Hon fick min svärmor på fötter igen. Men jag var arg, för jag hade inte hunnit rensa landen.
Vad gör du här? Svärmor stod mitt bland rabatterna och ropade högt. Något så skamligt har aldrig hänt här förut. När jag hade sju barn behövde jag minsann inte gömma mig bakom någon unge och inte ett enda ogräs!
På hennes gapande samlades grannarna kring staketet som skator, ivriga att diskutera allt de hört. Med deras blickar på sig tog svärmor tillfället i akt och fortsatte utan att spara på orden. Jag blev alldeles stum. När hon äntligen tystnade för att hämta andan, sa hon högt så hela grannskapet hörde:
Jag sa inte ett ljud. Jag gick lugnt förbi henne, höll barnet tätare intill mig, och gick in. Väl inne packade jag tyst ner allt svärmor behövde till kvällen och morgonen i en särskild låda. Utan att vika dem rullade jag ner min sons och mina kläder i väskan. Jag gick ut ur huset utan att säga henne ett ord.
Tre dagar senare ringde svärmor:
Vad gjorde du med allt som professorn lagt dit? Jag bad grannen köpa lite, men hon sa att en burk var dyr som attan. Och de andra, de med utländska etiketter, dem vågar ingen ens röra. Så vad ska jag göra nu? Du gick din väg, blev sur för något, och nu ska jag lämna jordelivet helt ensam?
Jag svarade inte. Jag stängde av telefonen och tog ut sim-kortet. Mer kunde jag inte ta. Jag hade varken fysisk eller psykisk ork kvar.
För ett år sedan, strax innan min son föddes, tappade min man kontrollen över bilen på en isig väg utanför Uppsala. Det är bara som i en dimma jag minns hur jag tog farväl, hur ambulansen kom och innan det hunnit bli morgon blev jag mamma Ingenting hade någon betydelse längre. Allt kändes tomt och värdelöst utan min älskade make. Jag matade och vyssjade min son liksom i sömnen för det var vad jag blivit tillsagd.
Jag vaknade först till när telefonen ringde.
Din svärmor mår dåligt. Hon lär inte överleva sin son länge.
Jag bestämde mig på studs. Jag avskrev min lägenhet i Stockholm och sålde den direkt. En del av pengarna investerade jag i ett mindre hus på landet, så att min son skulle ha något eget när han blir stor. Och så åkte jag ut till svärmor för att ta hand om henne.
Det året levde jag inte jag överlevde bara.
Sömnen var det knapert med, för både svärmor och mitt lilla barn krävde min vaka. Min son var orolig, och svärmor behövde ständig omsorg.
Tur var att jag hade sparade pengar. Jag kontaktade landets bästa läkare så att de skulle komma och undersöka henne. Jag köpte ut allt som skrevs ut, och till sist kom svärmor tillbaka till livet. Jag började rulla henne genom huset, sedan runt gården. Till slut var hon stark nog att gå själv och sen
Jag vill inte veta av henne mer. Hon får lära sig själv det hon behöver för att hålla sig frisk. Åtminstone var jag nog vis att inte lägga alla pengarna på henne. Jag flyttade med min son till vårt nya lilla hem. Aldrig hade jag trott det skulle bli så här.
Jag trodde jag skulle hitta gemenskap med min mans mor, kanske bli som en dotter för henne då jag själv är föräldralös. Men nu är jag ensam ändå. Det enda jag nu vill ge min son, är lärdomen att inte alla förtjänar vänlighet. Vissa bryr sig mer om ogräset i grönsakslandet än om människorna runt sig.
