Hon kom inte hem… För hon kunde inte längre.
Han kom hem från sin tjänsteresa lite tidigare än vanligt – klockan var halv sju på kvällen. Lägenheten låg i en underlig, oroväckande tystnad. Intet ljud. Ingen doft av mat. Inget av hennes vanliga: “Är du hemma? Jag fixar mat direkt.” Han gick genom alla rum. Kollade badrummet, toaletten. Spisen var kall. Vattenkokaren tom. I kylen stod matlådor prydligt uppradade – allt färskt, hemgjort. Men husets fru fanns inte där.
“Var håller hon hus?” tänkte han argt och ringde hennes nummer. Det ringde, men ingen svarade.
“Okej, jag äter först. Sen får vi se.” Han slängde telefonen på soffan och satte sig vid köksbordet.
En timme gick. Halv åtta. Han ringde igen. Fortfarande inget svar. Misstankarna började gro.
“Har hon fått en älskare kanske? Den jäveln… Jag slituter mig på Norden, skickar pengar hem, och hon åker runt i bilen jag köpte åt henne. Jag lärde henne köra, för fan! Körde barnen, handlade, och nu när ungarna är stora, ska hon väl roa sig. Vänta bara, jag ska…”
Han kom ihåg hur han skällde på henne för varje repa på bilen, bestämde vilken affär hon skulle handla i, när hon skulle klippa sig, vilken hårfärg hon skulle ha. Och hon jobbade inte ens – han hade insisterat på att hon skulle sköta hemmet och barnen.
“Och nu är den otacksamma slyngeln ute och roar sig. Jag ska ge henne stryk så hon lär sig, hon ska sitta hemma som hon ska.”
Hissen surrade. Han rusade till dörren, kollade titthålet – inte hon. På hallväggen hängde bilnycklarna. Så hon var hemma? Hade hon gått ut till fots? Ännu värre…
“Har hon verkligen vågat? Rymt?”
Han sprang genom lägenheten. Kollade garderoben – kläderna fanns kvar. Och hon svarade fortfarande inte på samtal.
“Den jävla kärringen. Kvart i tio, och hon är fortfarande borta.”
Han satte på TV:n för att distrahera sig men föll i en orolig sömn utan att följa med i programmet.
Han vaknade halv tolv. Fortfarande ingen fru. Hjärtat kramade. Rasande ringde han igen. Den här gången svarade en kvinnoröst.
“Hallå, god kväll. Jag är sjuksköterska på kirurgens mottagning. Vem talar jag med?”
Han vrålade:
“Vad fan är det för kirurg? Har du blivit dum i huvudet?!”
Samtalet bröts. Han ringde igen. Nu svarade en man.
“Sluta vara otrevlig mot vår personal. Kan du komma till sjukhuset, till kirurgavdelningen?”
“Varför? Vad händer?”
“Du måste skriva under några papper. Vi gjorde allt vi kunde. Tyvärr… vi beklagar. Din frus hjärta stannade.”
Han stelnade.
“Vad snackar du om? Hjärta? Hon hade ingen hjärta… Hon vill bara inte komma hem! Var är hon?!”
“Din fru är död”, upprepade rösten.
Och så var det över. Världen rasade samman.
Senare förklarade de: en sjuksköterska från vårdcentralen hade ringt, meddelat screeningresultaten. Något hade oroHan stirrade ner på lappen på bordet där det stod: ”Köp äpplen. Koka buljong. Tvätta skjortorna. Prata med Ove – kanske sluta med tjänsteresor?” – men nu skulle de aldrig få det samtalet.
