Självklart är det bara mitt fel! min väns syster gråter otröstligt. Jag hade aldrig kunnat ana att det skulle bli så här! Och nu vet jag inte ens hur jag ska bära mig åt. Jag har ingen aning om hur jag ska reda ut allt det här utan att tappa ansiktet.
Min syster gifte sig för några år sedan.
Efter bröllopet bestämdes det att de nygifta skulle bo tillsammans med mannens mamma. Min mamma har en stor trea i Vasastan och har bara en son.
Jag behåller ett rum och resten får ni! sa svärmor. Vi är ju vettiga människor allihop, så jag tror vi kommer klara detta fint. Vi kan alltid flytta! sa min systers blivande man lugnande. Det är värt ett försök att bo ihop med mamma under samma tak. Fungerar det inte kan vi alltid hyra något eget…
Sagt och gjort. Men det visade sig vara betydligt svårare än väntat att leva tillsammans. Både svärdottern och svärmor försökte verkligen hålla sams, men dag för dag blev det allt mer spänt mellan dem. Småretligheter samlades på hög och då och då brast det mellan dem, och till sist grälade de oftare än de pratade.
Du lovade att om det blev ohållbart mellan oss och din mamma skulle vi flytta till något eget! grät min syster uppgivet till sin man. Men vadå, ska vi packa väskorna för småsaker? log maken överlägset. Det är inget att hetsa upp sig för, det här är bagateller!
Ett år efter bröllopet gick min syster på föräldraledighet, och en tid senare födde hon en frisk pojke.
Barnbarnets födelse råkade sammanfalla med att svärmor precis slutat på sitt gamla jobb och ännu inte hittat något nytt, eftersom arbetsgivarna var tveksamma till att anställa någon i hennes ålder. Plötsligt satt min syster och svärmor fast med varandra i lägenheten dygnet runt, ingen av dem hade någonstans att ta vägen. Stämningen hemma blev allt mer tryckt för varje dag.
Min systers man ryckte mest på axlarna åt bråket mellan kvinnorna, eftersom han nu var den enda med en inkomst.
Vi kan inte lämna mamma själv nu när hon står utan pengar. Jag kan varken betala hyra för en egen lägenhet eller försörja mamma. När hon får jobb så kan vi fundera på att flytta!
Men min systers tålamod tog slut innan svärmor hittade något nytt jobb. Hon packade sina och sonens saker och flyttade hem till sin mamma i Sundbyberg. När hon gick sa hon till sin make att hon aldrig mer tänkte sätta sin fot i svärmors lägenhet. Om han brydde sig om sin familj fick han faktiskt göra något åt situationen.
Hon var säker på att maken skulle vilja ha tillbaka sin familj, men där misstog hon sig grundligt.
Nu har det gått över tre månader sedan min syster flyttade, och maken har inte ens försökt få hem henne. Han bor kvar hos sin mamma, jobbar hela dagarna, har videosamtal med sin fru och son på kvällarna och hälsar på dem hos sin svärmor på helgerna.
Paret lever i något slags särboförhållande.
Mannen får uppmärksamhet från två kvinnor samtidigt; dessutom tycker hans mamma synd om honom eftersom “den där gnälliga hustrun” har lämnat honom, och han slipper dessutom ta hand om barnet på heltid. Han tycker säkert att han har dragit vinstlotten. Svärmor med.
Min syster däremot, hon ångrar sig djupt och mår dåligt över hur det blev. Hon älskar sin man trots allt, även om hon vet att han beter sig illa.
Vad hade du förväntat dig när du drog därifrån? svarar hennes man när de pratar. Du kan flytta tillbaka om du vill.
Det verkar inte som att maken har några planer på att lämna sin mamma och hyra något eget. Och min syster, som är föräldraledig, har förstås inte råd att göra det själv.
Är detta slutet för familjen?
Vad tror du: Finns det någon chans att min syster kan återvända till svärmor utan att skämmas?
