Det finns saker som inte går att förstå, inte ens för någon med livserfarenhet. Varför blir vissa klokare med åren, medan andra bara mer fräcka? Varför väcker godhet hos vissa inte tacksamhet, utan en vilja att utnyttja? Denna historia är ingen påhitt, utan en bitter sanning. Historien om min sommarstugegranne, Astrid Lindgren. En kvinna i hög ålder, med ett gott hjärta och, som det visade sig, en tragiskt naiv själ.
Hon bor ensam i ett småhus i förorten till Uppsala. Huset är inte nytt, men mysigt och välskött. Bredvid står en prydlig tvåvånings friggebod, som hon brukade hyra ut. Före pandemin hade hon stadiga hyresgäster: studenter, arbetare, eller bara människor som sökte tillfälligt boende. Men de senaste åren har det stått tomt merparten av tiden, eller så har någon bott där en månad eller två.
En dag ringer hon mig, med glädje i rösten:
“Elin, skicka ingen hit nu, jag har redan hittat hyresgäster! Ett ungt par, så artiga, de kommer från landet. De säger att de flyttat till stan för att hitta arbete, har inga pengar eller mat, men lovar att betala så fort de fått jobb.”
Jag blev osäker. Något i hennes berättelse kändes konstigt, men jag ville inte blanda mig. Så jag ryckte på axlarna och lät det vara. Men en vecka senare ringde Astrid igen, den här gången gråtande.
Som det visade sig hade grannen tipsat om dessa två — “snälla ungar som letar boende.” De kom med ryggsäckar, påstods att deras bror skulle komma med resten av deras saker. Ingen mat, inga lakan, inte ens en kopp. Astrid tyckte synd om dem. Hon släppte in dem. Gav dem allt de behövde: filtar, tallrikar, kastruller, till och med tre burkar köttbullar hon hade i skafferiet — “för att klara sig fram till dess.”
De lovade att brodern skulle komma om en vecka, med både deras saker och pengar. Dessutom hade de nästan fått jobb — hon i en livsmedelsbutik, han på en byggarbetsplats. Allt lät för bra för att vara sant.
Ett par dagar senare berättade “frun” att hon börjat provjobba i butiken, att allt gick bra och att hon snart skulle få sin första lön. “Mannen” hade åkt hem till brodern i Dalarna för att hämta deras saker.
En vecka gick. Ingen man, ingen fru. Telefonerna svarade inte. Först oroade sig Astrid, ringde varje dag, undrade om något hänt. Men på tredje dagen slog sanningen henne som en kall vind: hon hade blivit lurad. De hade bedragit henne utan pardon.
Detta par hade bott i hennes friggebod en vecka, ätit hennes mat, använt hennes saker, värms av hennes el — och sedan försvunnit. Det var en noggrant planerad bluff. De sökte ensamma gamla människor, utnyttjade deras godhet och fick allt gratis på en vecka.
Det som gjorde mest ont var inte maten eller sakerna, utan hennes tillit. Att hon, vid 73 års ålder, fortfarande inte kunde skilja på ärlighet och bedrägeri. De slog mot det som värkte mest — hennes mänsklighet. Hon trodde verkligen att hon hjälpte, att hon gjorde en god gärning. Men det hon fick tillbaka var tystnad och tomma kastruller.
Så säg mig: är det verkligen bara “giriga hyresvärdar” som vill dra in tre skinn på hyresgästerna? Eller finns det också de som från början kommer med avsikten att lura? De som medvetet söker upp gamla, ensamma, godtrogna människor — och utnyttjar deras svaghet utan att blinka.
Astrids historia är en påminnelse. För oss alla. Att godhet inte får vara blind. Att tillit inte är samma sak som naivitet. Och att även de snällaste hjärtan måste kunna säga “nej.” Särskilt till dem som kommer med tomma händer och söta ord.
