först när han satte sig i bilen kunde han andas ut. Han behövde en minut för att samla sig efter morgonstressen innan han körde till jobbet.
På vägen tänkte han på hur skönt det var när Lovisa stannade hemma. Han kunde lugnare gå till jobbet och komma hem till en städad lägenhet med doften av middag. Ingen stress. Nu var allt bråttom. Nej, så här kunde det inte fortsätta.
Många kvinnor skulle vilja vara i hennes ställe och vara hemma. Men hon ville ha självständighet, en karriär. Varför gifte hon sig då? Hon kunde ha fokuserat på jobbet direkt. Han måste få henne att lägga av. Hade de inte pengar nog? Viktor beslöt att prata med henne ikväll. Humöret ljusnade genast.
Arbetet distraherade honom från morgonens missöden. Efter lunch kom ett sms från Lovisa: hon skulle bli sen och bad honom hämta Alma.
Där kom det. Han hade tänkt träffa vänner på puben. De sågs ju så sällan. Humöret sjönk igen.
På kvällen stekte Viktor potatis när Lovisa kom hem, nöjd och med glänsande ögon. Utan att ens ta av sig jackan gick hon in i köket.
– Tänk dig, min presentation blev en succé! Jag blir projektledare! Grattis mig. – Hon ställde sig på tå och räckte fram kinden för en puss. Viktor kysste henne snabbt.
– Är du inte glad för min skull? – Lovisa märkte hans nedslagna min.
– Jo, jätteglad. Fantastiskt! Min fru bygger karriär. Hon får ansvar för ett projekt. Ingen tid kvar för mig och dottern. Allt är perfekt! – sa Viktor sarkastiskt.
– Vad är det med dig? Är du avundsjuk för att jag fick jobb och lyckas, medan du bara är en vanlig chef?
– Vad har avund med saken att göra? Du ser Alma bara på morgnarna och i helgerna. Snart känner hon inte igen dig. Har du inte pengar nog?
– Skrik inte. Du tänker inte på henne, utan på dig själv. Jo, jag kommer tjäna mer än du. Och det gör dig arg. Förstår du inte? Jag vill göra det jag älskar, inte sitta hemma. Vill se bra ut. Det var sådan jag var när du blev kär i mig. Eller?
Viktor blev tyst. Det var sant.
– Men det var då. Nu har vi en dotter. Och hon behöver en mamma, sa han.
– Hon behöver en pappa också. Män gillar att lägga allt på kvinnor och skylla på dem. Så nu kan du ta hand om vårt barn, kontrade Lovisa.
Grälet blev högljutt. Ingen gav sig. De lade sig förnärmade, vända bort från varandra. Men i sömnen lade Lovisa handen på hans bröst, och han täckte den med sin. Där, i drömmen, älskade de varandra fortfarande.
Nästa morgon steg Viktor tidigt upp, hoppades kunna smita iväg först. Men Lovisa hade redan gjort frukost och väckt Alma. Han suckade och gick att raka sig. Och allt upprepades: kaffet rann över, Alma fastnade i strumpbyxorna, och Lovisa stod redan klädd i dörren.
Viktor ropade att han inte kunde hämta Alma idag… Men svaret var en smällande ytterdörr.
– Fan! – svor han och slängde skjortan på sängen.
Det var inte så han föreställt sig familjelivet. Hans mamma jobbade inte, hon väntade på pappa, lagade mat, hjälpte honom med läxorna. Inga gräl, inga bråk. Varför var det inte så här?
På jobbet kom Margareta fram till honom. De hade en kort men intensiv affär en gång, innan han träffade Lovisa. Eller rättare sagt: det var Lovisa han lämnade henne för.
– Vad är det med dig på sistone? – frågade hon.
– Vadå? – Viktor hällde upp pulverkaffe i en mugg.
– Butter och missnöjd. Är vardagen inte så rolig som du trodde?
– Vad menar du? Allt är bra med Lovisa. Bara… hon började jobba, och vi har inte vant oss än. – Han hällde på kokande vatten och tittade på Margareta.
Hennes läppar, målade med röd läppstift, log förstående. Hon såg fantastisk ut, som från en modeblad.
– Du är alltid upptagen. Om du vill kan jag hjälpa till, erbjöd hon.
– Hur?
– Jag kan hämta Alma på dagis. Ta henne hem till mig, och du hämtar sen. Du har inte varit hos mig på länge. – Hon lutade sig närmare. Hennes blick lockade och lovade paradis. – Jag är inte så svår som din fru. – Hennes hand strök mot hans skjortkrage.
Viktor tog henne om handleden och sänkte armen. Han såg för sig hur Alma skulle berätta för Lovisa att *tant Margareta* hämtat henne…
– Nej tack. Mellan oss är det slut. Vi har en överenskommelse. Jag måste jobba. – Med kaffemuggen lämnade han pausrummet.
På kvällen kom Lovisa sent igen. Ingen bråkade, men ingen sa något. Lovisa förstod vad Viktor störde sig på, och vart det här skulle leda. Hon ville inte förlora honom. Men hon älskade sitt jobb. Nattetid försökte hon omfamHon vände sig om och viskade “Förlåt” innan hon somnade, och Viktor kände hur hans ilta smälte bort medan han lade armen om henne.
