Hon sa ”ja”
Gunilla Margareta stod vid fönstret och såg sin granne hänga upp tvätt på balkongen mittemot. Morgonljuset föll mjukt över hennes gråa hår, prydligt uppsatt i samma frisyr hon burit i fyrtio år. I handen skakade en kopp kallnat te.
– Gunilla, står du där igen? hörde hon Erik Gustav ropa bakom sig. – Frukosten blir kall.
Hon vände sig inte om. I fönstret såg hon hur han rättade till skjortkragen. Sjuttiotre år men fortfarande noga med sitt utseende. Håret tunnare men välkammat. Byxorna pressade, skorna blanka.
– Jag hör dig, Erik, svarade hon lågt.
Han kom närmare, ställde sig bredvid.
– Vad funderar du på?
– Inget viktigt. En underlig dröm bara.
Gunilla ställde ner tekoppen på fönsterbrädet. I drömmen var hon ung, kanske tjugofem, klädd i en vit klänning framför spegeln. Och bredvid henne stod hennes mamma, ordnade med slöjan, viskade något ömt. Hon vaknade med tårar i ögonen.
– Vad var det för dröm? Erik Gustav tog henne om armen, vände henne mot sig.
– Vår bröllopsdag. Men inte som det var – något vackrare.
Han rynkade pannan.
– Vad menar du? Vårt bröllop var fint.
– Ja, det var det, sa Gunilla Margareta, men rösten lät trött.
Deras bröllop ägde rum på rådhuset, sedan åt de middag på en liten restaurang – bara hon, Erik Gustav och hans vän som vittne. Klänningen köptes färdig, grå och praktisk. På bilderna log hon, men ögonen såg tomma ut. Som om det inte var hennes ansikte.
– Kom och ät nu, sa Erik Gustav. – Annars blir du sen till jobbet.
Gunilla Margareta hade arbetat på biblioteket i trettio år. Läsesalen, bokutlåningen, katalogkorten. Tystnad och lugn. Först protesterade Erik – varför behövde hans fru arbeta? Han kunde försörja dem. Men hon stod på sig. Hon ville vara bland människor, bland böcker. Hemmet kändes ibland kvavt.
Frukosten åts under tystnad. Erik Gustav läste tidningen, kommenterade nyheterna då och då. Gunilla Margareta åt havregrynsgröten, försjönk i sina tankar. Ute började det regna.
– Vi hälsar på Gustav ikväll, sa han utan att lyfta blicken. – Han ringde och bjöd på middag.
– Bra.
– Lovisa har säkert lagat något gott. Du vet hur hon anstränger sig.
Gustav var deras enda son. Gift i tre år med Lovisa, en tystlåten och hembygd kvinna. Gunilla Margareta tyckte om sin svärdotter, men möten med de unga påminde henne om hennes egen ungdom, som försvunnit så obemärkt.
På biblioteket gick dagen som vanligt. Besökare kom och gick, hon lämnade ut böcker, tog emot dem, ställde tillbaka dem på hyllorna. Vid lunchrasten satte hon sig i ett hörn av läsesalen, öppnade en diktsamling. En rad träffade henne: ”Och lyckan var så nära, så möjlig…”
– Gunilla Margareta, får jag störa? En yngre kollega, Elin, vinkade till henne.
– Naturligtvis. Vad är det?
– Jag vet inte vad jag ska göra. Olle har friat, men jag tvivlar.
Elin satte sig bredvid, vred nervöst i en näsduk. Röda ögon – hon hade gråtit.
– Varför det? Älskar du honom inte?
– Jo! Så mycket. Men mamma säger att han inte passar mig. Att hans jobb är dåligt, inga framtidsutsikter. Medan Viktor Persson har eget företag, han är också intresserad.
Gunilla Margareta såg på flickan. Tjugotvå år, vacker, hela livet framför sig. Och samma val som hon en gång själv stått inför.
– Vad säger hjärtat?
– Hjärtat… Elin snyftade. – Hjärtat vill ha Olle. Men mamma har väl rätt. Man måste tänka med huvudet, inte hjärtat.
– Elin, Gunilla Margareta tog hennes hand. – Vet du vad jag ska säga? Att tänka med huvudet är klokt. Men om man aldrig lyssnar på hjärtat – då ångrar man sig resten av livet.
– Tror du det?
– Ja. Inte bara tror – jag vet.
Efter jobbet gick Gunilla Margareta inte hem direkt. Hon promenerade genom parken där hon varit på sin ungdom. Här träffade hon och Erik Gustav varandra första gången. Han var i armén då, på permission hos föräldrarna. Ståtlig, snygg, i uniform. Alla tittade på honom.
Och hon? Hon var förälskad i Emil Lundgren, grannpojken. Emil studerade, skrev dikter, spelade gitarr. På kvällarna satt de på en bänk utanför huset, han läste sina dikter för henne. De planerade sitt liv tillsammans.
Men mamma var emot det.
– Gunilla, är du inte klok? sa hon. – Den där Emil, vad har han? Ingen ordentlig inkomst. Medan Erik Gustav är en seriös man, har en framtid. Han kan försörja dig och era barn. En pålitlig människa.
– Men jag älskar honom inte, mamma!
– Du kommer att göra det. Kärleken växer med tiden. Kärlek är inte det viktigaste i ett äktenskap – respekt och förståelse är det.
Erik Gustav uppvaktade henne enträget. Blommor, bio, allvar i tonen. Emil däremot… Emil var en romantiker. Han trodde att kärlek räckte, att allt annat skulle ordna sig.
Gunilla Margareta plågades, visste inte vad hon skulle göra. Å ena sidan mammas rationella argument, å andra sidan hennes brinnande kärlek till Emil.
Det avgörande samtalet skedde en höstkväll. Erik Gustav kom officiellt och begärde hennes hand. Han satt i deras lilla vardagsrum, pratade med mamma om framtiden, om hur han skulle försörja en familj. Gunilla Margareta stod vid fönstret, såg ut i gården där Emils silhuett stod under en lykta. Han väntade på henne, som alltid.
– Nå, Gunilla, vad säger du? vände sig Erik Gustav till henne.
Mamma såg på henne, bönfallande – säg ja, snälla.
Gunilla Margareta tittade ut genom fönstret. Emil stod kvar under lyktan, tände en cigarEmil stod kvar under lyktan och väntade, men när hon sa ”ja” till Erik Gustav vandrade han långsamt därifrån, och Gunilla Margareta förstod i det ögonblicket att hon valt tryggheten framför kärleken – en förlust hon skulle bära livet ut.
